onsdag, maj 23, 2007

Kär som en hipster!

Fy fan!

Jag hörde nyss Mark Ronsons "Stop me". Nu kan alla postmodernt hipsterkreddiga bloggare andas ut, det var ju lite jobbigt ett tag, när världens bästa låt hette "Stop me if you think you've heard this one before" och var gjord av The Smiths. De visste inte hur de skulle förhålla sig till det, de gillade ju melodin och uppskattade träffsäkerheten i texten, men var aldrig säkra på om låtens berättarjag var ironisk eller om han verkligen ville bli stoppad. Om han menade allvar, i så fall funkade det ju inte. En sån låt kan inte sorteras in mellan Fattaru och The Tough Alliance i den fina skivsamlingen. Och det här med indiepop, hur ska man förhålla sig till det? Det är ju en grej att fnissande läsa att Timbaland gillar Coldplay, det kan man väl göra, men att aktivt och seriöst lyssna på pop där basen inte ens går att spåra med de mest avancerade ljudanalysverktygen och där det finns något skamligt med libido? Det går ju inte. Och ändå satt de där på efterfesten och önskade att "Stop me if you think you've heard this one before" skulle komma, och vrålade förtjust när den äntligen kom. Vågade de nicka lätt med huvudet och trumma försiktigt på låret? Det var frågan.

Nu kan de andas ut. Nu finns det en lösning. Mark Ronson har gjort en låt som är 100% ironisk, 100% trivial. Han är smart och fyndig. Det är hiphop och r&b. Daniel Merriweather försöker (eller kan) sjunga fint. Det är hiphop och r&b. Den onödigt putsade sången ligger långt fram i mixen, basen har numera uppfunnits, man kan dansa till låten (skönt!) och den låter fint i iPoden i taxin till Spy Bar. En äkta kärlek till gnäll och en fin fylleskildring har förvandlats och förlöjligats och kokats ner till något som bättre passar den postmodernt hipsterkreddiga bloggläsande generationen. Det är hiphop och r&b.

Nu kan "rätt" låt vinna, nu vet folk vad de ska fylla sina mp3-spelare och sommarlov med. Nu slipper de Morrissey, de slipper The Smiths och klassisk pop, de slipper lyssna på något annat än artister med korrekta influenser och afrikanska släktträd. Vad skönt. Det är som när Thomas Rusiak spelade in en keff cover av
Caesar's Palaces vulkaniska "Punkrocker" och mediawiggers slapp svettas. Precis så.

Inga kommentarer: