torsdag, juni 15, 2006

Etthundrafemtiotre, nollsex



Jag vet inte med det är med mig, men jag är barnslig förtjust i att offentligt förklara min kärlek till smala, halvobskyra band som mest ger ifrån sig en massa oljud och, helt objektivt, gör olyssningsbar musik. Indiesyndrom kallas det, särskilt som jag innerst inne är ett fan av simpla välproducerade melodier. Jag väljer Hall & Oates eller Abba framför Sonic youth vilken dag som helst. Men det skulle jag naturligtvis aldrig erkänna.

Det var på grund av det här indiesyndromet som jag helt okritiskt hyllade Brooklyn-bandet Tv on the radios debutskiva "Desperate youth, blood thirsty babes" när den kom 2004. "Sensation", kallade jag det, trots att det var skit. Som så mycket annat jag, med alla sinnen bortkopplade, gett tummen upp genom åren.

Så kommer en ny Tv on the radio-skiva på posten. Jag lyssnar, men allt jag hör är alla de förment svåra 70-talsband som finns nedskriva på dagens arty New York-rockares standardformulär över influenser och inspirationskällor. Pere Ubu, Teenage Jesus & The Jerks, The Residents, Glenn Branca, DNA och så lite Captain Beefheart.

Men en låt står ut. På grund av en röst. En gammal kär röst. Det är David Bowie! Som jag har saknat det där omedelbart majestätiska tilltalet som han skaffat sig på gamla dagar. Inte sedan "Slow burn" från 2002 eller möjligen "New killer star" från 2003 har jag hört den i sådan form som på "Province". Ja, det är så låten heter.

Det har varit väldigt tyst om David Bowie under ett par år. Han fick en klubba i ögat under en Norge-konsert för två år sedan, sedan fick han hjärtproblem och drog sig tillbaka. Men nu börjar det alltså hända grejer. För ett par veckor sedan uppträdde han tillsammans med Dave Gilmour på Royal Albert Hall i London och han har precis avslutat inspelningarna av ett avsnitt i den kommande säsongen av Ricky Gervais geniala "Extras".

Och så kommer den här låten, på många sätt en kraftmätning från en gammal idol jag nästan räknat ut. Om man lägger ihop samarbetet med Tv on the radio med hans Arcade fire-duetter från i fjol med alla de band Bowie haft nöjet att under sin frånvaro hylla och namedroppa (Animal collective, Clap your hands say yeah, Secret machines, Polyphonic spree plus redan nämnda Tv on the radio och Arcade fire) på sin hemsida så växer ett mönster fram. Åtminstone för mig.

Jag hoppas naturligtvis att det handlar om en fingervisning, om vad som komma skall. Trots att David Bowie sagt att han ska hålla sig borta från musikbranschen i minst ett år ("I'm fed up with the industry. And I've been fed up for quite some time. I'm taking a year off - no touring, no albums") önskar jag att den senaste tidens små extrajobb gett honom mersmak. Och en intressant adressbok.

Studiotid är förhoppningsvis redan bokad.

3 kommentarer:

Daniel Swedin sa...

Äntä könstit, Däjvyd Båwi. Jäklarns trams misik. Hejja "Quo" och Leppard

Ida Strid sa...

Jag uppskattar din ärlighet men raden om att välja Abba före Sonic Youth kommer att ge mig mardrömmar en lååång tid framöver

julia sa...

det var en jättefin mening.
fast för ovanlighetens skull hade jag nog sagt tvärtom.