söndag, november 19, 2006

Skribenter med skygglappar



Johan Lindqvist heter GP:s musikrecensentorakel som varje lördag skriver en krönika om sånt som musikrecensentorakel ska skriva krönikor om. Igår var hans text en rätt oinspirerad rewrite av en Andres Lokko-krönika. Tyvärr hittar jag inte Lindqvists krönika på nätet, men om ni läst Lokkos (publicerad 10/11) så fattar ni vad det handlar om: att den brittiska musikvärlden inte fattar hur passé den är.

Argumentationen går ut på att lyfta fram en massa band - alla lika trötta som jeansen och kavajen på Lindqvists bylinebild - och hålla det som en fullständig intäkt för att brittisk musik är död och att den brittiska publiken inte fattat det. Jag vet inte, jag...

Jo, jag tycker också det är vidrigt att Oasis-brorsorna får vara omslagpojkar på alla tidningar som inte heter Crime Magazine. Och jag ger inte mycket för postbritpopband som The Kooks, The Ordinary boys, Kaiser chiefs eller Razorlight. Och, ja, det är löjligt att inbilla sig att The Rolling stones eller ett återförenat Mansun på något sätt skulle vara relevanta idag. Och kanske är det till och med pinsamt att köpa singelsamlingar med Queen och The Charlatans.

Men herregud! Det finns faktiskt fortfarande helt briljant engelsk popmusik som överhuvudtaget inte har något att göra med all dassig och halvdan retro som får medialt utrymme. Kanske borde bara herrar Lindqvist och Lokko (och då i synnerhet Lindqvist som på allvar framhåller vedervärdiga The Killers som ett alternativ till pompös britrock) strunta i att se på NME:s krigsrubriker och HMV:s reklamkampanjer som uttryck för vilken brittisk musik som är bäst just nu.

Med den logiken är Ana Johanson, The Boppers och Peter Jöback det absolut bästa vi har i Sverige på grund av att skivbutiken Rocks pushar för deras nya skivor. Och kanske borde de goda skribenterna i sin jakt på förträfflig popmusik från Storbritannien sluta leta bland de som säljer mest biljetter hos biljettdistributörer som Aloud och Ticketmaster. För, med den logiken är ju Ticnetstorsäljare som Ainbusk och Povel Ramel det här landets bästa popakter.

Det är märkligt, för i inget annat sammanhang än detta hade man godtagit att en skribent tagit en snabb titt på ett lands popmusikaliska mittfåra och haft det som stöd för att avrätta hela den nationella musikscenen. Engelsk musik är så lätt att klanka ner på. Särskilt om man fokuserar på Faithless, Massive Attack och Manic street preachers och ser dem som representativa.

Då slipper man göra sig besväret att lyssna på moderna sensationer som Neat people, Rumble strips, The Boyfriends, The Long blondes, Decoration, Lucky soul, Vincent Vincent & The Villians eller Lodger.

Inga kommentarer: