tisdag, december 11, 2007

Årets skivor 16-20

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugo stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer 16 till 20 på min lista.

16. Rufus Wainwright - Release the stars
Rufus Wainwright tänkte göra en skiva som skulle göra honom var mans egendom, till en artist bland andra. Nu skulle de yviga gesterna bort och den raka popmusiken skulle bli hans grej. I stället, fast i sina teatraliska uttryck, gjorde han en monumentalt pompös smörgåstårta till skiva. Det vilar något väldigt vackert över det här kapitala misslyckandet att hålla tillbaka storhetsvansinnet. Inledningsspåret heter "Do I dissapoint you?" och är så pampigt orkestrerat att man nästan ramlar av stolen. Svaret på den frågan är förresten nej.

17. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård
I somras, i det fundementala vakuum Håkan Hellström lämnat efter sig kunde vem som helst kommit dragandes med snygga The Clash- och Dexys midnight runners-pastischer och blivit popidol. Vi hade en himla tur att det var Love Antell som kom. "Pokerkväll i Vårby gård" är en sådan där skiva man är glad släpptes under ens livsstid. Den är en svensk "Born to run", "Ziggy Stardust" eller "Easter", en sådan där skiva där artisten eller bandet satsat allt på ett kort. På
"Pokerkväll i Vårby gård" finns allt man kan begära av just en sådan skiva: svajiga politiska statements, blåsförstärkt 77-punk och bitterljuva onliners om att det enda som växer är räkningshögarna och kyrkogården.

18. Andrew Bird - Armchair apocrypha
En av de tristaste konserterna jag sett i år var när Andrew Bird spelade på Pusterviksbaren i mars. Hur en artist som ännu inte lyckats göra en dålig skiva under en hyfsat lång karriär lyckades med ett sådant magplask är fortfarande ett mysterium. Kanske ville jag bara supa. "Armchair apocrycha" är Birds åttonde studioalbum och överskuggar inte på långa vägar hans magnum opus, "The mysterious production of eggs". Men, och jag tror att det här är viktigt, det är skivan jag anser vara snäppet bättre än Jamie T:s "Panic prevention". Bara det.


19. Jamie T. - Panic prevention
När "Panic prevention" kom i våras pratades det mest om hur enormt komplex och vild Jamie T:s genreblandning på "Panic prevention" var. Ska, reggae, punkrock, britpop och light-grime var tydligen den mest otippade häxblandningen 2007. Trots Jamie T:s mix faktiskt bara lät så fantastiskt självklar. Opolerat, vilt och spattigt, javisst. Men samtidigt så strängt sammanhållen i en vision om totalt avväpnande popmusik.



20. Montt Mardié - Clocks/Pretender
David Pagmars debutalbum som Montt Mardié var bland det bästa vi hade hört. Kroppsvarm och fluffig soul
i det osannolika gränslandet mellan Bacharach och The Beautiful South. Sedan kom den här överambitiösa uppföljaren där "Clocks" förvisso är den logiska uppföljaren till "Drama", men där duettskivan "Pretender" lämnar djupast avtryck. Tillsammans med Vapnet, Annika Norlin, Andreas Mattsson och Jens Lekman avslöjade David Pagmar hur bra all svensk popmusik kunde ha låtit, om bara David Pagmar alltid fick ha ett fingret med i spelet.

Inga kommentarer: