lördag, juli 29, 2006

Etthundrasextionio, nollsex



Jag har alltid avskytt Black eyed peas och då särskilt den vidrigt bräkige pajasen som väl är frontfigur i. Många är sångerna som jag föraktat - "Where is the love?", "Shut up", "Hey mama", "Don't phunk with my heart", "Don't lie", "My humps", "Pump it", "Like that"... Listan fortsättter.

Men så gör plötsligt hon tjejen i gänget en solosingel som åtminstone i refrängen får mig att bli väldigt glad. "London bridge" heter den och är helt fenomenal. När man tänker på det så har den här sommaren begåvat oss med ruskigt många superkommersiella hits av allra högsta kvalitet.

Jag håller Beyoncés "Déjá vu", Nelly Furtados "Maneater", Paris Hiltons "Stars are blind" och Justin Timberlakes "Sexyback" som något av det bästa som spelats in det här året. Jag lovar.

Du kanske tycker jag är löjlig, att jag saknar integritet. Men att jag kan bli entusiastisk över superproducerade bagateller från USA känns bra. Inte minst för att det innebär att jag inte är som alla andra blaserade föredetta indiemänniskor. Du vet, sådana där som ser det som sin enda gudagivna uppgift att förlöjliga och håna allt och alla.

Nej, det tillrättalagda, överspelade och finesslösa människoföraktet som härskar i bloggar, Skunkdagböcker, Dagens skiva-forum och i gratistidningar intresserar mig inte längre.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

4 kommentarer:

julia sa...

haha så jävla sant.

och jag håller fullständigt med dej om black eyed peas. har dock ej hört hennes sologrej. måste genast fixas!

Daniel sa...

Nu kan du titta på videos till låtarna genom att klicka på låttitlarna. Allt för dig.

Ida Strid sa...

Jag är glad för din skull.

karolina lassbo sa...

Bra skrivet! Det var ärligt, sant och rakt! =)