onsdag, januari 31, 2007

Jag vägrar tro det



Dagens Media skriver om en undersökning man låtit göra kring svenskarnas bloggvanor. Undersökningen visar att Linda Skugges blogg är den mest besökta "privatbloggen". Det tycker jag verkar himla konstigt.

Om man slår ett getöga på Bloggtoppen, som listar bloggar efter hur många besökare bloggen har, så blir bilden helt annorlunda. Enligt de bloggdetaljer som redovisas för Linda Skugges blogg på Bloggtoppen har Skugge-bloggen haft en (1!) unik besökare den här veckan.

Kanske är det något fel på Bloggtoppens räkneverk, men siffrorna överensstämmer ganska väl med min bild av Linda Skugge som en dalande stjärna. Sedan bloggandet slog igenom på allvar i Sverige har hon ju helt tappat greppet. Och det är klart, vem behöver en bloggande Linda Skugge när bloggosfären dräller av tusentals Skugge-kopior som både skriver bättre och roligare än originalet gör?

Möte i monsunen



Emma, som ska flytta till London, mailar: "Åhh, jag ser verkligen fram emot att möta våren i Hyde Park. Jaga ekorrar, lukta på påskliljor, äta mackor med mycket majonäs osv osv." Man vill ju bara dö. När ska jag få möta våren, sommaren, vintern, hösten i Hyde Park?

Fler fylltrattar, tack



Kollade lite på Grammisgalan igår och egentligen är det ju världens bästa gala. Alla - inte bara rockers från typ Borlänge och Fagersta - är packade och säger skittöntiga och fyllefåniga saker när de får ta emot priset. Kände ni hur livsfarlig situationen var när Snook var på scen? Märkte ni hur fjortisfnittrig det genomträiga fenomenet Anna Ternheim var? Fram för fler tv-sändaspektakel med jättefulla människor på scen!

tisdag, januari 30, 2007

Tillägg



Obs! Viktigt tillägg till Aftonbladets guide i hur man blir en internetkändis:

7. Bo i Stockholm.

måndag, januari 29, 2007

Tänker använda mina armar



"Brass in pocket" är en av tidernas bästa poplåtar. Det behöver man inte ha sett "Lost in translation" för att förstå. Men frågan är om inte Suede gjorde låten mer rättvisa - jo, de spelade in en version av den - än vad The Pretendes någonsin förmått. Brett Andersons röst är långt mer sårbar och sensitiv än Chrissie Hyndes. Poplåtar tjänar alltid på sårbara och sensitiva röster. Och Bretts röst är en av världens bästa i det slaget. Jag har inga förväntningar alls på hans solodebut, men jag längtar efter hans röst.

söndag, januari 28, 2007

Låten Darlin' är en av Beach boys bästa



Var nere på stan för första gången på en evighet idag (jag har varit mycket sjuk, men har ni brytt er egentligen?) och såg Johan Klings långfilmsdebut "Darling". Åh, så bra den var! För att citera Nöjesguidens Hannes Dükler: "Och utan att förringa skådespelarnas — och framför allt Michelle Meadows — insatser är det beundransvärt att Kling med de knappa tidsramar han haft att arbeta med lyckats få fram de exakta fraseringarna, ögonbrynshöjningarna, blickarna och pauseringarna".

Ja, jag säger då det. Helt spontant vill jag mena att "Darling" är den bästa svenska långfilmen på mycket, mycket länge. Endel kommer hävda att filmen är oengagerande. Är inte sådana åsikter fullkomligt
oengagerande?

fredag, januari 26, 2007

Åh Hugh...



Hittade den här fantastiska (eller nåt) videon hos Emma G. En fejkmusikvideo med Hugh Grant från kommande filmen "Music and lyrics". Jag säger det igen - ny film! Hugh Grant! Musikvideo!

Här kommer det förgångna

Olle Stenholm är tydligen död. Synd, han hade en sådan där röst som kunde få mig att lyssna med total andakt. Sådana finns det inte så många.

onsdag, januari 24, 2007

En kollektiv dröm

Har ni sett vad mycket trevlig reklam kollektivtrafikföretaget Västtrafik får i dagens GP! Systematiska förseningar, dyra biljetter (det är billigare att åka bil än spårvagn!) och kontrollanter som spöar tjuvåkare.

Vem vill inte åka kollektivt?

måndag, januari 22, 2007

Just nu känner jag att det gungar




"Farväl Falkenberg" vann inte några Guldbaggar. Hur jag tar det? Ni vet att jag sitter här uppe på Björnberget i min rökrock, gnuggar händer, rosslar och gnäggar ondskefullt. Och så ser jag ännu en gång den där scenen när den blonde hippien skjuter sig i skallen. Och så skrattar jag lite till.

fredag, januari 19, 2007

Min hjärna är manipulerad

Det finns något djupt fascinerande med Karolina Lassbo, och det verkar ju alla tycka. Folk får något nästan religiöst i blicken när kvinnan diskuteras. Tänk ändå, att hon tjänar pengar på att blogga! Och hon har helt sjukt många besökare! Vilket FENOMEN hon är!

Det jag tycker är mest fascinerande är hur hon lyckats upprätthålla illusionen av sig själv som en vanlig tjej som bloggar om sitt privatliv. Trots att varannan bloggpostning handlar om något företag som hon rimligtvis får pengar av för att uppmärksamma.

Att hon lyckas formulera annonserna på ett sådant sätt att hennes läsare/fans tror att det är helt vänskapliga tips på bra produkter visar ju bara på hennes briljans som marknadsförare. Och hennes läsares/fans brist på kritiskt tänkande, men det är en annan diskussion.

Missförstå mig rätt, vill man använda sin blogg som ett redskap för att göra reklam så ska man naturligtvis få göra det. Det som är intressant är den naivitet som media uppvisar i sitt gullande med Karolina Lassbo. Att Karolina Lassbos blogg har gått från att vara en välbesökt blogg om en juridikstuderandes vardagsliv till en välsmord marknadsföringsapparat verkar ha gått våra medier helt förbi.

Vilka andra marknadsförare än Karolina Lassbo får en sådan ovärderlig uppmärksamhet i snart sagt alla svenska medier? De företag som köpt publicitet på Lassbos blogg jublar varenda gång hon får breda ut sig i alla möjliga situtioner och i alla möjliga radio- och teveprogram och tidningar. Vilka andra spindoktorer erbjuds den möjligheten?

Den journalist som idag skriver ännu en okritisk artikel om "fenomenet" Karolina Lassbo har automatiskt blandat ihop redaktionellt material och ett rekalmbudskap. Ett tv-inslag om "fenomenet" Karolina Lassbo är en reklamspot för en massa företag som slipper betala för uppmärksamheten.

Ännu en av bloggarnas barnsjukdomar, antar jag.

tisdag, januari 16, 2007

Sjukt amatörmässig



Sjukvården bygger på att vårdtagarna är återfallssjuka. Jag har aldrig varit sjuk och när jag idag - för första gången någonsin - uppsökte en läkare utgick alla från att jag visste exakt vilka väntrum jag skulle sitta i vid rätt tillfälle, hur och när jag skulle betala undersökningen, hur jag skulle få tag i recepten jag fick utskrivna, vilken tid jag ska åka till sjukhuset imorgon. Och när frågade om allt jag inte begrep fick jag en brysk tillrättavisning.

Tur för min vårdcentral att jag inte betalat så fasligt mycket skatt under mitt liv, för då hade jag kunnat skicka en sur och trulig insändare till GP där jag berättade om hur mycket skatt jag betalat under mitt liv och att jag minsann förtjänar en sjukvård där jag inte blir bryskt tillrättavisad.

Imorgon ska jag på lungröntgen. Sjukvårdsamatören blir allt mer erfaren. Men långtifrån fullärd. Passa på att jävlas med mig imorgon också. Puss puss.

söndag, januari 14, 2007

Substitut

Så här i "The line of beauty"-tider kan det vara på sin plats att uppmärksamma en av Tim McInnernys finaste insatser.

lördag, januari 13, 2007

Det gudomliga straffet

Det tråkigaste jag vet är att vara sjuk. Nu har jag varit sjuk i snart sagt en vecka. Jättesjuk är jag! Jag hostar, svettas, fryser, har asont i kroppens alla leder, kan inte sova om nätterna och klarar inte av att äta fast föda. Mediciner hjälper inte så det måste vara guds straff. Det är ute med mig.

söndag, januari 07, 2007

Oh! My pretty thing - Bowie 60 år




David Bowie fyller 60 år idag. Alltså är det också 60 år sedan den moderna musiken föddes. Men svenska medier fylls mest av tomma notiser om att en liten brittisk rockfarbror som "var en av de första att kombinera rockmusik med teater" närmat sig pensionen. I den svenska versionen av rockens kanon finns inte David Bowie med.

Den svenska versionen av rockkanon är den amerikanska och britter som verkligen är britter - alltså inte The Rolling stones - får bara undantagsvis plats. I vår rockkanon har Bowie liksom knuffats ut till förmån för en av sina mest uppenbara lärjungar: Morrissey.

Egentligen är det ointressant att diskutera en artists kanoniska ställning. Men någonstans finns det en djup ironi i att när "det konstiga" har hamnat i mittfåran (slå på MTV eller P3 nu!) så har artisten som tidigare definierade "det konstiga" och tog det till mittfåran första gången i det närmaste marginaliserats i Sverige.

Lika ointressant är det att påpeka att David Bowie i den övriga civiliserade världen anses vara den mest inflytelserike, fotograferade, älskade, imiterade och beundrade artisten. Inget av det här spelar ju någon roll om inte jag, eller du, tycker att David Bowie är en bra artist. Om det enda positiva man kan framhålla med en viss artist är hur "viktig" den varit för en viss genre eller epok är det kört.

David Bowie är viktig. För mig. Under bra många år var David Bowie min Jesus, Gud, Marx, Lenin, terapeut och homeopat. En väldigt stor del av mitt liv har jag spenderat tillsammans med honom som närmaste vän. Ett tag var vårt förhållande i det närmaste sexuellt. Jag kunde bli högljudd och våldsam om någon ifrågasatte Bowies genialitet. Samtidigt kunde inget glädja mig mer.

Jag grät när min Ryko-utgåva av "Scary monsters" repades så att det inte gick att lyssna på bonusspåren, jag kunde ägna timmar åt att detaljstudera Masayoshi Sukitas Ziggy Stardust-fotografier och jag sparade pengar för att kunna köpa Thin White Dukes cigarettbyxor. Men det var då.

Idag har jag inte samma fanatiska förhållningssätt till David Bowie, även om han enligt iTunes fortfarande är den mest spelade artisten bland mina mp3:or. Och Bowie är alltjämt navet i all annan populärkultur jag konsumerar. Tack vare Bowie har jag hittat till Hanif Kureishi, O'Jays, Fritz Lang, "A Clockwork orange", Jaques Brel, Scott Walker, The Kinks, Kenneth Anger, George Orwell, Jean Genet, William Burroughs...

För mig är David Bowie fortfarande måttstocken som allt annat måste bedömas utifrån. Jag måste ständigt fråga mig hur exempelvis Hot chips "The warning" eller Beyoncés "B'day" står sig i jämförelse med "Station to station" eller "Young americans".

Idag fyller David Bowie 60 år. Men för mig är han fortfarande väldigt mycket en helt ny bekantskap och förälskelse. Oavsett vad det stod eller inte stod i svenska tidningar. Grattis!

tisdag, januari 02, 2007

James Brown lever i Chile



Andres Lokko är ett geni. Ett komiskt geni, ett stilistiskt geni och han har fortfarande den gudagivna gåvan att veta exakt vad han ska skriva för att reta upp kreti och pleti.

”Just det, nu minns jag. Jag är Andres Lokko vars uppgift är att tillrättavisa lögnare och charlataner samt försöka undervisa de historielösa och mindre bemedlade”, skriver han i sin senaste krönika som handlar om oss som inte bryr oss om James Brown. Jag ler glatt åt de fantastiskt formulerade raderna.

Men mig lyckas han ändå inte tillrättavisa. För mig är James Brown inget mer än karl med pajasartad frisyr som gjort ett par låtar åt svenska reklamfilmer. Och det spelar ingen roll om de där reklamfilmslåtarna faktiskt var asviktiga för medborgarrättsrörelsen på 1960-talet.

Jag har alltid haft väldigt svårt att uppskatta musik, film, litteratur, whatever baserat enbart på vad den möjligtvis kan ha betytt för tidigare generationer. Men det verkar jag löjligt ensam om. Än idag skriver ju folk om att Pinochet var schysst och räddade den chilenska ekonomin. Men kag tycker ändå inte han verkade så bra och han har aldrig betytt nåt för mig.

måndag, januari 01, 2007

En sång från förr



Hej, nu är det ett nytt år. Vi börjar det genom att lyssna på en fin, och förbisedd, sång från i fjol. Något fotbollslag borde plocka upp den och göra den till en svensk "You'll never walk alone".