söndag, november 26, 2006

Mörker, släpp min hand



Jag tänkte egentligen skriva om hur mycket jag tycker om Dennis Lehanes arbetarklassråa och språkligt fulländade New England-deckare. Men jag snubblar någonstans i en passage i kapitel 24 av boken "Gone, baby, gone".

Såhär skriver Lehane:
"(...) någon jubelidiot valde en låt med The Smiths på jukeboxen. Jag hatar The Smiths. Jag sitter hellre fastbunden i en stol och tvingas lyssna på ett potpurri av Suzanne Vega och Natalie Merchant medan några performanceartister perforerar könsorganen med spikar mitt framför ögonen på mig än lyssnar ens i en halv minut på Morrissey och The Smiths som vrålar fram i konstskoleångest att de faktiskt är människor som längtar efter kärlek. Måhända är jag cynisk, men om man vill älskad är första steget att sluta tjata om det. Då kanske man hittar någon som åtminstone är intresserad rent sexuellt och det är i vart fall en början."
Aj. Okej, det som står skrivet här ovan kanske inte är författarens synpunkter på ett av världens bästa band, utan karaktären Patrick Kenzies. Men jag tycker mig ana en sådan oförsonlig ilska i textsjoket att det bara kan handla om högst personliga åsikter.

Språket påminner ganska mycket om hur jag själv skrev när jag gjorde mina första trevande steg som recensent med licens att såga. Ungefär sådär kunde jag skriva om Mimikry, Gorillaz eller The Cranberries förr i världen. Sedan dess har jag liksom inte riktigt haft anledning att såga något och har inte blivit sådär halsstarrig över ett band på länge.

Jag undrar vad det beror på. De som känner mig vet att jag är lika oförsonlig och obstinat som tidigare, så kom inte och snacka om mognad. Kanske har jag bara tur. Hoppas. Det vore på tiden nu.

1 kommentar:

Carl Fredrik sa...

Hej!

du länkar till mig och jag länkar till dig! (Och båda har vi Morrissey uppe just nu.)

Hm. (viskar: Jag vill göra om utseendet på min bloggersida. Eh, hur lägger jag in en ny header, som du gjort, i min template. Jag är sjukt oteknisk...)

Svart till cfh@cfh.se