lördag, november 03, 2007

Beat my wife, love



Jag är kanske den vitaste människan som finns. Åtminstone när jag lyssnar på musik.

Du vet, det finns ju liksom en vedertagen sanning att om man lyssnar på musik sprungen ur en afro-amerikansk tradition ( soul, jazz och blues, exempelvis) är man en bättre och svartare människa än vad jag är.

Jag lyssnar uteslutande på brittisk popmusik där allt det här primala svänget, som "svart musik" tydligen har, är kliniskt bortopererat. Jag är alltså en mycket vit människa.

Men det har slagit mig att även när jag inte sitter framför stereon och gråter till "Sleeping pills" (en vit rockballad skriven av det vita rockbandet Suede) så är mitt umgänge med svarta oerhört litet.

När jag rör mig ute i Göteborgs nattliv, på sunkhak och töntdiscon, är det väldigt sällan jag står i baren och beställer en öl ihop med en svart kille eller sjunger "This charming man" ihop med en svart tjej.

Vad beror det på? Serber, iranier, finnar och latinamerikaner verkar ju gilla öl och The Smiths på Andra Långgatan precis lika mycket som jag.

Musiken! Så klart! Vill man bredda sig socialt måste man röra sig i miljöer där det spelas "svart musik". Så jag tänkte att jag skulle glida ner på Keybar när människorna bakom Wifebeater love-bloggen (Sveriges främsta R&B-blogg, enligt DN) dj:ar i morgon. Här ska lyssnas på genuint svart musik och här ska träffas svarta människor!

Men så kollar jag in gästlistan på Facebook. Vilka kommer? Jo, samma kritvita svennebananhipsters, samma Monki-brudar och samma nervösa Filippa K-skjortor på killar som man ser varenda helg på Respekt, Pusterviksbaren och Uppåt framåt.

Kul! Vad fan ska jag göra nu?

3 kommentarer:

Mårten sa...

Skriv "Jag älskar VIT musik" på ditt visitkort och uttala det som Mats Nileskär.

Joel Josefsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Joel Josefsson sa...

Jag känner en iranier som lyssnar på Kent. Hennes pojkvän är vit och spelar i jazzband.