tisdag, april 10, 2007

Pingvinrockens återkomst



The Concretes "Hey trouble" är nästan så bra som
Ed Harcourt och Brett Anderson sa i Musikbyråns fejkdokumentär om albumet. Mest för att den inte alls låter som en The Concretes-skiva utan snarare som en orgeltintad och på så sätt modern uppföljare till Brainpools "You are here".

Jag vet inte om någon minns den eller tycker den är relevant idag. Men när den var ny, för åtta år sedan, tyckte jag att det var den bästa svenska skivan någonsin. Trots att Janne Kask - som jag då tyckte var en storartad vokalist - slutat sjunga i bandet.

"You are here" var sylvass åttiotals-sophisti, svajig denimrock och blankpolerad pop. "You are here" lät både som Bowies sena 70-tal och Roxy musics tidiga 80-tal. Den hade Pet shop boys-refränger och The Smiths-cynismer.
Den var allt det där elektriskt nerviga som Suedes "Head music", som kom samma år, misslyckades att vara. Avigt, men ändå med ett stilsäkert fokus.

Och David Birde var ju faktiskt en bättre sångare än Janne Kask någonsin var. På samma sätt är Lisa Millberg en mycket större sångerska än Victoria Bergman.
På "A whale's heart" sjunger Millberg "turn, turn, turn around" med sådan grace att man nästan börjar gråta. "Hey trouble" är The Concretes "You are here"; en kreativ nystart som gjorts möjlig genom att man inte väjt för att framstå som spretiga.

Singeln "Kids" låter som något från Howard Devotos debutskiva, "Oh boy" är sprudlande The Concretes-pop med Robert Fripp-gitarrer, "Keep yours" skulle funka bra på Talking heads "Fear of music". Och "Simple songs" melodireferenser till John Denvers "Annie's song" gör ett perfekt avslut på The Concretes hittills bästa skiva.

Storasyster "You are here" måste vara stolt över lillasyster "Hey trouble".

4 kommentarer:

Mårten sa...

Det här är musikjournalistik när det är som absolut sämst.

Daniel sa...

Tack!

Men... det du framför är ju kritik när den är som absolut sämst. Ytliga oneliner-omdömen som man inte behöver backa med något som helst form av resonemang.

Mårten sa...

Det är iofs sant. Det är en beskrivning av en skiva som enbart utgår från referenser, en sådan hord av referenser att de som kan relatera till dem med största sannolikhet redan har hört skivan.

Men detta är ju en blogg, kanske du invänder, du skriver precis hur smala inlägg du vill. Helt riktigt, men detta är så smalt att det väsentligen är returinformation för alla som förstår det.

Dessutom diskuterar du huruvida Brainpools "You are here" är "relevant" eller inte. Borde man inte snarare diskutera huruvida det begreppet är relevant eller inte?

Daniel sa...

Jag vet. Jag tycker själv att det är en väldigt tveksam form av journalistik - bloggposten skrevs igår men publicerades idag just för att jag inte visste om den var värd att lägga ut - och står inte långt efter den form som brukar se ut ungefär såhär: "Det låter som om The Rolling stones lirar Phil Spector-producerad krautrock tillsammans med 50 cent efter en hård barrunda i Budapest med Tom Waits". Så lite skäms jag, även om jag tyckte att det var en rolig text att skriva. Främst för att jag inte skriver så mycket om musik numer.

Kanske är referenserna för smala, kanske inte. En poäng med en text på internet är ju att det laterala tänkandet kan främjas här - att man faktiskt direkt kan söka reda på det som omnämns i texten, oavsett hur smalt det är. Kanske borde jag förenkla och förtydliga den processen för eventuella läsare, om jag har en sådan ambition.

Och visst, begreppet relevants relevans vore intressant att diskutera. Du är välkommen att börja.