tisdag, december 20, 2005

Idag

Fyra dagar till julafton. Jag gör en liten minijulkalender med fyra luckor innehållande fyra korta sagor av Hasse Z.

Lucka 1 - En ordentlig människa
– Du måste lova mig en sak, lilla Susanne, sade tant Olivia. Riktigt lova mig.
– Vad är det, kära tant, sade Susanne, du låter så allvarlig.
– Du måste lova mig, att då jag en gång är död, komma och kratta på min grav.
– Kära tant, sade Susanne, tala inte så där! Tant ska väl inte dö!
– Det ska vi alla, lilla Susanne, ingen vet när. Men hur det nu är, så har jag alltid velat ha det snyggt och propert omkring mig. Ibland vaknar jag mitt i natten och tänker på att jag är död och att det är skräpigt på graven. Det behöver inte vara några blommor, bara det är snyggt och fin. Du måste lova mig, Susanne, att kratta på graven, inte var dag, men någon gång när du tycker att det behövs.

Susanne tog upp sin näsduk, förde den till sina ögon och sade:
– Så ledsen som jag varit idag, har jag inte varit på många år. Kära, lilla, älskade tant, jag gör allt, vad tant vill.
–Tack lilla Susanne, då tala vi inte vidare om den saken – var var det du köpte den där blå violen som klädde dig så utmärkt?

Två månader därefter dog tant Olivia. Knall och fall. Lilla Susanne var med på begravningen med alla de andra vännerna och väninnorna och där var så sorgligt och högtidligt som det bör vara då en bättre person avlider. Med klockringning, sång av en operettartist och blommor för minst 1500 kronor.

Tant Olivia var nu i himmelen. Men lilla Susanne gick kvar på jorden och en natt vaknade hon helt plötsligt och såg i en eldskrift framför sig:
Du har lovat att kratta på tant Olivias grav!

D.v.s. lilla Susanne såg ingen eldskrift bokstavligt talat. Vi skola inte överdriva, utan hålla oss till sanningen. Men i sin själ förnam Susanne det löfte hon givit tant Olivia. Länge låg hon vaken och tänkte på hur hon skulle förfara till en ny eldskrift stod klar för henne.

Du måste köpa en kratta!

Lilla Susanne klädde sig och gick till en järnhandel. Där var ett ungt trevligt biträde, som hälsade artigt och sade:
– Vad får det lov att vara?
– Jag skulle ha en kratta, sade Susanne.
– Vad skulle den vara till, sade det trevliga biträdet.
– Jag skulle ha den till att kratta med, sade Susanne. Hon tyckte inte att det angick biträdet var hon skulle använda krattan.
– Vi ha mycket trevliga krattor, sade biträdet, små och behändiga.
Och så fick Susanne en behändig kratta som inte var längre än en käpp och så tog hon den i handen och så får hon ut till kyrkogården.

Då hon närmade sig tant Olivias grav, såg hon en liten grupp människor stå där tysta och stilla. Då hon kom fram, såg hon att där var alla väninnorna, där var Maria och Agnes och Elin och Bertha och Gurli och även Amalia som inte alls hade varit god vän med tant Olivia. Och mitt i gruppen stod notarien Holmén och talade vid alla damerna. Då lilla Susanne kom ännu närmare såg hon att allesammans hade likadana små behändiga krattor som hon.

Det blev tyst då hon steg fram och hälsade. Så sade Bertha:
– Hade hon talat med dig också om det här?
– Ja, jag lovade henne…
– Och vi med, sade allesammans.
– Och jag med, sade notarien, som hade en stor lång kratta, som han måste ta i en bil för att komma ut med.
– Så snällt av er allesammans, sade Susanne. Och så blev det tyst.
– Hon var en ordentlig människa, tant Olivia, sade slutligen notarien. Men inte behövde vi vara så många.
– Jag har absolut lovat henne, sade Amalia.
– Och jag med, sade Agnes.
I detta ögonblick kom en stor stark arbetskarl fram på vägen. Även han bar en kratta i handen. Den påminde om notariens men var inte så ny.

Den stora starka arbetskarlen lyfte på mössan och sade:
– Det tycks bli många om det här.
– Har ni också lovat henne, sade damerna.
– Jag är från kyrkogårdsnämnden, sade mannen. Den avlidna har betalt för evärderliga tider för vården av graven och jag har personligen lovat henne att kratta på graven så länge jag lever.
– På det viset, sade notarien, och satte ifrån sig sin kratta mot ett träd. Och så tillade han ännu en gång:
– Hon var verkligen ett mycket ordentligt fruntimmer, tant Olivia.

Lilla Susanne krattade aldrig på tant Olivias grav. Hon tyckte inte att det behövdes. Men i sinom tid gifte hon sig med notarien Holmén. Han råkade nämligen följa henne hem från kyrkogården. Vad livet ändå är underligt.

Inga kommentarer: