tisdag, september 11, 2007

Hvad gør vi nu, lille du?

Svenska tv-kanaler satsar på skräck i höst. Nej, jag tänker inte på TV4 Plus' ambitiösa satsning där Thorsten Flinck läser Thomas Burke-rysare mellan ICA- och Pampers-reklam.
Det som verkligen skrämmer hade troligtvis ingenting med chock och skräck att göra när det planerade sin i tv-tablåerna.

Nej, månadens mest skräckinjagande program är TV3:s "Ensam mamma söker". Tre singelkvinnor i 30-årsåldern söker en ny livspartner och kanske framför allt en ny pappa till sina barn. En av kvinnorna heter Lenita och kommer från värmländska Årjäng

I en av de mest obehagliga scenerna i programserien super sig några av Lenitas prospekt redlösa, stukar fötterna, lyssnar på dansband och raggar högst oeffektivt på singelmamman. Det är en grisfest i mellansvenska klichéer.

Bilderna kastas ut från tv och träffar mig som spjut. Männen i "Ensam mamma söker" är allt jag skulle kunna ha blivit. Jag vill sätta händerna för öronen och blunda hårt.

För att accentuera TV3:s otäckheter börjar ungefär samtidigt "Mia & Klara" att sändas i SVT. Där gör Mia Skäringer en karaktär som heter Tabita. 32 år, kanske. Har barn med tre olika män. Bor i Karlskoga. Stämplar. Låter ungarna äta framför tv:n.

Här försöker man skoja till den obehagliga verklighet som bara väller fram i "Ensam mamma söker". Det går sådär. Man vill inte skratta, man vill gråta.

I min bekantskapskrets har "svennigt" under sensommaren glidit upp som det invektiv man allra minst vill bli kallad. När ni ser "Ensam mamma söker" och "Mia och Klara" förstår ni säkert varför.

Programmen är min motsvarighet till den där Hadar Cars-träfiguren i Tomas Alfredssons "Fyra nyanser av brunt". Jag förvandlas i tv-soffan till Henrik Schyfferts nervöse hotellägarkaraktär och så fort jag ser Susanne, Veronica eller Lenita så vill jag citerar honom; "jag åker ner i division fem igen. Jag åker ner i den där tingeltangel-världen jag kommer ifrån med all den dåliga smaken som finns där!"

Och så skäms jag lite för min reaktion. Ungefär som när man ser en skräckfilm tillsammans med någon och man visar sig vara lite för mycket av en räddhare.

Inga kommentarer: