lördag, oktober 28, 2006

Medias nya axelmakt



Alltså, har ni läst Patrik Forshages krönika i senaste Nöjesguiden (har inte hittat på nätet än)? Den handlar om sverigedemokraternas valframgångar och hur svenska artister håller tyst om det. Forshage ondgör sig över hur ställningstaganden blivit något för extremister, hur man fnissar åt folk som blir upprörda över världsläget och avfärdar dessa med hånfulla tillmälen om politisk korrekthet.

Det är väldigt paradoxalt att en sådan text publiceras i Nöjesguiden. Det är ju på den tidningens sidor den coolt självkontrollerade småaktigheten som Forshage har problem med bor. Här härskar klicktänkandet, hjärtlösheten, arrogansen, kyligheten, den humorlösa cynismen och en total vägran att ta något på allvar. Tycker man något om något som inte går att konsumera är man pinsam. Här gör man vad som helst för att bråka med den "politiska korrektheten".

Allt i Nöjesguiden är skrivet ur ett von oben-perspektiv och texter som ibland gränsar till det öppet hatiska publiceras månad efter månad. Här smyckas sociopatin i psueodiintellektuellt tingeltangel när Capote, Waugh, Smart namedroppas utan synbar anledning. Skribenterna längtar så efter att få vara blaserade romanfigurer att de tycks glömt bort att de lever i en verklighet där känslor faktiskt finns och där saker ännu har värden.

Den enda gången man spårar känslouttryck i skribenternas texter är när de satt i sig en anklever på Park Avenue. Då verkar deras isskal för en stund smälta. Men sedan är det business as usual igen, såklart.

Så är det någon som förstår varför Patrik Forshage publicerar sin text, där han dissar artistbranschens tystnad kring samhällsutvecklingen och utmålar sig själv som något av en politisk aktivist? Är den ytterligare bara ett cyniskt skämt? För inte kan väl någon som skriver för Nöjesguiden oroas över att sverigedemokraterna växer? Värderingarna och människosynen delar de ju.

Ah, det måste handla om estetik! Sverigedemokrater klär sig sig sällan lika medvetet och snyggt som Nöjesguiden-skribenterna, de lyssnar inte på lika hipp musik, har råd att dinera på samma restauranger eller supa på samma barer. Ofta är ju sverigedemokrater lantisar från underklassen och Nöjesguiden har ju redan konstaterat att rika har bättre smak.

"Fascism, det är för bönder. Jag är nazist", sa en gång brittiske politikern Alan Clark. Ungefär så ser väl förhållandet ut mellan sverigedemokraterna och Nöjesguiden, gissar jag.

2 kommentarer:

julia sa...

min tur att tacka.

Enes sa...

Lysande! Precis min åsikt - Nöjesguiden är en jävla fascisttidning.
Mvh Bosse I