lördag, september 29, 2007

I'll drink an ocean!



Att vara full på en sjöoduglig båt är tydligen det nya svarta i den staden där jag bor. I två år har allt handlat om Rio Rio i Rosenlundskanalen. Jag har aldrig förstått det där.

I helgen öppnade Styrbord babord. Det är en båt som ligger förtöjd vid Kungsportsplatsen i centrala Göteborg. På det fartyget super man och lyssnar på dansmusik. Och enligt alla förhandstips skulle fredagens invigning bli det största som hänt i nöjes-Göteborg sedan Ingvar Oldsberg söp till på Smaka senast.

Jag förstår inte den här fascinationen inför att leva rullan på en båt. Det är trångt, det är omöjligt att ta sig från punkt a till punkt b, folk står och röker på en massa konstiga ställen, golvet lutar, folk ser obehagliga ut, talar i tungor och skriker åt varann.

Samma känsla som att ge sig in i Nordstan en lönehelg och vara tankad. Och om ni nånsin sett alkisarna i och kring Brunnsparken så är det ingen särskilt rolig aktivitet. Så vem är det ni försöker lura? Nordstan är inte kul, inte ens om man sänker ner skiten i kanalen.

Tills någon öppnar en krogklubb på en Paddan-båt är hela supa-på-ett-skepp-konceptet ointressant. Tills dess: vi ses på Kontiki.

måndag, september 17, 2007

The grand prize is fire!

Såg ni Babben Larssons lama show i lördags? Jag gjorde det. "Heta stolen"-momentet kunde ha varit bra. Om svenska komiker hade varit lite mer respektlösa. Så här ska man få en kändisar att skratta framför en tv-publik:

onsdag, september 12, 2007

Speak up!



I söndags skrev jag det här.
I går fick jag svar på tal, typ.

tisdag, september 11, 2007

Hvad gør vi nu, lille du?

Svenska tv-kanaler satsar på skräck i höst. Nej, jag tänker inte på TV4 Plus' ambitiösa satsning där Thorsten Flinck läser Thomas Burke-rysare mellan ICA- och Pampers-reklam.
Det som verkligen skrämmer hade troligtvis ingenting med chock och skräck att göra när det planerade sin i tv-tablåerna.

Nej, månadens mest skräckinjagande program är TV3:s "Ensam mamma söker". Tre singelkvinnor i 30-årsåldern söker en ny livspartner och kanske framför allt en ny pappa till sina barn. En av kvinnorna heter Lenita och kommer från värmländska Årjäng

I en av de mest obehagliga scenerna i programserien super sig några av Lenitas prospekt redlösa, stukar fötterna, lyssnar på dansband och raggar högst oeffektivt på singelmamman. Det är en grisfest i mellansvenska klichéer.

Bilderna kastas ut från tv och träffar mig som spjut. Männen i "Ensam mamma söker" är allt jag skulle kunna ha blivit. Jag vill sätta händerna för öronen och blunda hårt.

För att accentuera TV3:s otäckheter börjar ungefär samtidigt "Mia & Klara" att sändas i SVT. Där gör Mia Skäringer en karaktär som heter Tabita. 32 år, kanske. Har barn med tre olika män. Bor i Karlskoga. Stämplar. Låter ungarna äta framför tv:n.

Här försöker man skoja till den obehagliga verklighet som bara väller fram i "Ensam mamma söker". Det går sådär. Man vill inte skratta, man vill gråta.

I min bekantskapskrets har "svennigt" under sensommaren glidit upp som det invektiv man allra minst vill bli kallad. När ni ser "Ensam mamma söker" och "Mia och Klara" förstår ni säkert varför.

Programmen är min motsvarighet till den där Hadar Cars-träfiguren i Tomas Alfredssons "Fyra nyanser av brunt". Jag förvandlas i tv-soffan till Henrik Schyfferts nervöse hotellägarkaraktär och så fort jag ser Susanne, Veronica eller Lenita så vill jag citerar honom; "jag åker ner i division fem igen. Jag åker ner i den där tingeltangel-världen jag kommer ifrån med all den dåliga smaken som finns där!"

Och så skäms jag lite för min reaktion. Ungefär som när man ser en skräckfilm tillsammans med någon och man visar sig vara lite för mycket av en räddhare.

Det är nog bara en fas

Yes, äntligen har texterna som publiceras i gratismedier blivit bättre än de som publiceras i betalmedier. Eller om det är tvärtom.

Sigge Eklund och allt vad ni heter - ni vann!