söndag, februari 26, 2006

Sjuttiosju, nollsex



Ah, finns det något mer ointressant än när journalister och krönikörer använder sina spaltutrymmen till att bråka med varann? Nej, det gör det inte. Samtidigt finns det knappt något som är lika underhållande. Sportjournalistiken är kanske den mest självcentrerade,
trätlystna och mest självberömmande formen av journalistik vi har. Och nu har det ju varit OS och allt, så då är det ju klart att sportjournalistikens särdrag måste blomma ut i all sin tvivelaktiga prakt.

Lasse Anrell på Aftonbladet började. I en krönika 19/2 gick han lös på Expressens Linna Johansson och kallade hennes närvaro i Turin "festlig" med anledning av hennes uttalade stöd för dopade idrottutövare. Jag somnade. Sedan kommer svaret (Expressens sportbilaga 24/2), utformat på det sätt som vi är vana vid när någon av Expressens kvinnliga krönikörer attackeras av en manlig kollega. Det snyftas och gnälls över tår som har blivit trampade på och Lasse anklagas för att inte ha något hjärta.

Jag begriper inte riktigt. För vems skull är det Lasse och Linna skriver sina krönikor? Vem inbillar de sig köper Aftonbladet och Expressen enkom för att ta del av deras lilla catfight? Krönikörernas åsikter om idrottsprestationer och idrottutövare smäller väl lite högre i en sportbilaga en krönikörernas åsikter om varandra? Jag hoppas att det är så i alla fall. Jag kan inte tänka mig att sportläsarnas huvudsakliga intresse är en sportjournalistik om sportjournalisterna.

Det här skulle kunna vara mitt inlägg i en ointressant debatt. Och hade det här varit en kvällstidningskrönika hade jag genast skrivit en kritisk bloggpost om den. Fyfan för den där jävla Daniel Swedin.

Inga kommentarer: