måndag, juli 31, 2006

Etthundrasjuttioett, nollsex



Den brittiska gaytidningen Attitude har genomfört en omröstning om vilka tio skivor som är tidernas tio bögigaste. Märkligt nog dyker David Bowies "The man who sold the world" upp på plats tio. Det är Bowies enda album på listan och det är märkligt.

Visst, karln är maxat queer på omslaget med klänning och långt vågigt hår, men rent musikaliskt och textmässigt är "The man who sold the world" en straight skiva. Det är gubbig och knarkig blueshårdrock mest hela tiden och inte det minsta genderbender.

Om vi ska se nyktert på det så är ju både "Aladdin Sane" och "Hunky dory" långt mer bögiga. Lyssna bara på en låt som "Time" från förstnämnda skiva. Och smaka på textrader som "be flexes like a whore, falls wanking to the floor" och "In Quaaludes and red wine, demanding Billy dolls". Billy dolls är en manlig motsvarighet till en uppblåsbar Barbara.

Nåja, men i min värld är David Bowies bögigaste album nog ändå "Let's dance". Här ville Bowie bli en straight rockstjärna bland andra. Istället gjorde han sitt gayigaste karriärdrag sedan han smetade rouge i hela anisktet. Han färgade håret, solade solarium och lät sig bli producerad av gaydiscokungen Nile Rodgers.

Låtar som "Modern love", "Let's dance", "Criminal world" och "Shake it" skulle alla kunna vara en nyutkommen homosexuells bekännelser. Det är religiösa grubblerier, dansgolvsromanser, "special kisses", kärlek som är bättre än pengar och pojkar som är som flickor med barnansikten. Och hitsingeln "China girl" skrev Bowie ihop med Iggy Pop, och de två hade ett förhållande som inte bara baserades på vänskap. Åtminstone sägs det så.

Sa jag att "Let's dance" är en mycket, mycket underskattad skiva?

Etthundrasjuttio, nollsex

Efter lördagens bloggpost där jag outade mig totalt får jag mail och pikar på stan. Jag är i folks ögon en sellout. Nåja, det där ska snart vara åtgärdat. Så fort jag kommer hem till Göteborg ska jag göra en årets-bästa-skivor-hittills-lista. Där och då kommer det stå klart att jag fortfarande är underground to the core.

Yeah!

lördag, juli 29, 2006

Etthundrasextionio, nollsex



Jag har alltid avskytt Black eyed peas och då särskilt den vidrigt bräkige pajasen som väl är frontfigur i. Många är sångerna som jag föraktat - "Where is the love?", "Shut up", "Hey mama", "Don't phunk with my heart", "Don't lie", "My humps", "Pump it", "Like that"... Listan fortsättter.

Men så gör plötsligt hon tjejen i gänget en solosingel som åtminstone i refrängen får mig att bli väldigt glad. "London bridge" heter den och är helt fenomenal. När man tänker på det så har den här sommaren begåvat oss med ruskigt många superkommersiella hits av allra högsta kvalitet.

Jag håller Beyoncés "Déjá vu", Nelly Furtados "Maneater", Paris Hiltons "Stars are blind" och Justin Timberlakes "Sexyback" som något av det bästa som spelats in det här året. Jag lovar.

Du kanske tycker jag är löjlig, att jag saknar integritet. Men att jag kan bli entusiastisk över superproducerade bagateller från USA känns bra. Inte minst för att det innebär att jag inte är som alla andra blaserade föredetta indiemänniskor. Du vet, sådana där som ser det som sin enda gudagivna uppgift att förlöjliga och håna allt och alla.

Nej, det tillrättalagda, överspelade och finesslösa människoföraktet som härskar i bloggar, Skunkdagböcker, Dagens skiva-forum och i gratistidningar intresserar mig inte längre.

Jag kan flyga, jag är inte rädd.

fredag, juli 28, 2006

Etthundrasextioåtta, nollsex



I senaste numret av Diego är det en skojig liten intervju med moderaternas Anna König. Hon är befriande mycket icke-pophöger och högermoderat av klassiskt snitt. Hon förklarar att om alliansen inte vinner valet i höst så funderar hon och flera hon känner på att emigrera. Alltså, om pöbeln inte röstar som moderat-Anna vill så packar hon sina väskor och drar.

Ett charmigt besked från en riksdagskandidat. Hur som helst så kan det ju vara värt att fundera över hur många från populasen som skulle kunna tänka sig att emigrera om alliansen vinner valet i höst. Skillnaden mellan dem och Anna är väl att en missnöjd pöbel faktiskt inte kommer att emigrera, eftersom deras resekassa inte är lika välfylld som Annas.

Det bångstyriga folket får stanna kvar hur det än går i höst.

onsdag, juli 26, 2006

Etthundrasextiosju, nollsex

Just nu är Nils löjligt bra i sin blogg. Han är i mycket god, idignerad och bitter form. Ledarskribenter, sportjournalister, krigsrapporteringen och utrikeskorrespondenter, alla blir de stuckna av den Wadströmska pennan. Läs, vettja.

tisdag, juli 25, 2006

Etthundrasextiosex, nollsex

Den ilskna ledarskribenten har ägnat ett par dagar åt att förklara sig. Det pyr bland medelklassläsarna. Ingen, särskilt inte någon bruksortslolla, ska komma här och vara ensidigt socialistisk och dra fram arbetarklasspöket i en debatt om den svenska skolan. "Hallå! Det här är vårt område, vår fråga!" skriar de.

Jag satt bredvid henne under en politisk debatt i början av juli. Hon var fräscht skolbränd och hade snygga ben. Jag borde kanske ha hälsat.

Etthundrasextiofem, nollsex

"Kommunisterna sade att människor som levde i det kommunistiska smahället inte hade något behov av sex, eftersom människan borde ha allra störst glädje av ett väl utfört arbete, medan människorna i det kapitalistiska samhället inte kände någon glädje i sitt arbete." - Patrik Ouredrik, "Europeana".
Jag ville bara säga att jag känner glädje över ett, om jag får säga det själv, väl utfört arbete. Detta trots ett samhälle som är kapitalistisk. Vad min arbetsglädje har med sex att göra vet jag i skrivande stund icke.

fredag, juli 21, 2006

Etthundrasextiofyra, nollsex

Jag har ett jobb som ger mig gott betalt, och det är på detta jobb jag nu befinner mig. Inget händer och alla är trötta. Det är åskvarmt och jag läser om Joan Didios "Lagt kort" bara för att det är lika varmt där, i öknen. Peter fyller, enligt Clara, 100 år ikväll och det ska firas. Gode gud, låt fotografen återkomma kvickt från den där Brage-matchen så att vi kan åka till Islingby.

Jag vill till Skräddarbacken och dricka min Sofieroöl, jag vill hinna med 21:15-bussen,
jag vill sluta vara så slösaktig, jag vill se nya Pirates-filmen. Nu kom fotografen.

tisdag, juli 18, 2006

Etthundrasextiotre. nollsex



Textreklam är ju inget man ska ägna sig åt, det vet både du och jag. Men låt oss göra ett undantag. Dotshop är en finfin distributör och återförsäljare av konstmusik, improvisationsjazz, indiehiphop, electronica, svår popmusik och dub. Bland annat.

Just nu pågår här en sjudundrande sommarrea och just du kan passa på att köpa på dig de där grejerna som du inte orkar ladda hem från Soulseek. Jag köpte hem Lo-Fi-FNK:s "Boylife" och Oturs "Pepperbox hill" och är så glad, så glad.

torsdag, juli 13, 2006

Etthundrasextiotvå, nollsex

"Det är något visst med det engelska", skriver Isobel Hadley-Kamptz. Ja, visst är det. Men inte i Borlänge. Här är det mest något visset med det engelska. Engelska, det är en liten öldrickarinstutition alldeles intill en kinesrestaurang som på något märkligt sätt blivit mitt och mina vänners stammishak så fort vi är i Borlänge.

Ja, vissa av mina vänner bor ju fortfarande i Borlänge så för dem är det ju stammishak jämt. Men det är forfarande märkligt. Är det någon som minns hur det gick till när vi började hänga där? Nej, det är det inte. Jo, det handlade om att ta avstånd från de plastiga, de rosaglittrande, de sjabbiga, de fjortisfnittrande krogarna och klubbarna.

Då valde vi ett murrigt hak där nån spikat upp cricketklubbor på väggen och håller det som en fullständig intäkt för att kalla stället engelsk pub. Då valde vi ett ställe där fjortisfnittret ersatts av tanttjatter.

Jag har älskat det där. Men nu går det på tomgång och slentrian. Nu är jag trött på det. Vill ni ha med mig att supa någonstans i Borlänge får ni erbjuda något mer. Jag skulle till och med kunna tänka mig en helkväll på Flamingo.

tisdag, juli 11, 2006

Etthundrasextioett, nollsex



Idag är Katrine Kielos så där fantastiskt bra igen och gör rent hus med center-Maud. Dessutom använder hon ordet medelklass, ett ord som de tre senaste dagarna använts mycket flitigt på kultursidorna.

Bäst används det i Björn af Kleens klassanalys (nåja...) och försvar av manliga kortbyxor:
"Överklassen och arbetarklassen möts i shortsen. I mitten av 1930-talet klippte djärva tennisspelare av sina vita slacks. När det gassar för starkt på byggnadsställningen i maj gör arbetarna dito med sina blåställ. Denna maskopi oroar den etikettkåta medelklassen: hur vara säker på att mina shorts sänder rätt signal? Kan de förväxlas med arbetarklassens? Bäst att avstå. Det är symptomatiskt att shorts så sällan är svarta, småborgarens försiktiga färg."
Det är så sant. Jag har kallats akademisk medelklassunge - trots att mina föräldrar slutade plugga efter nian och tillsammans tjänar runt 20 000:- efter skatt - och aldrig har mina kritiker haft så rätt som när det gäller min syn på shortsen.

Trots att den svenska sommaren stundtals är odrägligt varmt har jag skytt shortsen som pesten i flera år. Varför? Jag har inte velat förväxlas med den somriga, öliga, svettiga arbetarklassmanlighet som var, och är, norm i Västerbergslagen.

Jag tittade på mig själv och min omgivning med den nervösa medelklassliberalens långbyxeögon och köpte deras argument om att "riktiga män" inte bär shorts, att det inte existerar snygga shorts, att det bara är bonnläppar och white trash-fyllon som bär shorts och så vidare.

Men den här sommaren blev varm, det var den redan i maj. Och jag började se nyktert på det uppenbara
självföraktet och självbedrägeriet i att hellre svettas i ett par medelklassiga jeans än att dra på sig ett par arbetklassiga shorts.

Så jag frågade en vän som kan det här med mode vad
hon tyckte att man skulle ha på sig under sommaren. Hon lovade att återkomma i ämnet, men svaret har uteblivit. Nu har jag har på helt eget bevåg köpt ett par svarta shorts från H&M som naturligtvis är svarta.

Småborgerligt och försiktigt och ändå lite white trashigt på samma gång.

måndag, juli 10, 2006

Etthundrasextio, nollsex

Och förresten var Cat5 i helgen svinbra, särskilt "You go girl", "Dansa comigo" och dansen till "Stretch & bend". Och Hanna Göransson har indie-Sveriges finaste näsa. Oj, oj.

Etthundrafemtionio, nollsex

Nu har jag tillfälligt slängt in min röda trunk och mig själv i en lägenhet i Falun, staden jag älskar att hata och tvärtom. Ja alltså, jag hatar att älska den också. För det är ju en väldigt pittoresk stad, komplett med vatten inne i själva stadskärnan och hejåhå. Sådant gillar jag.

Det vore trevligt att kunna författa en bloggpost som inte innehåller ordet "jag", för jag är trött på ego-bloggning. Särskilt min egen. Men jag har oerhört svårt att kommentera världsläget eller leverera skarpsinniga analyser just nu. Varför? Jag läser tidningar i mycket mindre grad när jag jobbar som journalist än när jag inte gör det.

Men, hey, plötsligt läser jag Aftonbladet (på nätet i och för sig, men skit samma!) och hittar en artikel om en glassbar (i Skåne, såklart) som serverar en glass som de kallar negerkryss. Glassbarägaren uppvisar bländande kunskaper i rasbiologi. "
Negrer är ju en ras precis som eskimåer". Ja, precis som eskimåer.

För övrigt begriper jag mig inte alls på kulturjournalistiknens nya popstjärna. Evighetslånga artiklar om, förvisso, intressanta ämnen men ändå på något sätt snuttifierat, ytligt och poänglöst. Varför vill man berätta om man inte kan göra det?

torsdag, juli 06, 2006

Etthundrafemtioåtta, nollsex

Jag borde naturligtvis skriva något om Henke Larssons kramp, Koreas missiler, Peace & Love, demokratidagar, Borlänge, vädret eller trasslet i Palestina. Men just nu har jag helt slut på ord. Det brukar bli så när jag får betalt för att skriva saker. Det får jag just nu och vän av ordning vet var jag blir publicerad för tillfället.

Men vänta er inga under, jag är blott en språkligt strikt hållen nyhetsreporter. Önskar ni er Daniel Swedin serverade lite löskokt, lite sladdrig och smaklös får ni vackert vänta tills andan faller på eller tills det här sommarviket är över.

En sak kan jag hursomhelst säga om den här popfestivalen som drar igång imorgon här i Dalarna. Fån't vi se om vi ses?

måndag, juli 03, 2006

lördag, juli 01, 2006

Etthundrasextiofem, nollsex



" Han har haft slutet så nära att han skulle kunna kyssa det men aldrig blivit helt förförd. Och det finns inget vackrare i musik än känslan av förförelse, förströelse och förstörande. Allt det osar ur Robbies sentimentala sånger om sex, självhat och viljan att må bra. Han sjunger enkelt om det svåraste och därför omfamnas han så av de som sätter känslorna i första rummet".

Så skriver Quetzala Blanco (Expressen/Kultur) om Robbie Williams som
i helgen spelar på Ullevi här i Göteborg. Hon har, naturligtvis, rätt. Orkar man ge Robbie ett öra så är det riktigt svartsynt romantik han har att bjuda på. Och I sörjan av alla groteska crowdpleasers på Robbies setlist finns det ett helt gäng låtar som faktiskt, faktiskt skulle kunna vara författade av ingen mindre än Morrissey.

Och till exempel Moz-sånger som "Friday mourning", "I have forgiven Jesus" eller "You know I couldn't last" skulle inte ligga fel i den Williamska munnen och inte låta avvikande mellan "Monsoon" och "Tripping". Och ta av Robbie tatueringarna, den vältränade kroppen, spexigheten, stallet av tjänare och ja-sägare, pengarna och ni har Pete Doherty.

Ha en bra kväll ikväll.