måndag, september 18, 2006

Etthundranittiotre, nollsex



Vi har alltså en ny statsminister och snart en ny regering. Med lite tur kan vi snart ståta med ett mycket vitalt kultur- och musikliv också. Inga regeringar stimulerar nämligen kulturutövare lika duktigt som högerregeringar.

Se bara på England under Margreth Thatcher. När hon blev premiärminister var den brittiska popmusiken på väg att gå in i den kreativa högkonjuktur som numer kallas postpunk. Och tack vare den aggressiva högerpolitik hon och hennes regering förde mellan 1979 och 1990 politiserades det brittiska musiklivet.

Thatchers politiska recept var privatiseringar, sänkta direkta skatter, höjda indirekta skatter, arbetslöshet, misslyckad integrationspolitik, raskravaller och konservativa angreppskrig på fackföreningsrörelsen, offentlig sektor och Falklandsöarna.

Bland andra tog The Jam, The Smiths, New order, The Communards, Billy Bragg, Pet shop boys, Shop assistants, The Wedding present, The House of love, Elvis Costello, McCarthy, Television personalities, The Pastels, Primal scream, Razorcuts och The Jesus & Mary chain ställning mot galenskaperna.

Många av de här akterna räknar vi idag till de absolut bästa 80-talsbanden. Är det en tillfällighet? Jag tror inte det. "Om man ska göra politisk musik så måste man ha något att reagera mot, och under de här åren fanns det massor att reagera mot", har brittiska dagstidningen The Guardians musikrecensent Alexis Petridis har sagt i en intervju med BBC.

Så nu kan vi ju bara hoppas att svenska artister får en hel massa att reagera på under de kommande fyra åren. Då har vi säkrat att en hel massa bra svensk musik kommer produceras också. Men kanske är priset för bra musik lite för högt.

Inga kommentarer: