torsdag, november 29, 2007

Guns of Blge

Återförenade Sex Pistols spelar i Borlänge i sommar. Ja, det är stort. Men det kommer förmodligen bli en ganska vedervärdig spelning om man anser att Sex Pistols är något annat än ett band som gjort två-tre balla låtar man kan skråla med i.

Med tanke på vilken röst den inte så unge herr Lydon visade upp hos Jay Leno nyligen kan konserten bli en ganska tragisk tillställning. Särskilt om man anser att de i grunden är ett av de smartaste och bästa popbanden som existerat.

De goda omdömenas förbannelse



Göteborgs-Postens kampanj för att inbilla sina läsare att musikern David Urwitz är något att hänga i julgranen fortsätter oförtrutet.

I dagarna släpps herr Urwitz tredje skiva. De två tidigare har av GP belönats med högsta betyg och det har av recensenten (alltid samme!) svamlats om att "det här här är nästa stora grej!". Som alla med något intresse av musik vet så har recensenten (alltid samme!) haft fel bägge gångerna.

David Urwitz slog inte igenom med sin första skiva. Och inte med sin andra heller. Men igår recenserades skiva nummer tre. Den gränslöse recensenten (samme som de två tidigare gångerna!) har haft någon form av återkoppling med verkligheten och hittat skönhetsfel. Betyget blir bara en fyra.

Men det talas fortfarande om artisten som om genombrottet är förestående och att han har potentiella Tracks-ettor i sin hand. Att han är en ny Peter LeMarc och andra vansinnigheter.

"Det finns inte en artist i modern musikhistoria som fått den allra starkaste fyrbelysningen för sina tre första plattor. David Urwitz får det inte heller", ursäktar den hållningslöse skribenten att han bara utdelar det näst högsta betyget.

Så klart. Det skulle se ganska pinsamt ut om en medioker singer/songwriter som inte är angelägen för någon utanför GP:s nöjesredaktion skulle rosas som ingen annan rosats.

Men kampanjen lär fortsätta. Att David Urwitz är Sveriges största manliga artist, det tänker GP fortsätta hävda. Trots att ingen öster om Borås hört talas om karln.

onsdag, november 21, 2007

NU HÅLLER VI KÄFTEN!

söndag, november 11, 2007

Brunskjortor och röda mössor



Jag var ute och åkte spårvagn i helgen och satt bakom det här paret. Herrn till höger har en fin mössa med ett väldigt kreativt mönster på. Ser ni? För en närmare titt är det bara att klicka här.

Någon som vet var man köper sådana här mössor?

lördag, november 10, 2007

Allt vävs ihop på ett jäkligt snyggt sätt



I veckans avsnitt av den nya svenska humorserien "Grotesco" försöker en manusförfattare (spelad av Henrik Dorsin) sälja in en tv-serie till SVT.

Dorsins karaktär har skrivit ett relationsdrama om en förälskelse i medelåldern. Lena Endre spelar en kvinna somlever i ett förhållande med en man som hon varit gift med i 20 år. Men när yngsta dottern flyttar hemifrån ramlar äktenskapet ihop och för att förverkliga sig själv hoppar Endre på en kvällskurs.

På kvällskursen träffar hon Michael Nyqvist och de inleder ett passionerat förhållande. Endre blommar upp och blir som ung på nytt. Men hon och Nyqvist blir påkomna under en kärlekshelg av Endres dotter och ställs inför ett ultimatum: avsluta förhållandet eller bli avslöjade.

Men passionen är för stark och de två älskande bestämmer sig för att rymma tillsammans. Men efter ett besök på en restaurang blir paret attackerade av en för dem helt okänd man som hugger ihjäl Michael Nyqvist med en machete.

Just det där, finalen på serien Dorins karaktär försöker sälja in är sketchens tänkta komiska höjdpunkt. Förslaget till slut på serien ska vara "roligt" för att det är bisarrt. "Så här kan naturligtvis inte en svensk tv-serie sluta! Michael Nyqvist skulle aldrig bli machetemördad i ett kärleksdrama", är tanken som driver sketchen.

Och där sitter vi och skrattar åt hur någon kan pitcha en programidé som slutar med hjältens död. För den svenske tv-tittaren bryter ett sådant slut mot alla regler som vi lärt oss att tv-dramer spelar efter. Ett sådant slut ska vara lika omöjligt som om ett avsnitt av "Saltön" skulle sluta med att en atombomb detonerar i Göteborgs skärgård.

Och vi skrattar. Eller? Kanske ligger skämtet på en helt annan nivå och kanske är människorna bakom "Grotesco" subversivt komiska genier. De avslöjar ju något djupare hos oss och våra förväntningar på svenskt tv-drama med den här sketchen.

För vad är egentligen mest skrattretande - att någon skulle vilja se Michael Nyqvist dö framför tv-kameror eller de som tycker att idéen att döda Michael Nyqvist framför kameror är löjligt rolig?

fredag, november 09, 2007

You say coke, I say caine



Vem - som inte var ung på 70-talet - gillar bandet Queen i dag? Vilken 14-åring upptäcker Queen och låter deras musik definiera de kommande sex-sju åren?

Band som Joy division, Velvet underground, The Smiths hittar nya vänner varje dag. Jag kan förstå det. De här banden är fortfarande hyfsat aktuella, säger något om oss och vår samtid och deras arv förvaltas i viss mån av band som kidsen gillar.

Jag kan till och med förstå att man som musikintresserat barn upptäcker storheten hos vidrigheter som Led Zeppelin och Black Sabbath.

Anledningen är ungefär den samma där. För människor som njuter av vidrigheter säger såklart Led Zeppelin något relevant 2007. De sa ju tydligen något relevant för människor som gillar vidrigheter redan 1969. Så mycket har vi inte utvecklats, trots allt.

Men vem upptäcker Queen? Vem vaknar en morgon och känner ett i skriande behov av att ha en Freddie Mercury-poster ovanför sängen? Vem lyckas se förbi pekoralen "We will rock you" och "Bicycle race" och komma till slutsatsen att Queen var ett storartat band?

Ingen. För Queen bara finns där. Som ett begrepp, tomt på innehåll. I dag upprör Queen ingen. Queen sätter heller inga hjärtan i brand. Ingen pratar överhuvudtaget om Queen längre.

Jo, förresten! Mika och Scissor sisters. Och visst är det symptomatiskt att just de här banden är Queens nutida lärljungar? Queen är ju den traditionella rockens "Grace Kelly" eller "I don't feel like dancing". Lättsmält, själlöst och oförarglig på ett roligt sätt. Perfekt att fylla islador och dansgolv med. Men ingenting mer.

Det är nästan sorgligt.

lördag, november 03, 2007

Beat my wife, love



Jag är kanske den vitaste människan som finns. Åtminstone när jag lyssnar på musik.

Du vet, det finns ju liksom en vedertagen sanning att om man lyssnar på musik sprungen ur en afro-amerikansk tradition ( soul, jazz och blues, exempelvis) är man en bättre och svartare människa än vad jag är.

Jag lyssnar uteslutande på brittisk popmusik där allt det här primala svänget, som "svart musik" tydligen har, är kliniskt bortopererat. Jag är alltså en mycket vit människa.

Men det har slagit mig att även när jag inte sitter framför stereon och gråter till "Sleeping pills" (en vit rockballad skriven av det vita rockbandet Suede) så är mitt umgänge med svarta oerhört litet.

När jag rör mig ute i Göteborgs nattliv, på sunkhak och töntdiscon, är det väldigt sällan jag står i baren och beställer en öl ihop med en svart kille eller sjunger "This charming man" ihop med en svart tjej.

Vad beror det på? Serber, iranier, finnar och latinamerikaner verkar ju gilla öl och The Smiths på Andra Långgatan precis lika mycket som jag.

Musiken! Så klart! Vill man bredda sig socialt måste man röra sig i miljöer där det spelas "svart musik". Så jag tänkte att jag skulle glida ner på Keybar när människorna bakom Wifebeater love-bloggen (Sveriges främsta R&B-blogg, enligt DN) dj:ar i morgon. Här ska lyssnas på genuint svart musik och här ska träffas svarta människor!

Men så kollar jag in gästlistan på Facebook. Vilka kommer? Jo, samma kritvita svennebananhipsters, samma Monki-brudar och samma nervösa Filippa K-skjortor på killar som man ser varenda helg på Respekt, Pusterviksbaren och Uppåt framåt.

Kul! Vad fan ska jag göra nu?

torsdag, november 01, 2007

Alla mardrömmar kom i dag



Folk ska ha det erkännande de förtjänar. Det har jag alltid tyckt. Och trots att jag är en varm anhängare av Jantelagen blir jag kan bli lite upprörd över hur lite uppmärksamhet de etablerade medierna och våra samtida historieskrivare ger en av den svenska feminismens nu viktigaste ideologer: Hanna Fridén.

Som jag ser det är denna "estetiska och feministiska stilfascist" den mest betydande rösten i det som ibland lite slappt kallas jämställdhetsdebatten. Varför? För att hon har ett sådant ungt och nyvaket sätt att behandla den komplexa teoribildning som feminismen är. Det är så fullkomligt avväpnande och naivt.

Men hon är inte bara feminist. Hon är stylist, hon är journalist, hon är formgivare, och tydligen någon form av fascist. I min bok har hon alla rätt. Så kom igen Sverige, ge henne den kredd hon förtjänar. Som det är i dag verkar det bara vara jag och Hanna Fridén som förstår Hanna Fridéns storhet.

Det är alltså mig hon refererar till som "sina bloggläsare" när hon skriver:
"Utifrån vad jag hört från mina bloggläsare så är det många som tagit till sig vad gäller att reagera kraftigt och stå upp för sig själv. Folk har blivit medvetna om att saker som tidigare setts som förbjudet för en kvinna inte är lika ovanligt eller tabu som man tidigare trott."

Tack för alla insikter och för att du öppnat mina ögon, älskade Hanna.