tisdag, oktober 31, 2006

Världens bästa ljud



Hej, jag vill ha tips på pop- och rockmusik där instrumentet oboe används. Ge mig allt du har, gärna i en kommentar nedan.

Tack på förhand!

måndag, oktober 30, 2006

Farväl Grängesberg



Okej, jag är sist i världen, men nu tänker jag säga nåt om "Farväl Falkenberg". Jag har oerhört svårt för att stämma in i hyllningskörerna. Inte för att alla skådespelare har överironiska tatueringar eller för att berättarrösten skulle kunna extraknäcka som recensent på "Filmkrönikan" (ja, innan Zweigbergk-reformen alltså). Och inte för att den är "pretentiös" (det behöver inte vara något dåligt).

Jag kommer också från en håla. Och när det började snackas om "Farväl Falkenberg" som en film om den sista sommaren innan man kliver in i vuxenvärlden och drar från stan sköt mina förväntningar i höjden. Men jag vill ha min småstadsnostalgi och seperationsångest serverad kladdigt sentimental och tårdrypande. Det är inte "Farväl Falkenberg". När den där blonde killen skjuter skallen av sig började jag skratta.

"Masjävlar". Pang! Där har du den bästa svenska filmen om det dubbla och det bitterljuva med att lämna och att sedan återvända till hemorten. Nu tycker jag att någon ska ta och göra en långfilm av den här låten istället. Då skulle jag kunna gråta på bio istället för att skratta.

lördag, oktober 28, 2006

Medias nya axelmakt



Alltså, har ni läst Patrik Forshages krönika i senaste Nöjesguiden (har inte hittat på nätet än)? Den handlar om sverigedemokraternas valframgångar och hur svenska artister håller tyst om det. Forshage ondgör sig över hur ställningstaganden blivit något för extremister, hur man fnissar åt folk som blir upprörda över världsläget och avfärdar dessa med hånfulla tillmälen om politisk korrekthet.

Det är väldigt paradoxalt att en sådan text publiceras i Nöjesguiden. Det är ju på den tidningens sidor den coolt självkontrollerade småaktigheten som Forshage har problem med bor. Här härskar klicktänkandet, hjärtlösheten, arrogansen, kyligheten, den humorlösa cynismen och en total vägran att ta något på allvar. Tycker man något om något som inte går att konsumera är man pinsam. Här gör man vad som helst för att bråka med den "politiska korrektheten".

Allt i Nöjesguiden är skrivet ur ett von oben-perspektiv och texter som ibland gränsar till det öppet hatiska publiceras månad efter månad. Här smyckas sociopatin i psueodiintellektuellt tingeltangel när Capote, Waugh, Smart namedroppas utan synbar anledning. Skribenterna längtar så efter att få vara blaserade romanfigurer att de tycks glömt bort att de lever i en verklighet där känslor faktiskt finns och där saker ännu har värden.

Den enda gången man spårar känslouttryck i skribenternas texter är när de satt i sig en anklever på Park Avenue. Då verkar deras isskal för en stund smälta. Men sedan är det business as usual igen, såklart.

Så är det någon som förstår varför Patrik Forshage publicerar sin text, där han dissar artistbranschens tystnad kring samhällsutvecklingen och utmålar sig själv som något av en politisk aktivist? Är den ytterligare bara ett cyniskt skämt? För inte kan väl någon som skriver för Nöjesguiden oroas över att sverigedemokraterna växer? Värderingarna och människosynen delar de ju.

Ah, det måste handla om estetik! Sverigedemokrater klär sig sig sällan lika medvetet och snyggt som Nöjesguiden-skribenterna, de lyssnar inte på lika hipp musik, har råd att dinera på samma restauranger eller supa på samma barer. Ofta är ju sverigedemokrater lantisar från underklassen och Nöjesguiden har ju redan konstaterat att rika har bättre smak.

"Fascism, det är för bönder. Jag är nazist", sa en gång brittiske politikern Alan Clark. Ungefär så ser väl förhållandet ut mellan sverigedemokraterna och Nöjesguiden, gissar jag.

fredag, oktober 27, 2006

Pompa och ståt



Är det inte höjden av anglofili att ladda hem Elgars "Pomp & circumstance" och lyssna på halv elva en fredagskväll? Jo, jag skulle tro det.

tisdag, oktober 24, 2006

Förlåt min galenskap

Jag håller på att bli galen. Bevis på detta:

1. Jag kan sätta på vattenkranen och helt enkelt glömma bort att jag lämnade den rinnande.
2. Jag kan ta ut något ur kylskåpet och glömma att stänga dörren.
3. Jag kan inte längre pricka munnen med matgaffeln.
4. Jag hittar inte längre orden när jag ska förklara t ex vad jag gjort i skolan under dagen.

Någon som är villig att ställa diagnos?

måndag, oktober 23, 2006

Dåligt humör, dåligt tecknad



Igår satt jag på ett kafé i Majorna och ondgjorde mig över
lugn musik. Det finns nästan inget jag föraktar lika mycket. Jag avskyr alla världens grå Sophie Zelmani, Anna Ternheim, Christian Kjellvander, Ane Bruns. Jag viker med blicken när jag tittar på mina gamla Damien Rice- och Tomas Andersson Wij-skivor. Jag väser ilsket om du säger Jeff Buckley eller Aimee Mann.

Men samtidigt. Martha Wainwright. Tidiga Tom Waits. Och Badly drawn boy, kanske. Jag har försökt tvinga mig till att gilla Badly drawn boy flera gånger. Det är lättare än någonsin nu. Artisten har precis släppt sin hittills bästa skiva "Born in the U.K.". Och det går inte låta bli att älska den.

"Born in the U.K." är såklart ett episkt men pissgult svar på Springsteens "Born in the U.S.A.". Det är väldigt engelskt, väldigt trasigt, väldigt heart on sleeve. Damon Gough lindar in sina sånger i storslagna arrangemang och tillåter exakt varenda låt att explodera. Alla bromsar och hämningar från fega smygarplattan "One plus one is one" är borta.

Det är därför titelspåret inte är något mindre än det här årets bästa traditionella rocklåt. Och den lyckas vara det utan att någonsin spänna The Boss-musklerna. Och att Hot chip remixat den redan fenomenala "Nothing's gonna change your mind" är... fenomenalt.

Okej, jag ska erkänna att någon gång i början av 2000-talet handlade väldigt mycket i mitt liv om Ryan Adams, Badly drawn boy och Ed Harcourt. Tre jeansklädda män som gjorde jeansklädd rock som faktiskt betydde himla mycket för mig. Idag är det bara Badly drawn boy kvar. Men hans rock har aldrig varit bättre.

söndag, oktober 22, 2006

Fråga änglarna vem de anropar



Skuggan ska på anställningsintervju i Malmö. Jag avskyr Malmö, men jag är glad för Skuggans skull. Skuggan är nog trött på Borlänge. Men samtidigt behöver jag Skuggan i Borlänge, vem ska man annars slagga hos i vinter när jag ska upp och praktisera på lokalpressen? Jag vet inte. Jag ska fråga Skuggan.

Folk snackar om hur fantastiskt det nya The Tough alliance-albumet är. Jag vet inte, jag har faktiskt inte riktigt orkat ta mig än det ännu. I min lägenhet pågår just nu en liten dreampop-revival och det enda jag orkar lyssna på är Cocteau twins, Slowdive, Dead can dance och Mercury rev. Ganska långt ifrån jättehippa The Tough alliance, alltså.

Ganska långt ifrån Patti Smith också. Hon spelade tydligen när CBGB's, nya vågens egna klubbstuga i New York, klappade igen för precis en vecka sedan. Enligt NME var det, som sig bör, nostalgiafton och Patti spelade Blondie, Velvet underground, The Who, Television, Talking heads, The Ramones... Sen skrek hon "hey ho, let's go!" ett par gånger.

Jag kan nästan inte tänka mig något lika häftigt eller patetiskt.

I somras såg jag Patti Smith i Borlänge. Hon stod i korsningen Stationsgatan-Borganäsvägen och gjorde fantastiska versioner av "Gloria" och "Because the night". Det ska jag tänka på när jag i vinter är och praktiserar i Borlänge och inte har någonstans att bo på grund av att Skuggan gör Citymail-succé i Malmö.

söndag, oktober 15, 2006

Skrik- och skrän-borgare

Jag tycker det är intressant det här med att toppmoderater kräver Cecilia Stegö Chilòs avgång. Intrycket jag fått av moderater är att de, likt socialdemokrater, är nästan dödligt lojala med sina företrädare.

Någon som minns teveduellerna mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt? Med sig i tevestudion hade partiledarna sina egen små sturmabteilungs som gapade och skrek. Vad än Reinfeldt och Persson sa så vrålade den ansamlade skocken ut sin sympati och sitt gillande. Men lyssnade de på vad partiledarna sa? Jag tror inte det.

Lite samma sak är det nu. Nu ska Cecilia Stegö Chilò avgå, om det är socialdemokrater och moderater rörande överens. Och så skriar de ut det i ett stegrande tonläge. Och kanske är det vad politik handlar om - att hitta ett gemensamt mål som man kan vråla och skrika på och tävla i att överrösta varandra.

Moderaterna kallade sig det nya arbetarpartiet i valrörelsen. Efter valsegern framstår det allt mer som det parti som omfamnar pöbelväldet.

onsdag, oktober 11, 2006

Att kunna skratta åt och hata sig själv



Säsong två av "Extras" är fantastiskt roligt och imorgon sänds det femte avsnittet på BBC2. För att hylla Ricky Gervais geniala statisthumor gjorde jag igår en statisroll i det Peter Birro-skrivna tevedramat "Upp till kamp" (sänds nästa vinter). Något för er alla att se fram emot och längta efter.

I förra veckan fyllde min vän Nils - evigt saknad i bloggosfären- 24 jävla år. Jag tänkte hylla honom med att göra en riktigt fin blandskiva med de allra bästa låtarna hittills från året som gått. Så blev det nu inte. En himla tur, egentligen.

Det var först idag jag lyckades få hem "Your to keep", The Strokes-gitarristen Albert Hammond, Jr:s debutskiva. Och hade jag mixat ihop den där födelsedagsskivan i fredags så hade Nils - evigt insnöad på Ghostbusters- och gubbrock - missat en av det här årets absolut bästa låtar.

Eller egentligen tio av det här årets bästa låtar, för i detta nu är det helt omöjligt för mig att säga vilken av låtarna på "Your to keep" som är den allra bästa. Just nu är det helt omöjligt för mig att lyssna på det här med kritiska öron. Varenda låt är ett fyrverkeri. Det är finlemmad new wave-pop någonstans mellan uteserveringarna i Vasastan och sommarbad i nån insjö uppe i Dalarna.

För mig, som aldrig varit särskilt förtjust i The Strokes, är "Yours to keep" en befrielse. Hammond, Jr-låtarna är långt ifrån machotyngd slyngelrock. Det enda riktiga problemet jag har med Hammond-skivan är att artisten i fråga anses vara sexig av en gammal flickvän. Och jag har alltid opponerat mig mot hennes smak vad gäller män.

tisdag, oktober 10, 2006

På kant med omvärlden

Jag läste aldrig etik i gymnasiet, men nu har jag gjort ett etikfilosofiskt test som jag hittade hos EGM. Tydligen tycker jag till ett hundra procent som Kant. Spännande.

1. Kant (100%)
2. Jean Paul Sartre (80%)
3. Stoics (75%)
4. Nel Noddings (70%)
5. David Hume (65%)
6. Nietzsche (65%)
7. John Stuart Mill (64%)
8. Spinoza (64%)
9. Epicureans (58%)
10. Jeremy Bentham (56%)

måndag, oktober 09, 2006

Front mot dansband



Forsätt rösta på mig, älskade publik och fans! Jag vill se gärna veta vad man vinner. Rösta här (http://www.aretsblogg.se/entries/daniel-aer-baest.aspx). Och kom ihåg att tipsa alla dina vänner om att göra det och alltid göra det så fort du sitter vid en dator med ett nytt IP-nummer.

French kissing in GBG



Det blev strömavbrott och min vän Julia blev av någon oförklarlig anledning rädd. Hon trodde att nåt otäckt skulle kunna hända när det blev mörkt i Göteborg. Sen läser jag det här på GT.se.

Frankrike är, tydligen, bara ett strömavbrott bort.

fredag, oktober 06, 2006

Modern komik



Det är helt genialt att Carl Bildt är ny utrikesminister. Som genom ett trollslag har all daterad Bildt-humor från 1990-talet blivit dagsaktuell och en hel radda daterade komiker kan genast återanvända gamla skitskämt. En massa karriärer har räddats!

Borgaralliansen står för sina ord. I kampen mot arbetslösheten är alla medel tillåtna och kampen har redan gett resultat. Hurra, hurra, hurra, hurra!

torsdag, oktober 05, 2006

Engelska sjukan



Är det inte fruktansvärt frustrerande att i princip all hajpad brittisk musik låter exakt likadan? Har man hört Bloc party har man per automatik också hört Razorlight, Maxïmo Park, The Futurheads, Art Brut, ¡Forward, Russia!, The Rakes... Listan fortsätter.

Jag blir så ledsen. Kan inte alla bara sluta upp med att vilja låta som Gang of four? Det finns ju en massa finfina band som ni hellre skulle kunna låta som. Till exempel Pulp. Det är nog det bästa bandet som funnits. Har det gått tillräckligt lång tid för att man ska kunna säga det utan att verka allt för passé? Har Pulp tillräckligt många år på nacken för att de, helt förutsättningslöst, ska kunna betraktas som bra?

Jag vet inte, och jag skiter egentligen i det. Jag har alltid tyckt att Pulp är världens bästa band. Jag har bara låtit bli att nämna det allt för ofta. Varför? På grund av Oasis. Det finns nämligen en anseenlig mängd okunniga och okänsliga människor som blandar ihop Pulp med Oasis, som låter en solkig britpopskugga falla över vilket band som helst.

Och med tanke på vilken bristande respekt samhället har för Oasis och de kvarlevande Oasis-fansen så har jag aldrig velat utsätta mig själv eller Pulp för ett sådant förakt. Därför har jag varit tyst om min kärlek till det här lilla avsomnade popbandet. Nåja, ibland har den märkts ändå, kärleken. Det händer ju att jag dricker min full och då brukar jag bjuda min omgivning på "Babies", en av Pulps allra finaste sånger.

Om du också vill supa dig full, kanske nu i helgen, så tycker jag att du först ska bege dig till en skivaffär eller en nedladdningsklient och införskaffa de nysläppta specialutgåvorna av Pulps gudomliga trilogi "His n' hers", "Different class" och "This is harcore". En genomlyssning av de skivorna garanterar en bra fylla.

onsdag, oktober 04, 2006

Genomsnitta mig

Sugarplum fairy-Victor tycker inte att fula ska spela i popband, Nöjesguiden-Carl tycker att rika har bättre smak än fattiga och 76 procent av DN:s läsare anser sig vara mer allmänbildade än genomsnittet. Hur det hänger ihop? Jag vet inte, men på fredag har vi ny regering!

Apropå politik så blir jag med allt mer kortare intervaller rädd för mig själv och vad jag ibland hasplar ur mig i "politiska" diskussioner. Idag lovsjöng jag exempelvis nationalstaten och politisk status quo. Stark insats.