tisdag, december 12, 2006

Årets skivor 12-16

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugoen stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer tolv till 16 på min lista.

12. Fibes, oh Fibes! - Emotional
Allt som förr var dåligt är bra idag. Som tur är har inte allt som förr var bra blivit dåligt. Det är därför kommer Fibes, oh Fibes! kommer undan så lättvindigt med sitt senaste album "Emotional". De kallar sig för quiet storm-band och påstår att de hämtar influenser från Teddy Pendergrass och Luther Vandross. Men de låter som Hall & Oates, Paul Young, George Michael, Simply red och The Doobie brothers. Och idag höjer ingen på ögonbrynen över sådant. Gott så. Det vore synd om Fibes, oh Fibes! skulle bli lika underskattade som banden de låter som.


13. The Kid - La société nouvelle
Bandet Nouvelle vague - betyder ny våg på franska - gör new wave-klassiker så att de låter som bossanova - betyder ny våg på portugisiska. Bandet The Kid släpper ett debutalbum som de kallar "La société nouvelle" och får det att låta exakt som... New order. Och Kate Bush. Och en årsfest på en konstskola där en skruvad discoorkester står för musikunderhållning och allsång.




14. Lo-fi-fnk - Boylife
Någon sa att 2006 var ett sorgligt år för svensk musik när det stod klart att Idol-Ola nominerats till 628 Rockbjörnar. Det är naturligtvis inte sant. 2006 var ett sorgligt år för alla som inte hört Lo-fi-fnks "Boylife". Leo och August gör hypermodern antirock för landets alla glittrande dansgolv. Man skulle kunna säga att det svänger.




15. Vapnet - Jag vet hur man väntar
Sätt örat mot valfri gata i Östersund och hör ljudet av en skiva du inte trodde gjordes i Sverige. Naiv, vek, tårögd, allvarlig, ironisk popmusik med luddigt politiska ambitioner. Det är fantastiskt, även om Martin Abrahamssons texter nästan kryper för nära. Vem kunde tro att McCarthys och Field mices arvtagare kommer från Jämtland? "Jag vet hur man väntar" är den bästa geografipopen sedan Jarvis Cocker rabblade landmärken i "Sheffield: sex city" för över tio år sedan.



16. Pet shop boys - Fundamental
Pet shop boys är väldigt mycket ett politiskt band. "Fundamental" är den brittiska duons mest politiska skiva på länge. Så skulle man kunna börja en text om Pet shop boys "Fundamental". Men både bandet och albumet är så mycket bättre än att reduceras till ett politiskt statement. Det här är strålande popmusik och Pet shop boys storhet är att de ständigt tillåter sig att vara motsägelsefulla. "Fundamental" är det mest motsägelsefulla Neil Tennant och Chris Lowe gjort sedan "Very". Både schlagerepos som "The Soddom & Gomorrah show" och sterila Visage-imitationer som "Psychological" får plats. Genialiskt.

3 kommentarer:

nyckfull.net sa...

Nu blev det däremot ganska zzzlapt.

Daniel sa...

Inte crazy nog för dig?

nyckfull.net sa...

Nej, bara ointressant