torsdag, oktober 18, 2007

My heart is, oh, so true

"För två år sedan kom 55 procent av landets journalister från tjänstemanna- eller akademikerhem, något som naturligtvis påverkar svenska journalisters världsuppfattning och värderingar och därmed också den journalistik om produceras i omfattande grad. Men de analyserna har vi inte sett. De problematiseringarna väntar på att bli gjorda", skriver GP:s kulturchef Gabriel Byström i dagens tidning.

Jag vet inte vilka de här "journalisterna" är - det vill säga om det bara är de som är anställda på redaktioner runt om i landet. Om så är fallet tillhör jag de övriga 45 procenten. Jag betraktar mig nämligen som journalist trots att jag inte sitter på någon redaktion.

Men jag har inga journalistkontakter. Inget flashigt efternamn. Jag har en mamma som är städerska och en pappa som jobbat i en malmgruva. Jag kommer från ett skitsamhälle i Dalarna. Och allt jag kan är att skriva.

Jag kan inte städa, ni skulle se hur min lägenhet kan se ut ibland. Det finns inga gruvor i Frölunda. Jag kan skriva. Jag försöker och jag gör och gör och gör och gör. Men jag är fortfarande en 45 procentsmänniska som drömmer om att få bli en 45 procentsmänniska som fyller någon funktion.

Jag är redo! Jag är rustad! Det är dags! Om Gabriel Byström eller någon annan vill fixa till den sociala snedrekryteringen är det bara att höra av sig. Pennan är vässad, ögonen blöder!

2 kommentarer:

jp sa...

om han ringer dej - be honom ringa mej också.

mina meriter: har varit städerska, vårdbiträde, jobbat i blåställ osv.


sen kan jag skriva också.

hälsa honom det.

Daniel sa...

You're on his list.