fredag, december 29, 2006

Ett bra slut på ett dåligt år. Eller tvärtom.

Free Image Hosting at www.ImageShack.us

Det här tycker åtminstone jag är lite roligt. Klicka och se om du också gör det.

Noblessen



Hur snyggt sjunger inte Edwyn Collins på singelversionen av ”Falling and laughing”? Jag bara frågar. Jag älskar det där arroganta sluddret som har allt att göra med Brian Eno, det tunnhåriga geniet som blev det flintskalliga prettot Eno.

torsdag, december 28, 2006

Snus och salsa

Dalarnas tidningar har startat en ny blogg. En snusblogg! Inget är skrivet ännu, men det kan säkert bli intressant. Och poppis. Folk som ska sluta med grejer och samtidigt blogga brukar bli mega. Fredrik Virtanens blogg började väl som en sluta-röka-blogg, va? Johanna Lundin kan räkna med egen talkshow i TV4 Dalarna.

En annan fin blogg på DT:s sajten är Pernilla Ohlins salsablogg. Så mycket är inte skrivet där heller (allra minst om salsa) men Pernilla Ohlin tillhörde, när jag läste Borlänge tidning och Falu-kuriren dagligen, en av mina favoritkrönikörer off-nöjessidorna. Hon borde också få bli mega.

En liten reminder

En himla massa människor påstår att de skriver böcker till höger och vänster. Det är en sak att skriva en bok. En annan sak att få den utgiven. Låt oss komma ihåg det. Och! Det är en sak att ge ut en bok. En helt annan sak att få den läst. Och! Det är en sak att få boken läst. En annan sak att få den såld. Och! Det är en sak att få boken köpt och läst för att köparen/läsarn gillar texten. En annan sak att få boken köpt och läst för att köparen/läsaren vill skratta hånfullt åt texten.

Om Bobbo Viking, kanske



I Ludvika kan man inte få armbandet till sitt armbandsur lagat om inte armbandsuret är inköpt på Guldfynd. I går var jag alltså mycket arg och upprörd i Ludvika, eftersom jag inte köpt mitt armbandsur i Ludvika, på Guldfynd.

För ett par år sedan tyckte jag att Ludvika var en svårhittad och hyfsat stor stad. Jag kunde bli helt borta om jag klev ut på Storgatan genom Åhléns-entréen. Jag visste inte åt vilket håll man skulle gå för att komma till buss- och järnvägsstationen. Det vet jag i dag.

Det kanske bästa med Ludvika är biblioteket. Det känns som att vi har pratat om det här förrut. Eller så kanske det var Åhléns jag hajpade då (se där - jag är som en inkarnation av den här jävla högkultur-/lågkulturdebatten, eftersom jag både gillar bibliotek och svenniga affärer).

Jag praoade där, på bibblan alltså, när jag gick i högstadiet. Jag fick sortera cd-skivor och lyssna på vilka cd-skivor jag ville. Jag lyssnade mest på Pulp-samlingen ”Countdown” och hon som var min handledare sa att det lät som David Bowie. Då visste jag ännu inte vem David Bowie var.

Jag sitter på ett rum med utsikt över biblioteksentréen. Undrar om biblioteket är stängt i dag? Kanske. Det här rummet påminner mig om Australien, trots att jag aldrig varit där. Förstår ni hur jag menar? Jag blir alltid så här sentimental runt jul.

lördag, december 23, 2006

Kalle Anka i kyrkan



Imorgon, på julafton, kan man delta i ett "alternativt julfirande" i Grängesbergs kyrka. Under den kristnaste av alla högtider står alltså den kristna kyrkan för det alternativa firandet.

torsdag, december 21, 2006

Årets jullåt

Och alla års jullåt för den delen.

Bra humorvecka

Jag missade ”Världens modernaste land” igår. Istället såg jag träiga säsongsavslutningen på ”Bonde söker fru”. Det är oförlåtligt. Men visst har det varit en rolig vecka annars? Särskilt om man läst tidningarna. Peder Lamms märkliga homoattack, Kristian Lundbergs förklaring till varför han sågade Britt-Marie Mattsson outgivna bok och Kvällsposten-recensionen av Julgalan med Charlotte Perelli... Ja, jag säger då det.

måndag, december 18, 2006

Mer musik

Så där. Nu är jag alltså färdig med årsbästalistan vad gäller musik. Typ. Här kommer några andra skivor jag tyckte himla bra om från årets som gott men som inte riktad klarade sig.

Koops "Koop islands", The Shins "Wincing the night away", Beyoncés "B'day", The whitest boys alives "Dreams", TV on the radios "Return to Cookie mountain", Tunngs "Comments of the inner chorus", The Veils "Nux vomica", The Tough alliances "Escaping your ambitions", Sunset rubdowns "Shup up, I'm dreaming", Roddy Frames "Western skies", The Plans "Walk for gold", The Pipettes "We are The Pipettes", Oturs "Pepperbox hill", Nelly Furtados "Loose", Nellie McKays "Pretty little head", The Magic numbers "Those the brokes", Most valuable players "You in honey", The Long blondes "Someone to drive you home", Lloyd Coles "Antidepressant", Justin Timberlakes "Futursex/Lovesounds", Josephine Fosters "A wolf in sheep's clothing", The Hidden cameras "Awoo", Hets "Hets", Gwen Stefanis "The Sweet escape", Herman Dünes "Giant", Guillemots "Through the windowpane", Destroyers "Destroyer's rubies", The Boyfriends "Boyfriends"och CSS "Cansei de ser sexy".

Jag hoppas någon fortfarande är provocerad.

söndag, december 17, 2006

Årets skivor 01

01. Hot chip - The warning


Det finns många olika sätt att förklara varför Hot chips "The warning" är årets bästa album. Det här är ett sätt:

Laid back
Laid back
Laid back
We'll give you laid back

Laid back
Laid back
Laid back
I'll give you laid back

Over and over and over and over and over
Like a monkey with a miniature cymbal
The joy of repetition really is in you
Under and under and under and under and under
The smell of repetition really is on you
And when I feel this way I really am with you

Laid back
Laid back
Laid back
I'll give you laid back

Over and over and over and over and over
Like a monkey with a miniature cymbal
The joy of repetition really is in you
Under and under and under and under and under
The smell of repetition really is on you
And when you look this way I really am with you

Started thinking about what I to have to do
(tell you)
I got to thinking that I mean just what you do
(tell you)
Started thinking about what I to have to do
(tell you, tell you, tell you, tell you)

Over and over and over and over and over
Like a monkey with a miniature cymbal
The joy of repetition really is in you
Under and under and under and under and under
The smell of repetition really is on you
And when you look this way I really am with you

K-i-s-s-i-n-g
S-e-x-i-n-g
C-a-s-i-o
P-o-k-e
Y-o-u
M-e
I
K-i-s-s-i-n-g
S-e-x-i-n-g
C-a-s-i-o
P-o-k-e
Y-o-u
M-e
I

torsdag, december 14, 2006

Årets skivor 02-06

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugoen stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer två till sex på min lista.

02. The Sleepy Jackon - Personality (One was a spider, one was a bird)
Tydligen är Luke Steele, mannen bakom The Sleepy Jackson, en djupt religiös man. Och han måste ha träffat gud på något berg någonstans. För med "Personality (One was a spider, one was a bird)" har han gjort en skiva som till punkt och pricka följer de popmusikens tio budsord som Brian Wilson lallat om sedan mitten av 1960-talet. Det är fluffigt, klockspel, trumpeter, änglakörer, stråkar, stråkar, stråkar, stråkar, stråkar och djävulskt förföriska melodier.



03. Albert Hammond, Jr. - Yours to keep
Det kanske är märkligt att när The Strokes-Albert gör en soloutflykt så låter det inte alls som The Strokes. Men egentligen är ”Yours to keep” en naturlig reaktion på The Strokes allt mer ointressanta Thin Lizzy-rock. Albert Hammond, Jr. har hämtat hem all den klass och all den stil The Strokes söp bort på någon fest med NME-redaktionen. Dessutom lyckas han hålla rätt på alla de tidiga 1980-talsreferenserna (först och främst Jack Lee) utan att det blir designersmart eller sökt. Det är gitarrock som inte är kväljande.



04. Junior boys - So this is goodbye
På ”Last exit” lät Junior boys tassande små vaggvisor para sig med hypermodern electronica och futuristiska hiphopbeats och lyckades av bara farten bli ett av det årets mest omtalade och hajpade band. På uppföljaren ”So this is goodbye?” handlar det istället om vad endel skulle kalla rak och enkel synhtpop. Jag kallar det sofistikerad soul i sin allra finaste form. Att de gör en sakral technohymn av Frank Sinatras ”When no one cares” är bara logiskt.



05. Badly drawn boy - Born in the UK
Then you see the Union Jack, and it means nothing sjunger Damon Gough på sin femte skiva som Badly drawn boy. Jag önskar jag kunde tro honom. "Born in the UK" är ett direkt svar på Springsteens episka Born to run och samtidigt en smärtsam uppgörelse med den egna nationella identiteten plus en skruvad tolkning av brittisk musikhistoria från Joe Meek till Elliott Smith via Elton John och Sex pistols. Alltså, en skiva så bra och urbrittisk att jag spontannedladdade Elgar-skivor efter att jag hört den första gången.



06. Jarvis Cocker - Jarvis
Jag har redan vid flera tillfällen nämnt Jarvis Cocker på den här listan. Det är inte konstigt, egentligen. Jarvis Cockers 80- och 90-tal är den oomtvistliga begynnelsepunkten i mitt liv. Det var med honom allt började och det är utifrån skivor som His 'n' hers, Different class, It, Seperations jag bedömmer allt annat. Jarvis comebackskiva har egentligen väldigt lite med de skivorna att göra, men det är något med mannens röst och tilltal som gör att det helt omöjligt för mig att inte älska skiten.

onsdag, december 13, 2006

Årets skivor 07-11

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugoen stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer sju till elva på min lista.

07. The Radio dept. - Pet grief
Något har hänt. My bloody Valentine-gitarrerna och lo-fi-skrammel har ersatts av strikta pianon och sofistikerade synthmattor. DIY-distortion har blivit elegant kostymindie. Idag låter The Radio dept. mer som The Embassy än det The Radio dept. vi lärde oss älska. Att videon till "Worst taste in music" är ett långt uppradande av fotografier tagna i sterila hotellrum är naturligt. Det här är ljudet av några människor som åkt vilse i livet. Och det absolut bästa Radio dept. någonsin gjort.



08. Cat5 - Cat5
Få band har förvirrat som Cat5. Först trodde alla att de var ett konceptband skapat av ett skivbolag som försökte attrahera lyssnare genom att spela på deras lägsta drifter. Sedan insåg någon att de faktiskt låg på Service, ett skivbolag med sjukt mycket integritet och hög profil. Tillslut beslutade någon smakdomare att det var okej att gilla Cat5 om uppfattade den bakomliggande ironin som påstods finnas. Jag begrep aldrig någonting. Som sagt. Det är två blonda tjejer som gör elektromusik för dansgolvet. Det är svinbra. Med eller utan ironi.


09. Merz - Loveheart
Conrad Lamberts röst är kolsvart melankoli. Han röst är ett extrakt, ett koncentrat av horder av unga ledsna män som någonsin försökt lägga sitt hjärta på ett fat och musiksätta spektaklet. Hans röst tillför finess och snillrikhet till en musiktradition som vi tröttnade på för 863 år sedan. Strikt musikaliskt parar han vulgära genreetiketter som singer/songwriter med electronica och berättar några av de bästa novellerna som aldrig publicerats. En av låtarna heter något så fantastiskt som "My name is Sad and at sea".



10. Studio - West coast
"West coast" är drömmen om det perfekta albumet. Joy division-gitarrer möter vågskvalpskomp, mjukt pulserande synthar, New order-bas och Robert Smith-sång. "West coast" ett supermodernt, men samtidigt tidlöst litet mästerverk som sakta utvecklas och som om ett par år med större självklarhet än idag kommer anses vara ett av de bästa svenska skivorna under 2000-talet.



11. Lady Sovereign - Public warning
Det är sällan med upptäcker ny bra musik på "Late show with David Letterman". Lady Sovereign är undantaget. Men så gör hon inte trist blek gitarrock heller. "Public warning" är en greatest hits-samling, här finns allt som är bra med ung brittisk rap idag. Och det säger jag utan att veta vad jag pratar om överhuvudtaget. Jag vet inget om ung brittisk rapmusik. Däremot har jag lyssnat löjligt mycket på "Love me or hate me" löjligt många gånger i år. Det får räcka.

tisdag, december 12, 2006

Årets skivor 12-16

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugoen stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer tolv till 16 på min lista.

12. Fibes, oh Fibes! - Emotional
Allt som förr var dåligt är bra idag. Som tur är har inte allt som förr var bra blivit dåligt. Det är därför kommer Fibes, oh Fibes! kommer undan så lättvindigt med sitt senaste album "Emotional". De kallar sig för quiet storm-band och påstår att de hämtar influenser från Teddy Pendergrass och Luther Vandross. Men de låter som Hall & Oates, Paul Young, George Michael, Simply red och The Doobie brothers. Och idag höjer ingen på ögonbrynen över sådant. Gott så. Det vore synd om Fibes, oh Fibes! skulle bli lika underskattade som banden de låter som.


13. The Kid - La société nouvelle
Bandet Nouvelle vague - betyder ny våg på franska - gör new wave-klassiker så att de låter som bossanova - betyder ny våg på portugisiska. Bandet The Kid släpper ett debutalbum som de kallar "La société nouvelle" och får det att låta exakt som... New order. Och Kate Bush. Och en årsfest på en konstskola där en skruvad discoorkester står för musikunderhållning och allsång.




14. Lo-fi-fnk - Boylife
Någon sa att 2006 var ett sorgligt år för svensk musik när det stod klart att Idol-Ola nominerats till 628 Rockbjörnar. Det är naturligtvis inte sant. 2006 var ett sorgligt år för alla som inte hört Lo-fi-fnks "Boylife". Leo och August gör hypermodern antirock för landets alla glittrande dansgolv. Man skulle kunna säga att det svänger.




15. Vapnet - Jag vet hur man väntar
Sätt örat mot valfri gata i Östersund och hör ljudet av en skiva du inte trodde gjordes i Sverige. Naiv, vek, tårögd, allvarlig, ironisk popmusik med luddigt politiska ambitioner. Det är fantastiskt, även om Martin Abrahamssons texter nästan kryper för nära. Vem kunde tro att McCarthys och Field mices arvtagare kommer från Jämtland? "Jag vet hur man väntar" är den bästa geografipopen sedan Jarvis Cocker rabblade landmärken i "Sheffield: sex city" för över tio år sedan.



16. Pet shop boys - Fundamental
Pet shop boys är väldigt mycket ett politiskt band. "Fundamental" är den brittiska duons mest politiska skiva på länge. Så skulle man kunna börja en text om Pet shop boys "Fundamental". Men både bandet och albumet är så mycket bättre än att reduceras till ett politiskt statement. Det här är strålande popmusik och Pet shop boys storhet är att de ständigt tillåter sig att vara motsägelsefulla. "Fundamental" är det mest motsägelsefulla Neil Tennant och Chris Lowe gjort sedan "Very". Både schlagerepos som "The Soddom & Gomorrah show" och sterila Visage-imitationer som "Psychological" får plats. Genialiskt.

måndag, december 11, 2006

Årets skivor 17-21

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugoen stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer 17 till 21 på min lista.

17. The Knife - Silent shout

"Deep cuts" var en resa rakt in ett bländade solsken, komplett med calypso-oljefat och svallande synthmattor. "Silent shout" är returresan, åter till mörkret och svärtan. Det är inte en helt okomplicerad resa The Knife genomför på "Silent shout" och det är inte lika lätt att älska ljudet av just den här trippen. Men "Silent shouts" technosotade popmelodier har en hypnotisk effekt. Ger man bara The Knifes senaste skiva lite tid så är man snart hopplöst förlorad i den mardrömsvision de kallar "Silent shout".


18. Charlotte Gainsbourg - 5:55
Charlotte Gainsbourg gjorde vad som populärt kallas en comeback i år och gjorde skivan som låter som 1990-talets sista tunga suck. Air har gjort den stillsamt atmosfäriska musiken. Neil Hannon och Jarvis Cocker har skrivit texter om sex, plastikoperationer och som Charlotte Gainsbourg viskar och väser fram. Alltihop är väldigt svalt, glamouröst sensuellt och (tacka Jarvis för det!) skruvat. 90-talets sista tunga suck, alltså.



19. Lily Allen - Alright, still
Är det bara jag som är sjukt trött på en kultur- och nöjesjournalistik som blivit så självcentrerad att den bara förmår att göra trötta och slafsiga analyser av saker som andra sagt är "fenomen"? Jag hoppas inte det. Men det är så läget ligger. Det är därför Lily Allen endast får vara ett ansikte för vad som kallas MySpace-revolutionen. Att hon är en strålande artist verkar inte vara intressant. Men precis som rondellhundarna är trams både med och utan präktiga kultursidesanalyser så är "Alright, still" sylvass popmusik både med och utan MySpace-snack.


20. Final fantasy - He poos clouds
Hade inte Sofia Coppola bestämt sig för att använda en "The best of New wave"-skiva som soundtrack till den fenomenala "Marie Antoinette" kunde Final fantasys "He poos clouds" fungerat utmärkt. Det här är stram och sofistikerad popmusik tolkad av en stråkkvartett med smak för det dramatiska hos barocken. Det är ett rörande vackert album som växer sig allt starkare.



21. Paris Hilton - Paris

Många får något vilt i ögonen när namnet Paris Hilton nämns. Det finns tydligen något väldigt provocerande med en ung blond amerikanska som är känd för att, i bästa fall, vara känd. När det blev klart att hotellarvtagerskan gjorde en hel värld motorsågarna redo. Men totalsågningarna och folkstormarna uteblev. Paris Hilton hade nämligen, oavsett vad man tycker om henne som fenomen, gjort en i det närmaste perfekt skiva för hitlistorna. Paris" är stenkorkad och samtidigt storartad popmusik. Inte många vågade erkänna det. Det är en sorglig kommentar till vår samtid.

fredag, december 08, 2006

Vargar jagar i flock



"Det värsta är att det här är ingen debattartikel, det är bara ett försök till ett raffinerat sätt att söka jobb på DN Kultur på", skriver kulturjournalisten Caroline Ringskog Ferrada-Noli med anledning av kulturredaktörerna Linda Leopolds och Eric Schüldts debattartikel i DN Kultur.

Det värsta är att Caroline Ringskog Ferrada-Nolis texter inte är journalistik, det är bara seminarieanteckningar som valsat rakt ut från A-kursen i medie-och kommunikationsvetenskap och hamnat i några svenska magasin om kläder.

onsdag, december 06, 2006

Down i Borlänge, they're black and blue



Filmkrönikans fejs Andrea Reuter har skrivit att "Borlänge är Dalarnas ghetto nr 1 med sprit och amfetamin och knivfajter". Hon har rätt. Och det är därför det är så rätt att Babyshambles är bokade till Borlängefestivalen Peace & Love i sommar. Pete Doherty kommer träffa en himla massa schyssta snubbar han kan hänga med på Bullis och på Tjärna ängar.

tisdag, december 05, 2006

Hebréhumor

Det bästa sättet att visa omvärlden att man fortfarande lever är att posta Youtube-filmer i sin blogg. Så, okej, jag lever fortfarande. Kolla här bara!

söndag, december 03, 2006

Mon manège à moi



Min helg: svinmycket övertid i fredags, ett par timmar i Uddevalla. Somnade halv fyra. Lördagen inleddes med en sjudundrande huvudvärk och ett par schyssta kastspyor. Vinterkräksjukan? Idag är jag frisk, har julpyntat och ätit traditionell julmat dvs. Billy's pan pizza.