onsdag, maj 30, 2007

Måste vi välja mellan fragmentisering och elittänkande?

I veckans nummer av fackorganet Journalisten har Nöjesguidens redaktör Carl Reinholdtzon Belfrage med en debattartikel på Utgång-sidorna (ej på nätet ännu). Reinholdtzon Belfrage är förgrymmad på modern svensk nöjesjournalistik som blivit en "föga anlyserande notisjournalistik" där allt mer kortas ner och sammanfattas.

"Sanningen, och ingenting annat än sanningen, är att nöjessidorna nuförtiden ser ut som en två sidor lång 'chatt'-konversation", skriver han och uppmanar redaktörer att sluta belasta sina anställda med att producera fler småtexter och att blogga. Istället tycker Reinholtzon Belfrage att journalisterna ska ges tid "att skriva något minnesvärt och meningsfullt i essä-, novell- eller annan kritikerform".

Bort från en nöjesjournalistik som "i det närmaste planats ut till korta, mediokra intervjuer och illa påläst kritik" alltså. Åsikterna är goda. Tar man nöje och populärkultur på minsta lilla allvar bör de ämnena även kunna behandlas på ett seriöst och respektfullt sätt på tidningssidorna.

Men hur ser då facit ut? I det senaste numret av Nöjesguiden intervjuar Carl Reinholdtzon Belfrage popbandet The Tough alliance. Eller gör han? Nja, han intervjuar väl kanske mest sig själv. Det finns något narcisstiskt äckligt i varenda frågeställning. Han koketterar med kunskap, drar upp rent interna frågeställningar och jobbar stenhårt för att ställa de som som inte omedeblart vet vilka Dennis Wilson (en av medlemmarna i Beach Boys) eller Christopher Cross (en softrockmusiker) utanför.

Om detta är motsatsen till den nöjesjournalistik Reinholdtzon Belfrage kritiserar i Journalisten så vet jag inte vilken form som är att föredra. Jag hade hoppats att det fanns utrymme för en god och initierad nöjesjournalistik som inte hånler åt sina läsare.

6 kommentarer:

Andreas sa...

Grejen är ju dock den att om varje musikjournalist skulle förklara diverse begrepp så det blir oklart om alla läsare hänger med skulle väl artiklarnas kvalitet försämras eller göras förlängda. Det är ju faktiskt så att en majoritet av de som läser nöjesguiden är någorlundas musikaliskt orienterade.

Med en något sådär jantelagsmässig inställning till populärkultur skulle det lätt kunna sluta med att all journalistisk - likt aftonbladet - försöker skriva med så många gemensamma nämnare som möjlit. Det, om något är väl lite som att förskingra konsten?

Tänk om varje människa som skriver fotbollsanalyser eller motorbåtsanalyser var tvungen att förklara vad en motor eller vad en offside var för någonting i var eviga text?

Daniel sa...

Det är inte det som är problemet, Andreas. Inte här.

Jag tycker inte att man egentligen behöver förklara orden yachtrock och vem Dennis Wilson är. Däremot så behöver man inte skriva ut det på ett sätt som antyder att läsarna absolut inte vet vem det är.

Journalistik vars enda syfte är till för att journalisten och intervjuobjektet ska kunna spegla sig i varandras referenser och bli bekfräftade är totalt ointressant. Efter den här texten känner jag inte att jag fått veta något mer om om TTA än det jag kunnat läsa i Metro eller City.

Däremot har jag fått reda på att CRB skickat ett Christopher Cross-album till killarna i bandet.

Andreas sa...

Jag kan inte hålla med dig. Den där intervjun gav mig otroligt mycket. Allt från TTA's idéer kring spektakel, henrik berggren, vad de anser om trendsättande angående band, till varför de gjort en cover av hung up on a dream, vad de vill ha ut av spelningar, varför intervjuer oftast inte räcker till, bandets uppväxt, tiden hos serive osv osv...

Hur skriver man en referens så folk förstår menar du då (utan att förklara vareviga svåråtkomlig referens - som ju är lätt att kolla upp för den som är intresserad och har internet)

Daniel sa...

Carl Reinholdtzon Belfrage frågar varför Tough alliance spelat in en Zombies-cover. "För att den är så himla fin", svarar dom. Ger det svaret någon något?

Det bästa svaret TTA ger under hela intervju är:

"– Vad gäller TTA? Vad är yachtrock?", efter att journalisten vräkt ur sig följande självupptagna drapa: "Jag har återupptäckt Dennis Wilson, ni känner naturligtvis till honom, men är det inte konstigt att ingen dragit mer paralleller till yachtrock?".

Det är roligt, kanske för att jag läser TTA:s svar som en diss.

Ja, hur skriver man en referens... Det beror på när och hur man gör det. I den här artikeln känns namedroppandet överflödigt, det känns bara som att journalisten vill briljera. Och dessutom skrivs referenserna ut på att sådant sätt att man får anta att skribenten anser läsarna vara dumma i huvudet.

"Det här känner bara jag och TTA till, och det här är ett förtroligt samtal övermänniskor emellan", typ. Fine, men ska sådant tryckas?

Andreas sa...

Okej, jag håller med dig om att svaret kändes som en diss och jag tycker om det. Men jag anser att TTA säger väldigt mycket bra och visar ger ett fantastiskt sympatiskt intryck. Vi är klart oense där.

Tja, jag tycker samtalet känns ärligt. Man kanske kan anse det elitiskt, själv ser jag det inte så.

Jag antar vi inte kommer någon mer vart nu.

Andreas sa...

Eller en sak till. Jag anser att man som nöjesjournalist, precis som konstnärer i sig själva har noll skyldighet att uppträda på ett speciellt sätt. Jag gör en skillnad här på politiska analysister, nyhetsförmedlare osv vars jobb är att förmedla sanning och någon form av opartiskhet.

Konsten däremot är när den är som bäst extremt subjektiv (ärlig som TTA säger, och en recension eller en intervju kan vara ett konstverk i sig, som jag kan njuta av. Om man inte trivs med det som läsare kan man alltid hitta journalister som försöker utradera sig själva i intervjuerna och recensionerna - dem finns det ju gott om. Det kanske är en smaksak?