torsdag, december 14, 2006

Årets skivor 02-06

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugoen stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer två till sex på min lista.

02. The Sleepy Jackon - Personality (One was a spider, one was a bird)
Tydligen är Luke Steele, mannen bakom The Sleepy Jackson, en djupt religiös man. Och han måste ha träffat gud på något berg någonstans. För med "Personality (One was a spider, one was a bird)" har han gjort en skiva som till punkt och pricka följer de popmusikens tio budsord som Brian Wilson lallat om sedan mitten av 1960-talet. Det är fluffigt, klockspel, trumpeter, änglakörer, stråkar, stråkar, stråkar, stråkar, stråkar och djävulskt förföriska melodier.



03. Albert Hammond, Jr. - Yours to keep
Det kanske är märkligt att när The Strokes-Albert gör en soloutflykt så låter det inte alls som The Strokes. Men egentligen är ”Yours to keep” en naturlig reaktion på The Strokes allt mer ointressanta Thin Lizzy-rock. Albert Hammond, Jr. har hämtat hem all den klass och all den stil The Strokes söp bort på någon fest med NME-redaktionen. Dessutom lyckas han hålla rätt på alla de tidiga 1980-talsreferenserna (först och främst Jack Lee) utan att det blir designersmart eller sökt. Det är gitarrock som inte är kväljande.



04. Junior boys - So this is goodbye
På ”Last exit” lät Junior boys tassande små vaggvisor para sig med hypermodern electronica och futuristiska hiphopbeats och lyckades av bara farten bli ett av det årets mest omtalade och hajpade band. På uppföljaren ”So this is goodbye?” handlar det istället om vad endel skulle kalla rak och enkel synhtpop. Jag kallar det sofistikerad soul i sin allra finaste form. Att de gör en sakral technohymn av Frank Sinatras ”When no one cares” är bara logiskt.



05. Badly drawn boy - Born in the UK
Then you see the Union Jack, and it means nothing sjunger Damon Gough på sin femte skiva som Badly drawn boy. Jag önskar jag kunde tro honom. "Born in the UK" är ett direkt svar på Springsteens episka Born to run och samtidigt en smärtsam uppgörelse med den egna nationella identiteten plus en skruvad tolkning av brittisk musikhistoria från Joe Meek till Elliott Smith via Elton John och Sex pistols. Alltså, en skiva så bra och urbrittisk att jag spontannedladdade Elgar-skivor efter att jag hört den första gången.



06. Jarvis Cocker - Jarvis
Jag har redan vid flera tillfällen nämnt Jarvis Cocker på den här listan. Det är inte konstigt, egentligen. Jarvis Cockers 80- och 90-tal är den oomtvistliga begynnelsepunkten i mitt liv. Det var med honom allt började och det är utifrån skivor som His 'n' hers, Different class, It, Seperations jag bedömmer allt annat. Jarvis comebackskiva har egentligen väldigt lite med de skivorna att göra, men det är något med mannens röst och tilltal som gör att det helt omöjligt för mig att inte älska skiten.

5 kommentarer:

anni sa...

vilken kommer etta, mysterious boy?

Anonym sa...

gubbrock.

Daniel sa...

Gubbrock. Världens mest utvattnade begrepp. Kan appliceras på vad som helst så slipper man utveckla. Jag älskar, såklart, begreppet gubbrock.

Johansson sa...

Jag "vet" vilken som ligger etta.

Hot chip.

minasdecobre sa...

Bra Daniel. Nu börjar det likna något. Och ja, kommentarer om gubbrock bör tas mycket positivt. Jag vet nog. Inte för att jag tycker att den här delen av listan är särskilt gubbrockig, men om andra tycker det kan du inget annat än att tacka och ta emot.