onsdag, september 27, 2006

Etthundranittiosju, nollsex



Han sjunger inte lika fantastiskt längre. Det är det första som slår mig när jag hör Lloyd Coles nya låt "The young idealists" när den spelas i Åhléns Citys mediaavdelning. Jag är och letar efter billig dvd-film. Jag förstår inte varför jag gör det på Åhléns.

Åhléns är kanske Sveriges dyraste säljare av dvd-film. Säsong tre av "Simma lugnt, Larry" går loss på runt tre hundra spänn. Fyfan! Som hämnd för det testade jag nästan anstötligt mycket av Marc Jacobs-parfymen.

Men vad är det med Lloyd Coles röst? Nya skivan "Antidepressant" är i alla avseenden ett fint album, byggt på lika delar akustisk gitarr och tröstlösa vardagsbetraktelser. Men jag är ju barnsligt förtjust i sångare som rör sig nånstans mellan croonerelegans och falsett.

En gång i tiden hade Lloyd Cole en sådan röst. Jag saknar den djupt. Idag låter Lloyd Cole bara som Badly drawn boys halvtriste morbror.

Inga kommentarer: