Paul McCartney är död!
Piratpartiet har kommit in i Europaparlamentet. Och på Twitter och i bloggosfären har piratpartisterna dragit igång konspirationsteorifest. Det har valfuskats! Journalisterna har varit otrevliga! Partiledare Falkvinge kom inte fram i tid till SVT:s valvaka på grund av Springsteen-publiken! Sverige är rena Zimbabwe om man får tro piratpojkarna. Men det gör man ju inte!
Ålderkvinnan Sahlin
Om Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vinner riksdagsvalet 2010 kommer med allra största sannolikhet Mona Sahlin bli vår nästa statsminister.
Visste ni att hon då kommer bli vår äldsta statsminister i mannaminne? Mona Sahlin är född 9 mars 1957 och kommer i september 2010 vara 53 år gammal. Så gammal har ingen nytillträdd statsminister-debutant varit i Sverige på väldigt länge.
Vår nuvarande statsminister, Fredrik Reinfeldt, var 41 år gammal när han tillträdde som statsminister hösten 2006. Göran Persson var 47 år när han blev statsminister.
Carl Bildt var 42 år gammal. Ingvar Carlsson skulle fylla 52 år när han blev statsminister första gången efter att Olof Palme mördades 1986. Palme själv var 42 år gammal när han efterträdde Tage Erlander 1969.
Ja, sådär kan man ju hålla på, men faktum är att vi måste gå tillbaka till 1946 för att hitta en svensk statsminister äldre än vad Sahlin kommer vid nästa val. Den socialdemokratiske politikern Östen Undén var nämligen 66 år gammal när han fick agera tillförordnad statsminister från Per Albin Hanssons död 6 oktober 1946 tills Erlander utnämndes 11 oktober samma år.
Men ska vi finna oss en svensk som faktiskt valdes till statsminister vid högre ålder än vad Sahlin kommer vara i september 2010 får vi backa ända till 1923. Då blev Nationella partiets 66-årige ledare Ernst Trygger statsminister efter att Socialdemokraterna misslyckats med att bilda regering.
Så om Mona Sahlin blir statsminister 2010 kan hon skryta med att vara den äldsta person som svenskarna röstat fram till regeringsbildare på 87 år. Alltid nåt.
Jag talar ut!
Jag har med en lång intervju med popbandet Skansros i senaste numret av Groove, Sveriges största musiktidning. Spana in den, vettja!
Hittar du inte tidningen på stan, kan du läsa den i pdf-format här. Artikeln börjar på sidan 14.
Jag begår våld på mig själv
Jag har ju genom åren skrivit en hel del om den där gratistidningen Nöjesguiden. Ofta har jag klagat på Nöjesguidens människosyn och på tidningens ickebefintliga gräns mellan redaktionellt material och köpta annonser.
Läs och minns de här bloggningarna: [1], [2], [3] och [4].
Nu verkar allting ha kokats ner i en debatt om nuvarande chefredaktörens agerande i en nätdiskussion om en tv-serie. Mer om det kan man läsa här, hos Stefan Stenudd, och här, hos Sofia Mirjamsdotter.
Om det har jag inget mer att säga, men visst stärks man i sin övertygelse om Nöjesguiden som en djupt oseriös publikation när man läser att Nöjesguidens vd har ringt upp Mirjamsdotter och bett henne ta bort skvallriga kommentarer om chefredaktören?
Fattigbloggen, ytterligare en gång!
Fattigbloggens socialpolitiska rollspel
Vi fortsätter där vi slutade, med Aftonbladets fattigblogg, som tagits i försvar av kulturskribenten Martin Aagård. De som kritiserar bloggen - där en reporter bestämt sig för att leva på socialbidrag i en månad och blogga om det - föraktar dialog, menar Aagård.
Dialog? Javisst publicerar den bloggande reportern mail från socialbidragstagare som berättar om sina liv. Och varje sådant publicerat mail fyller, såklart, sin funktion. Berättelserna från klassamhället kan aldrig bli för många, oavsett var på klasstegen berättaren står.
Men den "journalistik som ger sig in i dialog med dem hon skildrar", det "forum" reportern skapat... Hade det omöjligt kunnat existera om inte reportern själv bestämt sig för att, som i någon sort masochistisk pose, leva som de hon skildrar?
Vi måste fråga oss vad det faktiskt tjänar till att under en månad låtsas att man lever ett liv som man egentligen inte gör. Ska vi börja kräva av våra utrikeskorrespondeter att de lever samma liv som människorna på de platser där de är stationerade? Blir man en bättre journalist om man för en kort period leker att man fått sina barn mördade, sina kvinnliga släktingar våldtagna och sina manliga släktingar sönderskjutna?
Günter Wallraffs namn har redan dykt upp i diskussionen kring Fattigbloggen. Men skillnaderna mellan Wallraff och hans svenska kollega är många. När Wallraff "wallraffade" under falsk identitet och bakom lösmustasch gjorde han det för att komma in i miljöer där han vanligtvis inte skulle släppas in. Vill man som svensk journalist ha socialbidrag är det bara att lämna in sin avskedsansökan och inte höra av sig till a-kassan.
Wallraff ägnade månader, år, åt sina projekt. Aftonbladets bloggare ska leka fattig i en månad och kan, till skillnad från de som mailar in till bloggen, gå tillbaka till sin månadslön på 30 000 om ett par veckor. Den fattigdom reportern bloggar om fortsätter i värsta fall för de 390 000 svenskar som lever på socialbidrag i dag, även när rollspelet på bloggen tagit slut.
Kommer då fortfarande få höra deras röster, deras berättelser? Kommer vi få höra om den ekonomiska panik som tillslut bara passiviserar, om att bli misstrodd, granskad och ifrågasatt av Arbetsförmedling och socialkontor?
Jag hoppas det. Och jag vill tro att de berättelserna är tillräckligt starka, har tillräcklig bärkraft, utan att att de behöver kryddas av en välbetald reporters socialpolitiska bloggdokusåpa.
Jag sätter mig i husarrest!
Apropå Aftonbladets Fattigbloggen - där en reporter testar hur det är att leva på socialbidrag under en månad och bloggar om det - presenterar jag härmed mitt bidrag till samhällsbloggningen:
Politisk fånge-bloggen! Jag låser in mig i min lägenhet, slänger ut nyckeln genom fönstret och testar på livet som politisk fånge i husarrest. I en månad kommer jag sitta inspärrad i min lägenhet, utan teve, radio, morgontidning...
Visst, jag kommer att blogga som ett djur, men datorn kommer att prepareras och fixas till så att jag inte kan surfa in på sajter som regimen ogillar.
Låter det intressant, chefredaktörer och mediadirektörer? Kontakta mig omgående så finslipar vi idéen och sjösätter den här saken tillsammans.
Hellre svälta till döds än få magsår
Therese Bohman skriver bra om "vardagspusslet" på sin - förhållandevis - nya blogg. Hon reflekterar över hur hennes egen mamma hade tid att lösa korsord och måla naglarna på kvällarna, trots att hon var heltidsjobbande. Sådana fritidsaktiviteter verkar omöjliga för en svensk kvinna idag, om man får tro karriärkvinnor och borgerliga politiker.
Idag handlar en småbarnsförälders liv om "mellanmål, hockeyträning, skjutsa, hämta, lämna, föräldramöte, mellanmål, middag, matsäck till utflykt, dåligt samvete och stress", sägs det. Bohman frågar sig vad den stora skillnaden mellan nu och för 20 år sedan är.
Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag kräks lite på ordet "vardagspussel". Det känns så himla fåfängt och perspektivlöst att klaga över sin yrkes- och privatlivsstress idag. Som att vi idag har fler stressmoment än tidigare.
Jag inbillar mig att det var lite svårare att få vardagspusslet att gå ihop 1909. Svältande barn, tuberkelos, vargavintrar i hus utan isolering... Statarlivet i Lort-Sverige var nog en aning mer pressande än dagens bomullsvadderade gymkort-på-Sats-och-en-latte-på-löpbandet-Sverige.
Don't call me pain
Ny "Göta kanal"-film lagom till jul.
- Man måste se den här om man sett de tidigare filmerna. Den förklarar allt, säger Janne "Loffe" Carlsson till Expressen.
Ursäkta mig, men förklarar? Förklara vad? Har någon enda som sett filmerna tänkt "vad fan var det som hända egentligen" när eftertexterna rullar?
Anses "Göta kanal"-filmerna vara svårsmält "food for thought"? Är filmerna intellektuellt utmanande? Var del ett och två så David Lynch-surrealistiska att det behövs en del tre som en sorts förklarande handbok? Vilket akademiskt tilltal kommer denna tredje del att ha?
- Det blir action och lite naket, svarar skådespelaren Svante Grundberg.
När mediedebatten kom till Göteborg
Det har varit en hektisk tid för alla här i Göteborg som har intresse av mediefrågor med allt vad det innebär av ägarkoncentration, debattklimat och annat. Hela två artiklar har publicerats och det är väl någon sorts rekord.
Läs och begrunda Janne Josefssons attack på GP och kulturredaktörens svar. Vad ska den här debatten ta vägen nu? Vi väntar spänt.
