söndag, augusti 19, 2007

Wishful thinking

Visst, den här branschen som jag brukar inbilla mig att jag är en del av är sjukt ytlig. Men i veckan slogs nog någon form av nytt rekord.
En nästan-kollega hade invändningar mot att en person som vi nästan-hälsat på fått jobb som välavlönad nöjesjournalist.
–Alltså, är hon egentligen kvalificerad för det jobbet? Jag menar, hon har typ på sig utsvängda Miss Sixty-jeans...

Jag skrattade nervöst och ville säga något om att yrkeskompetensen sällan sitter i byxorna (det kanske finns någon som fått jobb tack vare vad man har i brallorna, snarare), men blev sittande stum.
Invändningen lämnade mig ingen ro.
För, om nu popmusik i grunden handlar om en längtan till den stora staden, till neon och asfalt och drömmen om ett bättre liv i vita seglarskor, vad handlar då popjournalistiken om?
Svaret har jag inte ännu, men jag misstänker att det inte handlar om drömmen om ett bättre liv i utsvängda Miss Sixty-jeans.

Jag återkommer i frågan då jag bärgat en fast anställning.

2 kommentarer:

Joel Josefsson sa...

Men shit, jag har ju varit ihop med en tjej i utsvängda Miss Sixty-jeans. Jahapp...då var den här karriären åt helvete..

Sara sa...

Daniel.. hon hade utsvängda Seven for all mankind jeans, inte Miss Sixty. Tack för att du kallar mig för en nästan-kollega. Eh..