onsdag, maj 30, 2007

Måste vi välja mellan fragmentisering och elittänkande?

I veckans nummer av fackorganet Journalisten har Nöjesguidens redaktör Carl Reinholdtzon Belfrage med en debattartikel på Utgång-sidorna (ej på nätet ännu). Reinholdtzon Belfrage är förgrymmad på modern svensk nöjesjournalistik som blivit en "föga anlyserande notisjournalistik" där allt mer kortas ner och sammanfattas.

"Sanningen, och ingenting annat än sanningen, är att nöjessidorna nuförtiden ser ut som en två sidor lång 'chatt'-konversation", skriver han och uppmanar redaktörer att sluta belasta sina anställda med att producera fler småtexter och att blogga. Istället tycker Reinholtzon Belfrage att journalisterna ska ges tid "att skriva något minnesvärt och meningsfullt i essä-, novell- eller annan kritikerform".

Bort från en nöjesjournalistik som "i det närmaste planats ut till korta, mediokra intervjuer och illa påläst kritik" alltså. Åsikterna är goda. Tar man nöje och populärkultur på minsta lilla allvar bör de ämnena även kunna behandlas på ett seriöst och respektfullt sätt på tidningssidorna.

Men hur ser då facit ut? I det senaste numret av Nöjesguiden intervjuar Carl Reinholdtzon Belfrage popbandet The Tough alliance. Eller gör han? Nja, han intervjuar väl kanske mest sig själv. Det finns något narcisstiskt äckligt i varenda frågeställning. Han koketterar med kunskap, drar upp rent interna frågeställningar och jobbar stenhårt för att ställa de som som inte omedeblart vet vilka Dennis Wilson (en av medlemmarna i Beach Boys) eller Christopher Cross (en softrockmusiker) utanför.

Om detta är motsatsen till den nöjesjournalistik Reinholdtzon Belfrage kritiserar i Journalisten så vet jag inte vilken form som är att föredra. Jag hade hoppats att det fanns utrymme för en god och initierad nöjesjournalistik som inte hånler åt sina läsare.

Intellektuellt ofredande

Åh, vad ni kan skratta gott åt de korkade britterna som i en radioundersökning utsett Blur till tidernas bästa rockband.

Jag skrattar gott åt er. Inte för att jag är särskilt intresserad av Blur, men för att ni hellre hade sett The Beatles, The Rolling stones eller, gud förbjude, Led Zeppelin på förstaplatsen. Och när ni faktiskt fick bestämma vilka som var 1900-talets bästa band valde ni Abba.

Skrattet sätter sig i halsen, inte sant? Britterna har åtminstone haft den goda smaken att anse Arctic monkeys, ett band som faktiskt gjort något relevant under de senaste sju åren, vara det fjärde största bandet genom tiderna.

tisdag, maj 29, 2007

Someone sneers at all you love

Förra veckan rapporterade svenska medier att Babyshambles ställt in sin festivalspelning på Peace & Love i Borlänge. Världen drar en suck och Pete Dohertys tid som allas älsklingsbuse verkar gå mot sitt slut. Samtidigt, i Japan, ligger Pete Dohertys arvtgagare, The View-frontmannen Kyle Falconer på sjukhus med sepsis.

Han är 19 år och vill jättegärna vara Pete Doherty, men vid sidan av en låt har han aldrig kommit särskilt nära. Det har han istället försökt kompensera med ett drogmissbruk. Nu ligger han och dör på andra sidan jorden.

"This is how I learned to hate rock & roll", sjöng Neil Tennant för över fem år sedan. Nu förstår jag vad han menade.

söndag, maj 27, 2007

Inget wallraffande i bloggosfären

Jag har varit ute och rest i vårt vackra rike och inte haft tillgång till internet. I Hallsberg köpte jag idag på mig morgon- och kvällstidningsskörden och läste igenom det. Eftersom en av mina brister är att jag är fullkomlig och total sudoko-idiot roade jag mig istället med att gissa vilken av dagens svenska tidningsartiklar skulle bli de mest ombloggade på Knuff.

Jag, hade tamjefan, alla rätt. Eller, ja, nästan. Tydligen har Aftonbladet inte lagt ut Günther Wallraff-texten på nätet. Annars var väl "Tv-stjärnans hat mot Ebba" (Expressen) och DN:s intervju med Gösta Ekman ganska lättgissade bloggämnen.

Ni är så förutsägbara allihop och jag är alltid ett under av överraskningar och spännande slutsatser.

fredag, maj 25, 2007

Var är Brita Zilg?

Som ynglig var jag sjukt fascinerad av Brita Zilg. Kalla det gärna kärlek på distans. Hon var inblandad i Darling på ett eller annat sätt (redaktör?) och formgav lite grejer. Jag brydde mig aldrig, egentligen utan baserade hela min kärleksaffär på att hon hade den mest briljanta luggen i hela Sverige. Och att hon i ett nummer av Darling kallades redaktionens Bowie-expert. Det räckte för mig. Jag var kräsen då.

Men vad gör Brita Zilg idag? Har hon kvar sin geniala lugg? Och lyssnar hon på David Bowie? Någon måste berätta.

Unga moderna

Snart, om ett par timmar, tar jag examen. En del av min identitet förändras och jag måste skriva om min presentationstext här intill. Samtidigt läser jag i Expressen om framtida konkurrenter och arbetskamrater. De vill helst intervjua Daniel Westling och Idol-Ola. Vad vill jag?

onsdag, maj 23, 2007

Kär som en hipster!

Fy fan!

Jag hörde nyss Mark Ronsons "Stop me". Nu kan alla postmodernt hipsterkreddiga bloggare andas ut, det var ju lite jobbigt ett tag, när världens bästa låt hette "Stop me if you think you've heard this one before" och var gjord av The Smiths. De visste inte hur de skulle förhålla sig till det, de gillade ju melodin och uppskattade träffsäkerheten i texten, men var aldrig säkra på om låtens berättarjag var ironisk eller om han verkligen ville bli stoppad. Om han menade allvar, i så fall funkade det ju inte. En sån låt kan inte sorteras in mellan Fattaru och The Tough Alliance i den fina skivsamlingen. Och det här med indiepop, hur ska man förhålla sig till det? Det är ju en grej att fnissande läsa att Timbaland gillar Coldplay, det kan man väl göra, men att aktivt och seriöst lyssna på pop där basen inte ens går att spåra med de mest avancerade ljudanalysverktygen och där det finns något skamligt med libido? Det går ju inte. Och ändå satt de där på efterfesten och önskade att "Stop me if you think you've heard this one before" skulle komma, och vrålade förtjust när den äntligen kom. Vågade de nicka lätt med huvudet och trumma försiktigt på låret? Det var frågan.

Nu kan de andas ut. Nu finns det en lösning. Mark Ronson har gjort en låt som är 100% ironisk, 100% trivial. Han är smart och fyndig. Det är hiphop och r&b. Daniel Merriweather försöker (eller kan) sjunga fint. Det är hiphop och r&b. Den onödigt putsade sången ligger långt fram i mixen, basen har numera uppfunnits, man kan dansa till låten (skönt!) och den låter fint i iPoden i taxin till Spy Bar. En äkta kärlek till gnäll och en fin fylleskildring har förvandlats och förlöjligats och kokats ner till något som bättre passar den postmodernt hipsterkreddiga bloggläsande generationen. Det är hiphop och r&b.

Nu kan "rätt" låt vinna, nu vet folk vad de ska fylla sina mp3-spelare och sommarlov med. Nu slipper de Morrissey, de slipper The Smiths och klassisk pop, de slipper lyssna på något annat än artister med korrekta influenser och afrikanska släktträd. Vad skönt. Det är som när Thomas Rusiak spelade in en keff cover av
Caesar's Palaces vulkaniska "Punkrocker" och mediawiggers slapp svettas. Precis så.

tisdag, maj 22, 2007

I can't go for that (no can do)

Ett fan skickade en bild:



Vad vill hon säga mig?

måndag, maj 21, 2007

It's all about finding Margaret Thatcher sexy

Malin Lernfelt, GP-ledarskribent som ständigt har pennan laddad med iskallt och mörkblått bläck, gör sig lustig över de mer idealistiska ombuden på miljöpartiets nyligen avslutade kongress:
De är jättefina i sina rufsiga skägg, färggranna schalar och brungröna yllekoftor som hemmafärgats med hjälp av svampar och bark (inte helt olika kulturtanternas koftor faktiskt). Och man blir glad av att det finns människor som fortfarande vågar förlita sig på en inneboende godhet [...] I alla fall har de lyckats göra mig lite lyckligare genom alla goda skratt jag fått av alla tokroliga och helt verklighetsfrämmande förslag.
Som Ambrose Bierce sagt: "Cynikern är en slyngel med fel på ögonen som ser världen som den är och inte som den borde vara". Själv blir jag lite lyckare genom att fått läsa ytterligare ett von oben-publicistiskt hånleende från skribenten som talade om "djungeltrummor" i samband med de av GP påhittade fjolårskravallerna i Göteborgs förorter.

söndag, maj 20, 2007

Att vara journalist är att mingla

Vad är det i kulturarbete som lockar så?
Och då menar jag kulturarbete som ett samlingsnamn för fotograf/regissör/designer-/skribent mm. Det vore intressant att få veta vad exakt det är som lockar er så? Hur ni tror att dessa yrken är i verkligheten?
Vad är det som verkar så härligt med till exempel mitt jobb? Varje vecka får jag mejl från er där ni undrar hur man blir krönikör.
Tycker ni att det verkar glamouröst? Är det glamouröst att stå bredvid Kristin Kaspersen och hennes barn vid ett buffébord? Eller att få gå på Gröna Lund samtidigt som Carola och Amadeus? - Linda Skugge
Det sista stycket i Skugge-citatet är briljant, att hon anför gratisätandet som en av de huvudsakliga poängerna med att "kulturarbeta". Att skriva, fotografera och designa är tydligen bara en bisyssla.

Och Djingis khan hade inte blivit 852 bast



Det är tydligen 300 år sedan Carl von Linné, mannen på hundralapparna, föddes. Det här görs det en stor sak av och man pratar om att Carl von Linné "hade fyllt 300 år i år om han fått leva" och att han "skulle fyllt 300 år i år".

Herregud! "Hade fått leva", liksom. Det är inte en människa som rimligtvis skulle kunna vara vid liv 2007 som vi talar om! Ingen människa, inte ens de som levde under 1700-talets sju första årtionden (denna period av välstånd, välfärd och ett allmänt superbt
hälsotillstånd), har någonsin blivit 300 år. Carl von Linné skulle inte ha fyllt 300 år i år. Låt gå för att han hade kunnat nosa på 1800-talet - han är ändå mannen på hundralapparna - men inte mycket mer.

Så låt oss nu komma till sans. Det är är i år 300 år sedan Carl von Linné föddes. Varken mer eller mindre.

torsdag, maj 17, 2007

Lagen i hemmet

Kvinnan skall:

§1
uppföra sig hyfsat och ej sticka upp

§2
återlämna överblivna hushållspengar och lämna redovisning

§3
ej begära nya kläder, skor eller hattar. Mannen ser själv om något nytt behövs

§4
vara uppmärksam vid matbordet och låta mannen läsa sin tidning ostörd

§5
ej utan tillstånd deltaga i eller ha kafferep

§6
tillvarataga mannens kläder och saker utan att gruffa

§7
gå mannens ärenden alla tider på dygnet

Guds lamm i djurbutiken



Jag blir alltid lika besviken när jag ser bilder på Rufus Wainwright. Han ser så mänsklig ut trots att det egentligen inte finns något i hans musik som skvallrar om att han tillhör
människosläktet. Angus dei, guds lamm, kallade han sig själv för tre år sedan.

Med sina tre senaste skivor har han allt mer kommit att skapa en artistaura som i allt västentligt påminner om vackra, farliga freakshows som Jobriath, Siouxsie Sioux och Gary Numan.

Därför är det väldigt sympatiskt att Wainwright på omslaget till nya Release the stars
placerat ett fotografi förestellande en demolerad ängel. För det är ju så man gärna inbillar sig att Rufus Wainwright ser ut när man hör hans nasala stämma: som utomjordisk konstnär som huserar på Jorden bara för att han blivit vingklippt.

I samband med släppet av Release the stars har jag ironiskt nog snöat in totalt på Rufus tolkning av Pet shop boys Casanova in Hell. Där och då är han världens bästa sångare med världens bästa låt i sina händer. Och sådana underverk han gör. Agnus dei, minst sagt.

onsdag, maj 16, 2007

Kan nån Cannes

Programgruppen för Göteborgs filmfestival bloggar från Cannes. Hittills inte särskilt mycket skrivet, men kan nog bli ett bra alternativ till etablerade mediers superkändis- och sensationsrapporter. Eller läs bara för att se vilka filmer som dyker upp på nästa år göteborgska filmfest.

Jag är 74 år



Ibland önskar jag att jag var född 1933 istället för 1983. Då hade jag varit 19 år när politiker fortfarande såg ut som politiker ska göra. Här sitter Tage Erlander och Harry S. Truman och ser allmänt smashing ut. Halvgamla och kritstreckstrandiga kostymer. De ser ut att ha trevligt och talar i samförstånd om bilar, vapen och guld.

måndag, maj 14, 2007

Alla ska vara lika förnyade

Nu blir det en politisk kommentar, lite såhär hipp som happ!

Sosse-Sahlin har i en TT-intervju sagt att förmögenhets- och fastighetsskatterna återkommer i någon form vid valvinst för (s) vid nästa riksdagsval. Redan nu suckar borgerliga skribenter och ledarskribenter och frågar vart den socialdemokratiska "förnyelsen" tog vägen.

Det får mig att tänka på en pressträff jag var på med folkpartiets Johan Pehrson för ungefär ett år sedan. Han pratade om lag- och ordningsfrågor och rättspolitik och tyckte socialdemokraterna var alldeles för mesiga och borde ändra inriktning.

Då frågade jag nåt i stil med "men om nu socialdemokraterna ändrar sin rättspolitik så att folkpartister tycker att det är en god politik - vad finns det då för poäng med en folkpartisk rättpolitik?".

Det kanske var en jävligt naiv fråga, men någonstans berättigad. Precis som nu, med Mona Sahlin och skatterna. Hur ska en socialdemokratisk förnyelse se ut för att borgerliga ledarskribeter ska bli nöjda? Att socialdemokraterna bestämmer sig för att den nuvarande regeringens politik är skitbra och att man vid valvinst 2010 fortsätter föra politik som faller borgerliga ledarskribenter i smaken?

Poängen med parlamentarisk demokrati är väl ändå att partierna ska ha olika åsikter i olika frågor så att väljarna kan ta bestämma sig för vilket parti som är bäst? Sju riksdagspartier där alla tycker likadant om allting bara för att man annars inte anses tillräckligt "förnyad" bäddar väl bara för de dårpartier som både socialdemokrater och borgare inte vill ha i parlamentet.

Förresten minns jag inte vad Pehrson svarade på min naiva fråga, men hans pressekreterare log i alla fall.

En programförklaring?

Och med det här sagt antar jag att Ronnie Sandahl sa upp sig från Aftonbladet idag.

Your kroppkaka is calling

Julia påstår att man kan äta lingonsylt till stekt sill. Att det till och med är vanligt. Att det är husmanskost! Är det så? Äter du sylt till din sill? Gör svenskar i gemen det? I sådana fall känner jag mig nödgad att emigrera.

Apropå husmankost så kom vi på att husmankost vore roligt att använda som sexmetafor i en hiphoplåt:

"Gimme some of that red lingonsylt
And then the potatis and maybe some brunsås
I'll eat the älgfärsbiffar with stor aptit"

Men päronlikör är ju sjukt äckligt

Landets bästa granne ska utses på sajten grannar.se. 10 personer är nominerade och kan vinna titeln och kamma hem tio tuss. Metro har en liten grej om spektaklet i dagens tidning och presenterar de nominerade.

Klart snällast och bäst granne verkar Anette Bengtsson vara. I motiveringen står det nämligen att Anette "skjutsar grannbarnen till skolan och bjuder på päronlikör". Som 16-åring hade jag älskat att ha en sådan granne. Anette måste vinna!

söndag, maj 13, 2007

Pinsam - inte fräsig

Ibland, då och då, jobbar jag på en arbetsplats där man träffar rätt mycket barn och ungdomar. Jag var där och jobbade igår och insåg att jag blivit precis en sådan människa jag föraktar.

Scen: Ett par kids sitter och trummar takten till någon kidsig rockhit. Jag smyger mig upp och överraskar dem genom att ge ifrån mitt ett tufft ljud som ska låta ungefär som ett gitarrstick i den kidsiga rockhiten. Kidsen ser obekväma ut och tycker helt uppenbart att jag är pinsam och.

Jag hanterar det genom att fyra av mitt mest vuxna nu-var-jag-väl-ungdomlig-och-rolig-leende. Två sekunder senare inser jag att jag blivit den där halvvuxne idioten som jag hade noll respekt för som 15-åring.

fredag, maj 11, 2007

Sommarens eko

Du minns hur det kändes när du hörde Bowies "Five years", Frank Sinatras "Watertown"-skiva och Echo & The Bunnymens "Bring on the dancing horses". Du kan känna det igen. Days gör utsökt popmusik som rör sig så nära hjärtkammarna att blodflödet nästan bryts. Det är musik som får en att vilja skära loss sig från alla sammanhang.

Världens roligaste, del 3 - Piteå fjantar och slåss

Vad är Piteå känt för? Palt och ett havsbad där det alltid blåser iskalla vindar och där man inte kan bada för att det är så jävla löjligt kallt i vattnet men som någon ändå har den usla smaken att kalla Norrlands riviera. Att staden står för cirka hälften av den norrbotniska sommarturismen är både obegripligt och förståeligt. Vilka semestrar i Piteå? Norrmän, sägs det.

Det bästa med Piteå är hur som helst det fantastiska videoklipp som följer nedan. En stolle i grön slips kommer i krakel med några andra stollar och det blir härj. Alla som någonsin sett, träffat eller hört talas om testoteronstinna grabbgäng blir både skrämda och glada över att se några bonnläppar ge varann på käften i en stad som ligger vid Nördfjärden.


lördag, maj 05, 2007

Nu slutar jag blogga!

Hade Linda Skugge redan inte varit en "kändis" hade hon med allra största sannolikhet blivit det, nu när hon lägger ner sitt bloggande. För ni har väl märkt att alla bloggare som genom ett trollslag blir mäkta populära så snart de hotar med att lägga ner och koketterar med alla hot, påhopp och glåpord som de påstår att de får utstå?

Då rycker plötsligt en fanskara som tidigare varit okänd in och visar en sorg som i det närmaste kan liknas med den sorg som kvinnor från Mellanöstern uttrycker när de blir filmade av CNN strax efter att deras barn utplånats av någon missil. "Lämna oss inte! Stanna! Du är bäst!", vrålar läsarna.

Och bloggaren stannar kvar på nätet och fortsätter blogga. För inte kan bloggaren lämna sina trogna fans i sticket. De där hoten, som alla andra offentliga människor får utstå, kanske inte var så farliga ändå. Nu när bloggaren fått sitt ego bekräftat kan ju bloggaren ha överseende med det.

torsdag, maj 03, 2007

Copenhagen, you're the end



Jag har aldrig varit i Danmark, landet där alla andra varit minst femhundra gånger. Men på måndag åker jag dit. Har du några tips vad jag ska göra "over there"? Vad ska jag se, vad ska jag göra? Vem vet - du kanske till och med har ett artikeluppslag eller en artikelidé åt mig? Tips emottages tacksamt via mail och kommentarsfunktion.

Puss och kram.

onsdag, maj 02, 2007

Gjort är gjort

Tänk va, att musikgrupper kan få sitt genombrott genom reklam och att det inte är fult att sälja sin musik till reklamfilmer... Guuuud, vad det känns nytt, inte alls som på 70-talet när musik var politik och reklam fascism.

Ja, de senaste 15 årens mest gjorda artikel valsar runt i medierna igen! Nu tycker jag att någon ska ta och skriva någonting om bloggar eller Youtube. Denne någon för gärna jobba på DN. Nya och spännande insikter tycks växa på träd hos DN.

Världens roligaste, del 2 - Två dvärgar slåss hos Jerry Springer

Joel har dragit igång en liten bloggserie där han tänker visa sina favoritscener från olika filmer och teveserier. Jag tar det säkra före det osäkra och går händelserna i förväg. Här är världens roligaste, del 2 - två dvärgar slåss hos Jerry Springer.



Jag såg egentligen aldrig The Jerry Springer Show när det sändes på någon av de svenska skitkanalerna. Ändå visste jag allt om programmet, eftersom det tillhörde allmänbildningen för prepubertala skitungar att ha sett det. Då dög det inte att bo i en villa utan parabol liksom (annat som tillhörde allmänbildningen var att ha sett och kunna hålla ett demagogiskt tal kring briljansen i "Gremlins"-filmerna, "Motorsågsmassakern" - som ju naturligtvis ingen hade sett -, och "Terminator 2").

Att The Jerry Springer Show var poppis bland mellanstadieungar, även hos oss som aldrig såg det, är inget konstigt. Ett program med folk från den outbildade underklassen som tacklar ämnen som transvetism, rasism, homosexualitet, otrohet och hor genom att svära, slåss, strippa och kasta stolar är en solklar hit.

Den här dvärg-slåss-med-dvärg-på-grund-av-en-dvärgtjej-scenen har jag alltså inte sett tidigare, utan blev tipsad om den av Magnus. Den är briljant på tusen olika sätt. Hur den lilla dvärgen slår den stora dvärgen med en blombukett. Hur den stora dvärgen använder stripstången. Hur hela publiken stämmer in i "midget fight!" och naturligtvis hur den lilla dvärgen tar sig fram när han slagits till golvet.