måndag, oktober 30, 2006

Farväl Grängesberg



Okej, jag är sist i världen, men nu tänker jag säga nåt om "Farväl Falkenberg". Jag har oerhört svårt för att stämma in i hyllningskörerna. Inte för att alla skådespelare har överironiska tatueringar eller för att berättarrösten skulle kunna extraknäcka som recensent på "Filmkrönikan" (ja, innan Zweigbergk-reformen alltså). Och inte för att den är "pretentiös" (det behöver inte vara något dåligt).

Jag kommer också från en håla. Och när det började snackas om "Farväl Falkenberg" som en film om den sista sommaren innan man kliver in i vuxenvärlden och drar från stan sköt mina förväntningar i höjden. Men jag vill ha min småstadsnostalgi och seperationsångest serverad kladdigt sentimental och tårdrypande. Det är inte "Farväl Falkenberg". När den där blonde killen skjuter skallen av sig började jag skratta.

"Masjävlar". Pang! Där har du den bästa svenska filmen om det dubbla och det bitterljuva med att lämna och att sedan återvända till hemorten. Nu tycker jag att någon ska ta och göra en långfilm av den här låten istället. Då skulle jag kunna gråta på bio istället för att skratta.

Inga kommentarer: