fredag, juni 30, 2006

Etthundrasextiofyra, nollsex



Ikväll ska ni varken supa skallen av er på Nya Varvet, dansa på Modern lovers på Storan eller sitta hemma och glo på när Italien spelar en fotbollsmatch mot Ukraina. Nej, ni ska sitta hemma och glo på ett BBC-produderat tv-drama om en brittisk politiker.

Tv-dramat heter "Alan Clarks bravader" och att John Hurt spelar huvudrollen borde bara det få vem som helst att dra ner persiennerna och låsa ytterdörren. Men det avgörande i propagandan för att se
"Alan Clarks bravader" är personen Alan Clark.

Alan Clark fanns på riktigt och var en kontroversiell högerpolitiker på 1980- och 90-talen. Kontroversiell är väl ett utlakat ord, och Alan Clark var inte på något sätt "kontroversiell" på det sättet dagens svenska politiker möjligtvis kan sägas vara.

Nä, Alan Clark var kontroversiell på ett helt annat sätt. Till exempel genom att ha tre älskarinnor samtidigt. Två av älskarinnorna var syskon och den tredje deras mor. Offentligt kallade han dem häxorna. Och en fjärde älskarinna fick följa med på Alans bröllopsresa.


Alan Clark kallade Afrika för Bongo-Bongoland, tyckte massmord på IRA var den bästa lösningen på konflikten i Nordirland och The Guardian anklagade Alan för att vara fascist. Det dementerade Alan å det kraftigaste. "Fascism, det är för bönder. Jag är nazist", deklarerade Alan.

När journalisten John Pilger en gång frågade Alan Clark, som var vegetarian och högljudd motståndare mot kött- och pälsindustrin, om han bekymrades lika mycket över att utlänningar mördades som att djur mördades var Alans svar: "Märkligt nog, nej".


Ja, ni hör ju själva att ni måste se på det här. Vem bryr sig om svettiga italienare och sura halvryssar när det finns stiliga britter med helt galna åsikter att kolla på?

torsdag, juni 29, 2006

Etthundrasextiotre, nollsex



"The time that left and never came back is on my mind tonight. 'Cause it's a small town and it misses you, my love". Så trodde jag The Veils sjöng i låten "The tide that left and never came back". Trots att jag visste att den hette just så och därför borde förstå att det var fullkomligt ologiskt att de skulle sjunga något helt annat i refrängen.

Men det passade så bra. The Veils debutalbum kom våren -04 och jag hade redan börjat tröttna. Några av de bästa männen och de bästa kvinnorna i min generation hade redan lämnat Borlänge och sakta gick den iskalla insikten upp för mig att om jag inte snart lämnade Dalarna skulle det bli omöjligt för mig att fixa nya bekantskaper i min ålder.

Jag gick in i någon nostalgisk svacka och började romantisera de där vilda dagarna för två-tre år sedan. Men det var en tid som försvunnit och aldrig skulle komma åter. Och Borlänge var en liten stad och den saknade dig, min älskade. Ett år senare var jag klar med Dalarna, skrev ett avskedsbrev.

Jag lyssnar på The Veils-låten igen. Jag kommer tillbaka. Vi ses snart.

onsdag, juni 28, 2006

Etthundrasextiotvå, nollsex

Jag har aldrig varit inne på Politruck och läst, men jag kan hålla med i rätt mycket av deras debattartikel som publicerades i dagens Expressen. Jag var precis som dem -99 och jag delar helt deras syn på hur den höger som då existerade. Och deras beskriving av dagens vänster känns också väldigt relevant. Hata USA och försvara islamofundementalistiska galenskaper är det enda som står på agendan nuförtiden.

Problemet är väl att jag inte ser att högern blivit så mycket mer än "killen i klassen som gick runt med sin pappas oversizade kostym och hade slipsnål när han på lördagen satt med sin enda kompis och drack konjak". Och de tankegångar som Politruck-skribenterna formulerar känner jag skulle vara mycket enklare att förankra i ett vänsterorienterat parti än i de svenska högerpartierna. Att göra "borgerligheten till något mer än en fanclub för ett rikt kostymbärande patriarkat" är som jag ser det mer eller mindre omöjligt.

tisdag, juni 27, 2006

Etthundrasextioett, nollsex

Här kommer några andra maxade sommarhits, förresten.


Nelly Furtado - Maneater


The Tough alliance - Silly crimes


Cat5 - Stretch & bend



Hot chip - Boy from school


Embassy - Stage persona

måndag, juni 26, 2006

Etthundrasextio, nollsex



Min soon-to-be-arbetskamrat, typ, Calle Bergman har skrivit en fantastisk text om vår gemensamma uppväxtort, Grängesberg. Det är i princip min historia han berättar. Med skillnaden att jag lyssnade på Bowie och Roxy music, inte The Clash. Och jag läste Oscar Wilde, inte Kerouac (men jag förstod inte heller innebörden i ett ord).

Hursomhelst, i sin blogg efterlyser han årets sommarplåga och svaret är givet. Jag och Julia är överens, så vafan.


söndag, juni 25, 2006

Etthundrafemtionio, nollsex

Men det konstigaste med den här stormen i det kanske-nazistiska vattenglaset som är Karolina Lassbo är väl ändå att Sigge Eklund inte ryckt in till hennes försvar? Och pladdrat på om "teater i det offentliga rummet" och respekt för hennes "fräcka och makabra ordvitsar" om förintelsen. Jo, det är det konstigaste.

Så, i hans frånvaro skriver jag nu ett eget Sigge-inlägg med tydlig inspiration från ett klassiskt Sigge-inlägg:

"Mycket klokt av Isobel. Nästan lite för klokt. Är jag den enda som tycker att uppriktigheten i Karolina Lassbos blogginlägg är både viktig och uppfriskande. Den upplevs som skrämmande och opassande för att hon talar med sin personliga röst också i offentliga sammanhang. Hon spelar inte teatern som man ska och det är obehagligt för oss. Jag håller med om att Goestas inlägg är mer "klokt". Och? Vi talar om ett ämne man inte kan bli klok på. Jag känner stor respekt för Karolina Lassbos avsaknad på respekt för teatern i det offentliga rummet. Goesta och Isobel står på scen och spelar sina roller klokt. Karolina Lassbo sitter i publiken och skriker. Kolla på henne. Hon är inte klok! Det gillar jag. Snart är den här pjäsen slut, kolla vi är halvvägs ut genom dörren, här ute får alla plats, både en upprörd Karolina Lassbo i La Redoute-toppar och en "klok" Isobel Hadley-Kamptz i finklänning."

lördag, juni 24, 2006

Etthundrafemtioåtta, nollsex



Karolina Lassbo-affären rullar vidare och oavsett vad som händer i framtiden kommer hon kopplas ihop med smygnazism. Det är sorgligt, på något sätt. För inte kan väl glamourprinsessan vara högerextrem? Nja, kanske inte.

Men det hela har tagit en intressant vändning. Först ville hon tillskriva nazismen de äppelkäcka "kvaliteter" hon själv besitter och kalla Sällskapsresan-filmerna och Ulf Lundells naturromantiska lyrik för fungerande nazism. Men nu... Nu säger hon att resultatet av hennes nazism-analyser blivit "som att slänga in en brandfackla i en gaskammare". Mer smaklöst ordval i den här diskussionen får man nog leta efter, va?

Deep edition frågar sig varför Lassbo, som varit så målmedveten i sitt bygge av sitt eget varumärke utsätter sig för den diskussion som hon nu blivit föremål för. Rädsla för att vara politisk korrekt? Ja, kanske. Är det slut nu? Ja, kanske.

Nåja. Om sex-sju är är Karolina Lassbo välkommen tillbaka till offentligheten. Det var väl ungefär så lång tid det tog för Bert Karlsson att tas till nåder av folk och media.

fredag, juni 23, 2006

Etthundrafemtiosju, nollsex

Alla ni som läser Komvux, läs den här DN-kommentaren och bli arga och jävliga och sura och slåss!

torsdag, juni 22, 2006

Etthundrafemtiosex, nollsex

Minns ni 90-talet? Jag gör det. Jag bodde i Grängesberg på 90-talet, "ett litet samhälle i hjärtat av Bergslagen där de brygger öl, sörjer en nerlagd gruva och har åtta pizzerior fördelade på 2 500 innevånare" som Per Bjurman skrev härförleden.

På 90-talet fanns ett rasistisk band som hette Ultima Thule och de besökte Grängesbergs Folkets park.
Grängesparken var den enda folkpark i hela Sverige där de fick spela. Naturligtvis slog de publikrekord. Jag var inte där.

Hur som helst, efter the days of Ultima Thule, Ny demokrati och Lasermannen var det inte längre så pk att vifta med svenska flaggan. Det där har ändrats nu.

Det är fotbolls-VM och många starka röster höjs för att den svenska nationaldagen ska bli lite som den amerikanska, det vill säga mer ideologisk men mindre etnisk. Men ändå går Sverigedemokraterna framåt och Karolina Lassbo har precis förklarat att hon tycker att nationalsocialismen kan ha positiva drag.

Vår bästa tid är nu.

Etthundrafemtiofem, nollsex

En bekant har kommit ut som pophöger på sin webbtidning. Varför? "[F]ör att jag inte vet nåt om politik och för att jag vill käka burgare". Det är ungefär de argumenten man brukade höra från muskelgrabbar när SSU eller Ung vänster besökte ens gymnasieskola.

Grabbarna var höger för att de var ointresserade av feminism, social rättvisa, antirasism eller vad som kunde tänkas stå på vänsterförbundens dagordning. Och på samma sätt är min bekant alltså höger för att hans intressesfär inbegriper bloggar och McDonald's-menyer, men inte internationell solidaritet.

Fast jag har aldrig tyckt att ointresse är särskilt höger. En brist på politiskt engagemang är inte höger. Att helt iskallt gå med skygglappar genom livet är inte höger. En sådan brist och hållning är just ingenting. Dåtidens gymnasiemoderater och dagens pophöger visste och vet nåt om politik. Och engagerade, javisst. Till skillnad från min bekante och muskelknuttarna på Hagagymnasiet.

Muskelknuttarna fattade aldrig att Muf hade andra grejer på sin agenda än att köra epa-traktor och köpa billigt snus. Förstår Josefsson att blogghögern inte är glad och nöjd med att lyssna ipod och käka på Donken?

Jag förstår om han kan tro det, hur som helst. Inte minst i den gångna pophögerdebatten har det gjorts en poäng av att blanda ihop "det sköna livet" med högeråsikter. Men är det höger att käka burgare? Är det ens en del av det goda livet? Nä, det är kladdigt, smetigt småbarnfamiljigt och arbetarklassigt.

Att däremot vräka i sig pocherad hälleflundra med timjan- och chablissås, halstrad havskräfta, spetskål, tryffelfärskostfyllda minikroppkakor är höger. Att slänga i sig knaperstekt dilammsadel fylld med rostad vitlök och timjan som serveras med en terrin på lammlägg och spetskål med saltbakad färskpotatis som om det inte fanns någon morgondag är höger. Åtminstone om man får tro pophögern. Men vilken pophögerbloggare har råd med sånt? Har min bekant det?

Pophöger förresten... Som jag ser det är det bara ett tomt och klanglöst ord för 70- och 80-talisters reaktion mot det politiska korrekta samhällsklimat vi växte upp under. Och visst, min bekant skriver neger i sin politiska ut-ur-garderoben-text. Men det gjorde väl vänsternissar som Andres Lokko i Killinggängetsketcher och Spermaharenböcker nån gång redan på 90-talet? Boten Anna Basshunter.

onsdag, juni 21, 2006

Etthundrafemtiofyra, nollsex

Efter Martins tips och Nils begäran lägger jag upp det här skojiga klippet från ett barnprogram man gärna hade sett mer av.

torsdag, juni 15, 2006

Etthundrafemtiotre, nollsex



Jag vet inte med det är med mig, men jag är barnslig förtjust i att offentligt förklara min kärlek till smala, halvobskyra band som mest ger ifrån sig en massa oljud och, helt objektivt, gör olyssningsbar musik. Indiesyndrom kallas det, särskilt som jag innerst inne är ett fan av simpla välproducerade melodier. Jag väljer Hall & Oates eller Abba framför Sonic youth vilken dag som helst. Men det skulle jag naturligtvis aldrig erkänna.

Det var på grund av det här indiesyndromet som jag helt okritiskt hyllade Brooklyn-bandet Tv on the radios debutskiva "Desperate youth, blood thirsty babes" när den kom 2004. "Sensation", kallade jag det, trots att det var skit. Som så mycket annat jag, med alla sinnen bortkopplade, gett tummen upp genom åren.

Så kommer en ny Tv on the radio-skiva på posten. Jag lyssnar, men allt jag hör är alla de förment svåra 70-talsband som finns nedskriva på dagens arty New York-rockares standardformulär över influenser och inspirationskällor. Pere Ubu, Teenage Jesus & The Jerks, The Residents, Glenn Branca, DNA och så lite Captain Beefheart.

Men en låt står ut. På grund av en röst. En gammal kär röst. Det är David Bowie! Som jag har saknat det där omedelbart majestätiska tilltalet som han skaffat sig på gamla dagar. Inte sedan "Slow burn" från 2002 eller möjligen "New killer star" från 2003 har jag hört den i sådan form som på "Province". Ja, det är så låten heter.

Det har varit väldigt tyst om David Bowie under ett par år. Han fick en klubba i ögat under en Norge-konsert för två år sedan, sedan fick han hjärtproblem och drog sig tillbaka. Men nu börjar det alltså hända grejer. För ett par veckor sedan uppträdde han tillsammans med Dave Gilmour på Royal Albert Hall i London och han har precis avslutat inspelningarna av ett avsnitt i den kommande säsongen av Ricky Gervais geniala "Extras".

Och så kommer den här låten, på många sätt en kraftmätning från en gammal idol jag nästan räknat ut. Om man lägger ihop samarbetet med Tv on the radio med hans Arcade fire-duetter från i fjol med alla de band Bowie haft nöjet att under sin frånvaro hylla och namedroppa (Animal collective, Clap your hands say yeah, Secret machines, Polyphonic spree plus redan nämnda Tv on the radio och Arcade fire) på sin hemsida så växer ett mönster fram. Åtminstone för mig.

Jag hoppas naturligtvis att det handlar om en fingervisning, om vad som komma skall. Trots att David Bowie sagt att han ska hålla sig borta från musikbranschen i minst ett år ("I'm fed up with the industry. And I've been fed up for quite some time. I'm taking a year off - no touring, no albums") önskar jag att den senaste tidens små extrajobb gett honom mersmak. Och en intressant adressbok.

Studiotid är förhoppningsvis redan bokad.

Etthundrafemtiotvå nollsex



Dålig musiksmak, medfött eller skapat av yttre omständigheter? Tveklöst det senare. Jag har under en månad befunnit mig mer eller mindre dagligen på ett av Sveriges största nöjesfält. Och alla som någonsin besökt ett nöjesfält känner säkert till att på nöjesfält spelas det musik.

Musikutbudet är allmängiltigt i överkant och serveras allt som oftast ganska högt, ganska discoanstruket och med ganska mycket bas. Jag önskar jag kunde droppa några låttitlar här och nu, men det enda jag kommer på är "Boten Anna". Och den spelar de faktiskt inte så jätteofta, vilket man får tacka gudarna för. Min släkt på mammas sida har ganska svaga hjärtan.

Befinner man sig på ett nöjesfält i princip varje dag i vecka efter vecka och som närmsta arbetskamrat har en kompott av Coldplay, Tomas Ledin, fotbollslåtar, Linda Bengtzing och Rolling stones som mal på man tillslut tillvand. Den personliga smaken blir flexibel och man anpassar sig.

Kommer det släppa när jag hänger in min käcka - och sexiga - uniform? Jag tror inte det. Det är kört. Så bli inte förvånade om ni hör mig säga Petters "Det går bra nu" som svar på vilken som var årets bästa låt när ni frågar i december. Trots att ni innerst inne vet att jag borde svarat Camera obscuras "Lloyd, I'm ready to be heartbroken".

onsdag, juni 14, 2006

Etthundrafemtioett, nollsex

En pajas har använt sig av mitt namn och betett sig som en idiot mot Ulrika på Älskade Beijing. På förekommen anledning vill jag alltså förvarna alla bloggare där ute - jag kommenterar bara genom min bloggerprofil alternativt genom daniel.swedin [at] gmail.com eller comhem.se.

På så sätt ska inga charlataner kunna snatta min identitet och bete sig jävligt mot människor som inte förtjänat det. Om ni ändå är ni osäkra på avsändaren, tveka inte på att fråga mig om det på ovan angivna adresser.

tisdag, juni 13, 2006

Etthundrafemtio, nollsex

Dagens The Smiths:

"And if you have five seconds to spare
Then I'll tell you the story of my life :
Drack sig full. Våldtog 22-åring. Flydde i damskor.
I went to London and I
I booked myself in at the Y ... W.C.A.
I said : "I like it here - can I stay?
I like it here - can I stay?
Do you have a vacancy
For a back-scrubber?"

måndag, juni 12, 2006

Etthundrafyrtionio, nollsex



Det bästa med Lars Leijonborgs bok, "Global utmaning - Så blir också Sverige en vinnare", är att något komiskt geni hos folkpartiet i reklamkampanjen för boken låter Göran Greider dissa både Leijonborg och boken. Hihi, sådant gillar jag. Klädsam självdistand där.

Tristare är det att presskommentarerna på pockutgåvans pärmar är hämtade från texter skrivna av PM Nilsson (Expressen) och Peter Wolodarski (Dagens Nyheter). Båda är är, som en av mina bästa vänner skulle säga, "liberala blötdjur", och ledarskribenter. Inte litteraturkritiker.

Därför har jag svårt att tro på att Wolodarski är rätt man att avgöra om boken är en "välskriven skildring". Jag tror mer på Göran Greider när han säger att boken "reportagemässigt är en katastrof". Visst, han är också ledarskribent men även något så fint som poet. Fast å andra sidan ligger han väl mest bakom grötrim om industri-Dalarna.

Det är säkert en jättefin bok. Jag fick den i brevlådan idag.
-
Andra bloggar om: , , , , .

söndag, juni 11, 2006

Etthundrafyrtioåtta, nollsex



Fredrik Virtanens bloggbok har alltså blivit totalsågad av en frilansskribent. Och i en intervju med Resumé har Virtanen sagt att han inte bryr sig om sågningen utan istället gläder sig åt det goda recensionsbetyg han fick av Norrköpings tidningar.

Nu har älskvärda Therese "avslöjat" att NT-recensionen var skriven för och publicerad för tidningens ungdomssidor. Och sedan gör hon sig lite lustig över det. Jag förstår faktiskt inte varför, men är inte många vuxna väldigt negativt inställda mot ungdomssidor?

Professionella kulturskribenter brukar vara särskilt hetska. Kanske för att ungdomsredaktionen gör ett jobb liknande det kultur- och nöjesredaktioner brukar göra. Men utan pretentioner och divalater. Utan att ha strömlinjeformat sitt språk.

Så när en liten ungjävel får i uppdrag att recensera en bok. Och när recensionen, som alltså inte är skriven av kulturskribenten, exponeras i en tidning där det är kulturskribentens uppdrag att recensera boken blir den vuxne kulturskribenten att känna sig åtsidosatt och kränkt.

Hursomhelst, min upplevelse är att vissa tidningars ungdomsredaktioner har ungdomsskribenter som i mångt och mycket överglänser de anställda kultur- och nöjesskribenterna. Kanske just på grund av sina bristande insikter i kultur- och nöjesjournalistikens språkliga spelregler.

Dala-demokratens nu avsomnade ungdomsredaktion Slammer är ett strålande exempel. Där gjordes ofta ett mer djuplodande, genuint och mer journalistiskt intressant arbete än vad man på nöjesredaktionen förmådde.

Medan de riktiga journalisterna, på sin höjd, pratade med coverbandet Rydell & Quick gjorde ungdomsredaktionen en Sverigeexklusiva intervju med Sparks. Bara som ett exempel, liksom.
-
Andra bloggar om: , , ,

lördag, juni 10, 2006

Etthundrafyrtiosju, nollsex



Ibland är samma lycka tudelad. Läs här bara: lycka och lycka!

fredag, juni 09, 2006

Etthundrafyrtiosex, nollsex

Att Sverigedemokraterna blev "Sveriges tredje största parti" när Lunarstorm och Aftonbladet lät 120 000 lunarstormare mellan 15 och 21 nätrösta är inget att oroa sig för. Eller åtminstone inget att bli chockad över. Chocken, för min del, ligger väl egentligen i att Sverigedemokraterna inte fick fler röster.

En gång hade jag ett Lunarstorm-konto. På den tidigen behövdes inga Ungt val-kampanjer för att inse att rätt många av användarna var kretiner. Jag skulle säga att runt 55-60 procent av alla som huserade på Lunarstorm var dårhushjon.

Så att att de högerextrema partierna bara samlar ihop runt 14 procent av Ungt val-rösterna är ju ett hälsotecken. Den ljusnande framtid är vår, som de säger.

onsdag, juni 07, 2006

Etthundrafyrtiofem, nollsex



Ofta gör kvällstidningarna jämförelser mellan olika brottslingars straff. Det brukar se ut ungefär såhär: "Han gjorde ditt och datt fick böta 100 000 - han våldtog ett barn fick tre månaders fängelse". Jag kan tycka att sådana jämförelser är rätt märkliga.

Det är ju en knepig grej att jämföra brott mot varandra och säga att det ena brottet ses som mer allvarligt än det andra med enda utgångspunkt i de utdelade straffen. Men nu tycker jag att en sådan jämförelse är lite berättigad.

Alltså. En 26-åring delar ut kalkonfilmen "Rånarna" på fildelningsprogrammet DC++ och åker på att böta 16 000 kronor. Samtidigt får folk betala ett par ynka tusenlappar för misshandlar, dödshot, våldtäktsförsök, sexuella trakasserier och gud vet vad. Det är märkligt.

Men kanske är det så att Göteborgs tingsrätt kände för att agera lite kulturpolis också. Jag kan ju hålla med om att det ska svida ordentligt om man har man den dåliga smaken att dela med sig av en sådan formidabelt usel och sågad rulle som "Rånarna".

måndag, juni 05, 2006

Etthundrafyrtiofyra, nollsex



Herregud, har ni hört Sugarplum fairys nya singel, "She"? Om inte, lyssna här. Nu blir de mega. Även utanför Tyskland.

Etthundrafyrtiotre, nollsex



En liten hobby jag har är att vid lämpliga tillfällen hävda att bleksiktiga popband som Orange juice, Aztec camera, Prefab sprout och Lloyd Cole gör den bästa soulen. Och att Dusty Springfield är the Queen of Soul och att David Bowie är the Godfather of Soul. Resultatet är ofta kommentarer om idioti, etnocentrism och inskränthet. Sådant kan få mig att rysa av vällust.

Nu har jag fått en ny hobby, och det kan jag tacka Paris Hilton för. Hon har släppt en singel som heter "Stars are blind" och tack vare den kan ju från och med nu, med sanningen på min sida, hävda att Paris Hilton gjort den bästa reggaen sedan No doubt spelade in "Underneath it all".

söndag, juni 04, 2006

Etthundrafyrtiotvå, nollsex



Glamourprinsessan hyllar Radio Dalarna
och säger att det är den bästa radiokanal hon hört. Då kan hon inte lyssnat på särskilt många kanaler. Som jag ser det är Radio Dalarna under all kritik.

Här har vi radiokanalen där radiopratarna jobbar stenhårt på att framstå som så korkade det överhuvudtaget är möjligt. Detta för att lyssnarna - som man helt cyniskt förutsätter är korkade - inte ska få mindervärdeskomplex.

På Radio Dalarna är alla maximalt glada och käcka. Hela tiden! Handlar det någonsin om ett ämne som är seriöst sjabblas det bort genom programledarnas skrämmande brist på allvar. Dyker det upp en intervju med någon som faktiskt är intressant sjabblas det bort med ytliga frågeställningar.

Och så pratar alla på Radio Dalarna överdrivet brett dalmål för att hålla landskapets alla knätofschauvinister stången. Upprorsstämningen som rådde för något år sedan då en värmländsk kvinna fick prata i dalaradion är inte glömd.

Det vore trevligt att få höra en lokalradiokanal med vuxet tilltal nästa gång jag är hemma i Dalarna. Men det är ju inte särskilt troligt.

fredag, juni 02, 2006

Etthundrafyrtioett, nollsex


Imorgon lördag klockan 16:30 anordnar Piratpartiet, Grön ungdom och Liberala ungdomsförbundet en demonstration på Gustaf Adols torg här i Göteborg. Anledning är naturligtvis de senaste dagarnas tumult kring razzior, beslagtagna servrar, DNA-tester och annat.

Om jag inte skulle jobba imorgon hade jag naturligtvis varit där. Jag tycker du ska gå dit, hur som helst. För mer info kolla här och här.

Etthundrafyrtio, nollsex

Det bästa med mediokra journalister är att de illa kvickt ersätts av andra mediokra journalister. Se bara på Nöjesguiden. I varje nummer ett nytt namn att lära sig, ett nytt ansikte ett memorera och nya chanser att få perspektiv på mediokritetens gränslöshet. Jag glömmer er så lätt, vänner.

torsdag, juni 01, 2006

Etthundratrettionio, nollsex

Har precis varit nere på stan. För att ta sig dit tar jag buss och spårvagn och idag såg jag jättemånga människor på spårvagnarna och bussarna som läste min artikel i Metro. Men de visste ju inte det, att det var min artikel. För de känner inte mig. Och jag känner inte dem. Firade alltihop med att gå till Clara Bookshop i Haga och köpte på mig lite viktorianska klassiker.

Carl XVI Gustaf är den förste svenske monark som besöker Turkiet på 70 år och väl där passar han på att köra på 18-åringar. Andra åker till Thailand för att köra på småtjejer.

Etthundratrettioåtta, nollsex



Visste du att Janne Josefsson på sin fritid fiskar hummer? Det är alldeles för bra för att vara sant. Göteborgarjävel. För övrigt är Thereses nedsabling av Hannes Düklers intervju med Tomas Brolin i senaste numret av Nöjesguiden är bland det bästa jag läst på länge.

Igår fick jag mitt antällningsavtal för tidningsjobbet tillskickat mig. 20 papp i månaden och ob på det... Jag kan inte tro att det är sant. Synd att jag bara ska jobba där en månad.