torsdag, november 30, 2006

Masthuggarbroder

Haha, helt briljant. Jag kräver en repris.

onsdag, november 29, 2006

Två herrar utan frack. Och Raffe



Idag hittade jag den där telefonboken med numren till alla som Julia hävdade skulle finnas. Första testsökningen: Rafael Edholm. Haha, varför slumpvalde jag HONOM!?

Två rätt briljanta krönikor: Fredrik Virtanens "Garbo - nu är hon en accessoar" och Lars Lindströms "Förlåt oss för vår dumhet". Klicka och läs.

söndag, november 26, 2006

Mörker, släpp min hand



Jag tänkte egentligen skriva om hur mycket jag tycker om Dennis Lehanes arbetarklassråa och språkligt fulländade New England-deckare. Men jag snubblar någonstans i en passage i kapitel 24 av boken "Gone, baby, gone".

Såhär skriver Lehane:
"(...) någon jubelidiot valde en låt med The Smiths på jukeboxen. Jag hatar The Smiths. Jag sitter hellre fastbunden i en stol och tvingas lyssna på ett potpurri av Suzanne Vega och Natalie Merchant medan några performanceartister perforerar könsorganen med spikar mitt framför ögonen på mig än lyssnar ens i en halv minut på Morrissey och The Smiths som vrålar fram i konstskoleångest att de faktiskt är människor som längtar efter kärlek. Måhända är jag cynisk, men om man vill älskad är första steget att sluta tjata om det. Då kanske man hittar någon som åtminstone är intresserad rent sexuellt och det är i vart fall en början."
Aj. Okej, det som står skrivet här ovan kanske inte är författarens synpunkter på ett av världens bästa band, utan karaktären Patrick Kenzies. Men jag tycker mig ana en sådan oförsonlig ilska i textsjoket att det bara kan handla om högst personliga åsikter.

Språket påminner ganska mycket om hur jag själv skrev när jag gjorde mina första trevande steg som recensent med licens att såga. Ungefär sådär kunde jag skriva om Mimikry, Gorillaz eller The Cranberries förr i världen. Sedan dess har jag liksom inte riktigt haft anledning att såga något och har inte blivit sådär halsstarrig över ett band på länge.

Jag undrar vad det beror på. De som känner mig vet att jag är lika oförsonlig och obstinat som tidigare, så kom inte och snacka om mognad. Kanske har jag bara tur. Hoppas. Det vore på tiden nu.

Is it any wonder



Ricky Gervais återvänder till standupkomiken. Underbart! Jag hoppas att det finns någon svensk bokare som gör allt, precis allt, för att få hit geniet.

lördag, november 25, 2006

Kill 'em all

Fyfan, jag ska aldrig mer gå på bio en öppningshelg. Åtminstone inte på en film som man kan misstänka drar mainstreampublik. Man blir bara förbannad. Varför betalar en 16-åring 90 jävla spänn för att gå på en biofilm om det enda de tycker är roligt är att snacka och göra en massa lustiga ljud som tar död på exakt varenda stämningsmoment? Och varför vågar jag bara hyscha åt alla dessa pappskallar när jag borde skrika rakt ut att de är motbjudande pubertala kräk som borde utplånas? Stanna hemma och ladda ner era jävla filmer så slipper ni störa mig, skitskallar!

fredag, november 24, 2006

Flickor vill bara ha kul



Årets "You are my sister" (dödligt vacker duett mellan Antony & The Johnsons och 80-talsikonen Boy George från ifjol) heter "Bee charmer" och är en dödligt bra arenapopduett mellan Nelle McKay och 80-talsikonen Cyndi Lauper. Lyssna på den!

söndag, november 19, 2006

Skribenter med skygglappar



Johan Lindqvist heter GP:s musikrecensentorakel som varje lördag skriver en krönika om sånt som musikrecensentorakel ska skriva krönikor om. Igår var hans text en rätt oinspirerad rewrite av en Andres Lokko-krönika. Tyvärr hittar jag inte Lindqvists krönika på nätet, men om ni läst Lokkos (publicerad 10/11) så fattar ni vad det handlar om: att den brittiska musikvärlden inte fattar hur passé den är.

Argumentationen går ut på att lyfta fram en massa band - alla lika trötta som jeansen och kavajen på Lindqvists bylinebild - och hålla det som en fullständig intäkt för att brittisk musik är död och att den brittiska publiken inte fattat det. Jag vet inte, jag...

Jo, jag tycker också det är vidrigt att Oasis-brorsorna får vara omslagpojkar på alla tidningar som inte heter Crime Magazine. Och jag ger inte mycket för postbritpopband som The Kooks, The Ordinary boys, Kaiser chiefs eller Razorlight. Och, ja, det är löjligt att inbilla sig att The Rolling stones eller ett återförenat Mansun på något sätt skulle vara relevanta idag. Och kanske är det till och med pinsamt att köpa singelsamlingar med Queen och The Charlatans.

Men herregud! Det finns faktiskt fortfarande helt briljant engelsk popmusik som överhuvudtaget inte har något att göra med all dassig och halvdan retro som får medialt utrymme. Kanske borde bara herrar Lindqvist och Lokko (och då i synnerhet Lindqvist som på allvar framhåller vedervärdiga The Killers som ett alternativ till pompös britrock) strunta i att se på NME:s krigsrubriker och HMV:s reklamkampanjer som uttryck för vilken brittisk musik som är bäst just nu.

Med den logiken är Ana Johanson, The Boppers och Peter Jöback det absolut bästa vi har i Sverige på grund av att skivbutiken Rocks pushar för deras nya skivor. Och kanske borde de goda skribenterna i sin jakt på förträfflig popmusik från Storbritannien sluta leta bland de som säljer mest biljetter hos biljettdistributörer som Aloud och Ticketmaster. För, med den logiken är ju Ticnetstorsäljare som Ainbusk och Povel Ramel det här landets bästa popakter.

Det är märkligt, för i inget annat sammanhang än detta hade man godtagit att en skribent tagit en snabb titt på ett lands popmusikaliska mittfåra och haft det som stöd för att avrätta hela den nationella musikscenen. Engelsk musik är så lätt att klanka ner på. Särskilt om man fokuserar på Faithless, Massive Attack och Manic street preachers och ser dem som representativa.

Då slipper man göra sig besväret att lyssna på moderna sensationer som Neat people, Rumble strips, The Boyfriends, The Long blondes, Decoration, Lucky soul, Vincent Vincent & The Villians eller Lodger.

fredag, november 17, 2006

Google älskar mig

Bloggare brukar kokettera med vilka galna sökord som deras besökare använder när de googlar sig fram till bloggen. I'm taking a stab at that - nyss var det någon som kom hit genom att söka på "barn naken pojke liten kuk". Jag har haft en besökare med pedofila drag. Neat.

Nån borde intervjua Azamat



Borat pryder omslaget till senaste numret av Rolling stone. Och inne i tidningen kastar den kazakiske journalisten masken och låter sig bli intervjuad som Sacha Cohen Baron. Stor läsning, skrivet av Neill Strauss. Tidningen finns ute i svensk handel i början av december, men man kan redan nu läsa ett utdrag ur artikeln på Rolling stones hemsida eller nöja sig med The Independents sammanfattning.

onsdag, november 15, 2006

Ni står på min lista



Ungefär varenda vecka ser jag över min egna lilla lista över årets bästa låtar. Max femtio låtar får vara med på listan, annars blir det för lätt för mig att lista. Trots en löjlig massa bra skivor från i år så har det varit ganska stabilt på listan ända sedan i somras. Jag har hört få låtar som får vara med och leka med Merz, Hot chip och Tough alliances "Silly crimes".

Men nu har jag upptäckt Lady Sovereign och Uffie och en hel rad låtar får stryka på foten direkt. Uffies sjutumssinglar från i år är ju bättre än princip varenda fullängdsalbum som släppts - undantaget är Lady Sovereigns "Public warning". Fantastiskt album! Köp det, sno det! Idag, här och nu!

Moët et Chandon i ett nätt skåp



Jag var och såg "Marie Antoinette" igår. Herregud, säger jag bara. Det är verkligen inget lätt film, men ju längre tiden går desto mer går det upp för mig hur mycket jag tyckte om den. Jag gissar att väldigt många recensenter (mest män) kommer att såga den. Det är så mycket som talar för det. 80-talssoundtracket, alla icke-franska skådespelare och bristen på förklaring till varför människan jagas på flykten av en gapande pöbel. Och sedan finns det nog en och annan surpuppa som känner för att sänka Sofia Coppola efter "Lost in translation"-hyllningarna också.

Men jag kommer inte sänka den. Hade den publikation där jag har med min recension på fredag delat ut betyg hade jag gett den en fyra. För det är en vacker och ja, unik film. Åtminstone om man jämför den med alla formaliserade kostymdramer om 1700-talet. Och Kirsten Dunst har aldrig varit bättre.

Nu tror jag faktiskt att jag ska beställa Antonia Frasers Marie Antoinette-biografi. Kanske kan jag komma över min frankofobi innan årsslutet.

tisdag, november 14, 2006

Cheek to cheek



"The lady in red", "The rose", "Sailing" och "Bright eyes". Fyra märkliga bekantskaper man gjorde under mellanstadiets musiklektioner, då när man fick börja sjunga engelska låtar. Då: De fräckaste låtarna man visste (tillsammans med "Oh, Carol" och "Balladen om den kaxiga myran").

Nu: Kladdiga och fullkomligt motbjudande MOR-ballader. Nåja, det är ju väldigt fint hur Chris De Burgh sjunger "dance" i "The lady in red". Sådant är jag oerhört svag för. Det är så man kan spy.

fredag, november 10, 2006

Sömnmedel och rakblad



Hallå, är det jag som har svindålig koll på rock eller visste alla att tre fjärdedelar av The Exploding hearts varit stendöda i tre år? Nysläppta samlingsskivan "Shattered" är ett självklart inköp för alla som gillar fjunig 77-punk om att sniffa lim och ha tråkigt.

Sommarn kommer sent i år

Moneybrother gör en skiva på svenska och låten "Dom vet ingenting om oss" är ute och surrar på nätet. När jag hör den tänker jag på "Djupa sår", en limiterad ep insjungen och inspelad av Borlänges egne Moneybrother, Gustaf Jonsson.

Så mycket finns inte att säga egentligen, annat än att det var en löjligt bra ep som fler borde ha fått höra. Klicka här för att lyssna på ett av de bästa spåren, "Allt för dej"

---
UPDATE: Länken till Jonsson-låten fixad!

onsdag, november 08, 2006

Politisk såpa i Dalarna

Det är tydligen politiskt kaos i Landstinget Dalarna. Kaoset har alla ingredienser för att vara ett riktigt drama: misshandel, ekonomisk brottslighet, maktkamp, konspirationsteorier, försvinnanden...

Vill man ha en bra överblick över kaoset läser man med fördel Borlänge tidning eller Falu-kuriren. Det är en rafflande såpopera mitt i den politiska verkligheten. Nedan har jag sammanställt de viktigaste artiklarna om händelserna. Läs och njut. Eller nåt.

* Maktskifte efter 80 år (30/9)
* Nyvald vågmästare spårlöst försvunnen (27/10)
* "Omoraliskt, Alf" (31/10)
* Swedenborg polisanmäld för misshandel (2/11)
* Försvunne Ken på hemligt möte (2/11)
* Vilka kommer regera i landstinget? (3/11)
* Riskerar att kastas ut (3/11)
* Förhandlar vidare med s (3/11)
* Swedenborg polisanmäld igen (6/11)
* Lottning kan avgöra maktbalansen (7/11)
* Swedenborg misstänks ha hotat läkare (7/11)
* Äntligen klev han ut ur mörkret (8/11)
* Kräver uppgörelse över blocken (8/11)

tisdag, november 07, 2006

Åh Ashley!



Det är mycket Ashley Jensen nu. Hon är en av de främsta anledningarna att bänka sig framför teven ikväll och se "Ugly Betty". Ashley Jensen är det här årtiondets största brittiska skådespelerska och att missa henne i en råhajpad amerikansk sitcom vore snudd på kriminellt.

Ashley Jensen. På något sätt var det hon som bar hon upp hela "Extras" som Maggie Jacobs, en fullkomligt genomkorkad liten människa som man faktiskt kunde älska utan att känna sig konstig. Och detta trots att både Ricky Gervais' och Stephen Merchants karaktärer mer eller mindre bott i mitt hjärta sedan dag ett.

Ett av de absolut skojigaste avsnitten i första säsongen av "Extras" var Patrick Stewart-avsnittet. Att TV4 på lördag börjar visa "Elfte timmen" - ytterligare en i raden av kriminaldramer där new age-flum får oförtjänat mycket plats - där Ashley Jensen spelar mot just Patrick Stewart är briljant. Om serien är är usel kan jag alltid låtsas att det är Maggie och inte Ashley som spelar.

Och så kan jag fortsätta titta. Man sviker inte en tjej som Maggie, liksom.


"Ugly betty" (Kanal 5) sänds på tisdagar 20.00 med start 7 november.
"Elfte timmen" (TV4) sänds på lördagar 21.05 med start 11 november.

måndag, november 06, 2006

Timell, Oldsberg och jag



Jag kan liksom fatta att SVT erbjöd Martin Timell programledarjobbet på "På spåret". Det är ju helt naturligt. Martin Timell är sin generations Ingvar Oldsberg, en självklar arvtagare till mästaren från Mölnlycke. Om SVT nu vill förnya "På spåret" är Martin Timell det solklara valet.

Bägge två är teveproffs ut i fingerspetsarna. Så fort Ingvar Oldsberg eller Martin Timell är på teve måste alla titta.
De är har "det", de går genom rutan, kliver ut i vardagsrummet och sätter sig och dricker kaffe. Oldsberg och Timell, they run this TV shit. De är mästarna.

Bägge är programledare i rätt sega program, men bägge två lyfter sina program till oanade höjder. Att snickra och åka tåg är aldrig lika roligt som att se Oldberg och Timell göra det.

Imorgon ska jag skriva en svinbra arbetsansökan och, om inte bli min generations Ingvar Oldsberg så åtminstone Martin Timell. Men på en tidning, liksom.

söndag, november 05, 2006

Svarta dagar



"Bästa Prenumerant.

Igår (061104) var det Allhelgonadagen vilket är en tidningsfri dag, detta innebär att inga morgontidningar distribuerades och det var därför tidningen inte kom till er.

Mvh
/Ellen VTD kundtjänst Göteborg"

Jahaja. Men alltså - tidningen kom inte igår (en lördag) för att det var en röd dag, men däremot levereras tidningen idag och alla andra söndagar. Men söndagar är ju också röda dagar. Varenda söndag är en röd dag! Jag tycker att redaktioner och tidningsbud där ute ska börja vara konsekventa i hur de hanterar denna vår tids hetaste fråga.

lördag, november 04, 2006

Vad töntigt!



Jag börjar bli trött på den här grejen att det är tufft att inte bry sig. Okej, det var kanske en nödvändig reaktion mot det engagerade 90-talet och allt vad det innebar av stenkastning, pajkastning, blockader och rockader. Men nu är det inte roligt längre.

Det känns som att vi allihop har fjantat omkring och lekt oberörda och blaserade så att vi tappat greppet om vad vi egentligen tycker. Eller är vi så här iskalla? Är det så livsfarligt att vara politiskt korrekt nån gång?

Nu är tydligen kritiken mot Carl Bildt kring hans affärer med Vostok Nafta och Lundin Oil skitsaker. Ja, det är en skitsak att vår utrikesminister har varit verksam i bolag som FN svartlistat och som Amnesty och Human rights watch kritiserat. En skitsak. Det är töntigt att bry sig.

torsdag, november 02, 2006

Nöjesguiden och CDON presenterar...



Varför har ingen reagerat på hur Nöjesguiden rear ut den journalistiska integriteten? Är det överhuvudtaget någon som har reflekterat över det faktum att journalister på Nöjesguiden också författar rena annonstexter i tidningen?

Såhär är det: CDON har tillsammans med ZTV dragit igång en satsning på demomusik och på sin hemsida bereder man plats för oetablerade artister, grupper och producenter. Sedan har man köpt reklam i några svenska medier för att marknadsföra projektet.

I senaste numret av Nöjesguiden har CDON köpt en annons för att uppmärksamma demosatsningen, men man låter också en av Nöjesguidens mer namnkunniga recensenter tycka till om några valda demolåtar. Och detta under en vinjett som tydligt anger att det hela handlar om en annons. Själva textblocket kröns också av CDON:s logotyp.

Är det här något att bli upprörd över? Man kan ju hävda att det handlar om klassiskt recenserande. Men, det klassiska recenserandet brukar sällan fungera så att ett företag köper en annons för ett kommersiellt projekt och får annonsen utformad som journalistik av en av på tidningen skrivande journalist.

Föreställ er att ett bokförlag skulle köpa en annons för sina nya böcker i exempelvis DN eller SvD och att tidningen skulle låta en av sina litteraturskribenter "recensera" böckerna. Vilken trovärdighet skulle journalisten ha som fri och självständig tyckare?

Man kan också hävda att det här är vad man får räkna med när man har med en gratistidning att göra. Men det intressanta är att något sådant skulle man inte ens på en gratistidning erkänna. En gratistidning skulle vara dödsdömd om den medger att ett annat företag ligger bakom vad som vid en första anblick tycks vara redaktionella satsningar. Åtminstone kunde man tro det. Nöjesguiden hymlar inte med vad de sysslar med, men alla kritiska röster är tysta.

Texter någonstans mellan redaktionellt material och annonser har faktiskt blivit något som Nöjesguiden kunnat syssla med ett bra tag utan att någon ifrågasätter det lämpliga i det. I våras publicerade Nöjesguiden en rad annonser för Hultsfredsfestivalen där en av tidningens skribenter skrev hyllningstexter om band som skulle uppträda på festivalen.

Flera av de band journalisten hyllat för Hultsfredsfestivalens räkning - och förmodligen också fått ganska fint betalt för - skulle han senare på redaktionell plats recensera. Med trovärdigheten och integriteten i behåll? Jag tror inte det.

Visst, det är populärt att säga att objektiv journalistik inte existerar och att ingen journalist kan vara fri och självständig. Men detta innebär inte att journalistiken bör förfalla till motsatsen. Inte ens den journalistik som finns i gratistidningarna.