måndag, januari 30, 2006

Trettiofem, nollsex



The Grönholm method
Spanskt-italienskt-argentinskt drama i regi av Marcelo Piñeyro med bland andra Eduardo Noriega, Najwa Nimri, Eduard Fernández och Pablo Echarri.

Madrid kommer snart att slås i bitar. Internationella valutafonden har kommit till den spanska huvudstaden för ett toppmöte. Polisen och vänsteraktivisterna rustar för krig. Samtidigt repeteras ett annat typ av krig, ett krig om en chefsbefattning, högt uppe i en kontorsbyggnad.

I argentinske Marcelo Piñeyros filmatisering av Jordi Galceráns pjäs ”Grönholms metod” ställs relevanta frågor kring den moderna arbetskraftsrekryteringen. Hur långt är man beredd för att få ett jobb? Vilka sidor hos en människa är det som bör framhållas och premieras? Och hur moderna är egentligen de metoder som används under anställningsintervjuer?

Sju sökande till en chefsposition på ett multinationellt företag har samlats för den avgörande intervjun och ställs inför Grönholmsmetoden, en förfinad form av rekryteringsdarwinism där arbetslöshetsagnarna ska skiljas från chefsvetet. Tillsammans ska de sju lösa enkla uppgifter, men förutsätts samtidigt spela ut varandra med alla tillstående medel. Gruppintervjun blir en tävling utan regler där en efter en måste lämna rummet.

Kön, etnicitet, ålder, politisk tillhörighet, tidigare anställningar, privatmoral. Allt kan bli till svagheter eller vapen i en cynisk kamp för ett välavlönat chefsjobb. Rädslan, misstänksamheten och paranoian sprider sig, knivarna vässas och självförnedringens gränser raseras. Det är ett skrämmande kammarspel som rullas upp på det sterila Madrid-kontoret.

För trots att ”The Grönholm method” är en uppenbar satir över konkurrenskulturen så blir den aldrig flabbig eller förlöjligande. Och det är där obehaget ligger, att satiren aldrig blir överdriven. Skildringen av de arbetssökandes timmar i konferensrummet är kylig, betraktande och kompromisslös. Alla som någonsin varit på en gruppanställningsintervju kan känna igen sig.

Känna igen sig kan man också göra i de sju arbetssökande. De är först och främst persontyper, men de blir aldrig tvådimensionella eller rena klichéer. Karaktärerna är oerhört välskrivna och skådespelarna lyckas gestalta de olika typernas (strebern, machomannen, den skrupelfria, modern och så vidare) attityder inför sig själva och varandra med stor säkerhet.

”The Grönholm methods” främsta förtjänst är annars den rakbladsvassa, formsäkra dialogen. Hade filmen spelats in i USA skulle David Mamet satts att omarbeta Galceráns pjäs. I mångt och mycket påminner ”The Grönholm method” just om Mamets ”Glengarry Glen Ross”. Och precis som den drog fram mäklarmentaliteten i ljuset genomskådar ”The Grönholm method” dagens human resources-tänk.

I en scen står de arbetssökande vid fönstren och försöker få en skymt av demonstrationen som pågår där ute. ”Äsch, man ser ju ingenting härifrån!”, utbrister en av dem. Det är filmens sannaste och mest tänkvärda replik.

DANIEL SWEDIN

2 kommentarer:

Ida Strid sa...

Låter bra.

president sa...

jag utmanar dig på fyr-frågsgrejen, se min blogg
http://presidenten.blogsome.com/2006/01/29/inspirerad-av-andra-bloggar/