onsdag, februari 22, 2006

Sjuttiotvå, nollsex



Jag mår illa idag, och när jag mår illa eller är bakis så blir jag alltid sentimental och rörs väldigt lätt till tårar. Jag grät tillexempel när Anja fick guldmedaljen och de spelade nationalsången. Patetiskt, jag vet. Men ibland är det grymt skönt att känslopunda. Och om man verkligen vill känslopunda är ju naturligtvis "Extreme home makeover" en klockren liten drog.

I kvällens program bygde de om nåt typ av läger för handikappade barn och när det var återinvigning sjöng en blind pojke "Amazing grace" så att hela tv-teamet grät. Jag visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta, jag menar... "I once was blind, but now I see".

2 kommentarer:

Galatea sa...

Att jag missade just avsnittet där en blind pojke sjöng "Amazing Grace" måste vara någonting av det mest tragiska som skett i min livshistoria so far.

Jag grämer mig verkligen.

The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman sa...

Jag är supergråtmild, börjar böla när jag ser på Lassie. Sedan gjorde jag ett ledarskapstest, som visade att jag hade en mycket stor empatisk förmåga. Det låter finare.