torsdag, juli 12, 2007

Danieldagen i Marstrand



Såg Rhapsody in Rock för första gången nånsin i kväll. Jag tycker det är roligt med folkliga saker och eftersom jag numer betraktar mig som oerhört vuxen så kan jag omöjligt säga något dräpande om arrangemanget. Även om jag tyckte det var vämjeligt.

Konsertens inramning kändes lika stel och fantasilös som en sådat där tevesänd dravel där man hyllar prinsessan Victoria. Så jag satt och lekte och fantiserade mig igenom showen.

När Sofia Källgren sjöng "A rose among thorns" så tittade hon rakt in i mina ögon via en av videoskärmarna. Eftersom jag då satt med ett käppliknande paraply i handen så låtsades jag att jag var en nöjd diktator i något kommunistland som fyllde, säg, 80 år. Sofia Källgren var specialinhyrd för att hylla mig på min 80-årsdag och sjöng om mig, en ros bland törnen tuktad.

Och när folk i publiken - däribland Shirley Clamp! -ställde sig upp och applåderade så var det inte för Pablo Cepeda eller Hanna Lindblad, utan för mig och mina heroiska insatser för det socialistiska systemet.

Efter konserten ville de kvinnliga musikerna och dansarna att Den Store Ledaren (jag) skulle komma till deras loger och dominera dem såsom jag dominerat landet i 50 år. Men jag hade inte tid för jag skulle hinna med färjan tillbaka från Marstrandsön.

Synd på en bra fantasi, annars.

3 kommentarer:

Mårten sa...

Hurra för Daniel och socialismen!

Sara sa...

Fan vad bra du är Daniel. Snubblade över din blogg av en slump när jag letade något mer värdefullt att spendera min tid på än att massakera post-it lappar. Du hjälper tilla att fylla ut mina as-sega tristesstimmar på sommar-viket, där det finns om möjligt mindre att göra än ett visst annat sommar-vik från förra året där jag iallafall fick fika på arbetstid med trevligt sällskap i utbyte mot en liten kommentar om hur torr kanelbullen var... Those where the days. Ha det bäst

Daniel sa...

Sara - ett stort tack!

Det är när jag läser sådana kommentarer jag sörjer att jag inte är en flitigare bloggare. För jag vet hur det känns, man vill ha någon som fyller ut ens tristesstimmar.

Återigen, tack.