söndag, januari 07, 2007

Oh! My pretty thing - Bowie 60 år




David Bowie fyller 60 år idag. Alltså är det också 60 år sedan den moderna musiken föddes. Men svenska medier fylls mest av tomma notiser om att en liten brittisk rockfarbror som "var en av de första att kombinera rockmusik med teater" närmat sig pensionen. I den svenska versionen av rockens kanon finns inte David Bowie med.

Den svenska versionen av rockkanon är den amerikanska och britter som verkligen är britter - alltså inte The Rolling stones - får bara undantagsvis plats. I vår rockkanon har Bowie liksom knuffats ut till förmån för en av sina mest uppenbara lärjungar: Morrissey.

Egentligen är det ointressant att diskutera en artists kanoniska ställning. Men någonstans finns det en djup ironi i att när "det konstiga" har hamnat i mittfåran (slå på MTV eller P3 nu!) så har artisten som tidigare definierade "det konstiga" och tog det till mittfåran första gången i det närmaste marginaliserats i Sverige.

Lika ointressant är det att påpeka att David Bowie i den övriga civiliserade världen anses vara den mest inflytelserike, fotograferade, älskade, imiterade och beundrade artisten. Inget av det här spelar ju någon roll om inte jag, eller du, tycker att David Bowie är en bra artist. Om det enda positiva man kan framhålla med en viss artist är hur "viktig" den varit för en viss genre eller epok är det kört.

David Bowie är viktig. För mig. Under bra många år var David Bowie min Jesus, Gud, Marx, Lenin, terapeut och homeopat. En väldigt stor del av mitt liv har jag spenderat tillsammans med honom som närmaste vän. Ett tag var vårt förhållande i det närmaste sexuellt. Jag kunde bli högljudd och våldsam om någon ifrågasatte Bowies genialitet. Samtidigt kunde inget glädja mig mer.

Jag grät när min Ryko-utgåva av "Scary monsters" repades så att det inte gick att lyssna på bonusspåren, jag kunde ägna timmar åt att detaljstudera Masayoshi Sukitas Ziggy Stardust-fotografier och jag sparade pengar för att kunna köpa Thin White Dukes cigarettbyxor. Men det var då.

Idag har jag inte samma fanatiska förhållningssätt till David Bowie, även om han enligt iTunes fortfarande är den mest spelade artisten bland mina mp3:or. Och Bowie är alltjämt navet i all annan populärkultur jag konsumerar. Tack vare Bowie har jag hittat till Hanif Kureishi, O'Jays, Fritz Lang, "A Clockwork orange", Jaques Brel, Scott Walker, The Kinks, Kenneth Anger, George Orwell, Jean Genet, William Burroughs...

För mig är David Bowie fortfarande måttstocken som allt annat måste bedömas utifrån. Jag måste ständigt fråga mig hur exempelvis Hot chips "The warning" eller Beyoncés "B'day" står sig i jämförelse med "Station to station" eller "Young americans".

Idag fyller David Bowie 60 år. Men för mig är han fortfarande väldigt mycket en helt ny bekantskap och förälskelse. Oavsett vad det stod eller inte stod i svenska tidningar. Grattis!

Inga kommentarer: