måndag, oktober 23, 2006

Dåligt humör, dåligt tecknad



Igår satt jag på ett kafé i Majorna och ondgjorde mig över
lugn musik. Det finns nästan inget jag föraktar lika mycket. Jag avskyr alla världens grå Sophie Zelmani, Anna Ternheim, Christian Kjellvander, Ane Bruns. Jag viker med blicken när jag tittar på mina gamla Damien Rice- och Tomas Andersson Wij-skivor. Jag väser ilsket om du säger Jeff Buckley eller Aimee Mann.

Men samtidigt. Martha Wainwright. Tidiga Tom Waits. Och Badly drawn boy, kanske. Jag har försökt tvinga mig till att gilla Badly drawn boy flera gånger. Det är lättare än någonsin nu. Artisten har precis släppt sin hittills bästa skiva "Born in the U.K.". Och det går inte låta bli att älska den.

"Born in the U.K." är såklart ett episkt men pissgult svar på Springsteens "Born in the U.S.A.". Det är väldigt engelskt, väldigt trasigt, väldigt heart on sleeve. Damon Gough lindar in sina sånger i storslagna arrangemang och tillåter exakt varenda låt att explodera. Alla bromsar och hämningar från fega smygarplattan "One plus one is one" är borta.

Det är därför titelspåret inte är något mindre än det här årets bästa traditionella rocklåt. Och den lyckas vara det utan att någonsin spänna The Boss-musklerna. Och att Hot chip remixat den redan fenomenala "Nothing's gonna change your mind" är... fenomenalt.

Okej, jag ska erkänna att någon gång i början av 2000-talet handlade väldigt mycket i mitt liv om Ryan Adams, Badly drawn boy och Ed Harcourt. Tre jeansklädda män som gjorde jeansklädd rock som faktiskt betydde himla mycket för mig. Idag är det bara Badly drawn boy kvar. Men hans rock har aldrig varit bättre.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej Daniel!
Jag gillar inte lugn musik. Jag blir lugn av hårdrock och In Flames, med lugn musik känner jag bara att den är fylld av underliggande och passiv aggressivitet!

Undantag: Ed Harcourt, som blandar det lugna med härlig galenskap.
/Sara