torsdag, december 27, 2007

Årets skiva 2007

01. M.I.A. - Kala

På juldagen mördades ytterligare en ung man i Borlänge. Ett par timmar tidigare hade jag, i samma stad, dansat mig svettig till en rätt trist remix på M.I.A.:s "Paper planes", en The Clash-pastisch som bygger sin refräng på pistolskott. Sällan har två händelser känts så nära besläktade.

M.I.A.:s "Kala", där den stora hiten är just "Paper planes", är ju den mest förvirrade och osentimentala våldsskildring som spelats in som musikalbum. Låtarna handlar om folkmordet i Darfur, om hur mycket en AK47:a kostar i Liberia (runt 130 kronor tydligen), inbördeskriget i Sri Lanka och massdöd.

Soundmässigt är "Kala" en jävla pers att ta sig igenom. Oftast är det dansant och sprudlande. Men lika ofta kaosar och spretar det. Ibland låter det så vansinnigt att musiken liksom kollapsar under trycket av sig själv. Ja, det är som en hypermodern version av David Bowies förbisedda "Lodger". Med pistolsamplingar.

M.I.A.:s "Kala" är utan tvekan den bästa skiva som släpptes 2007. Det tycker nog vissa är oerhört skrämmande.

måndag, december 24, 2007

Årets skivor 02-05

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugo stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer 02 till 05 på min lista.

02. Feist - The reminder

Med "The reminder" påminde Leslie Feist om att hon fortfarande - tre år efter totalhyllade, sönderkramade, dödsälskade "Let it die" - gör musik som är värd att totalhylla, krama sönder och älska till döds. Trots att man kan sakna en The Bee-Gees-cover bland all sval modellsnygg popmusik är "The reminder" faktiskt en bättre skiva än "Let it die".



03. Anna Järvinen - Jag fick feeling
Det enda den här skivan har gemensamt med Håkan Hellströms debut, som så många liknat den vid, är att man inte vet vad man ska säga om den. Allt har redan blivit sagt och det enda man kan göra då är att hitta skivan och lyssna på den. Om man inte hör allt det fina som jag hör, kan man med fördel gå vidare med sitt liv och sluta besvära mig med frågan om vad som gör "Jag fick feeling" till det här årets bästa svenska album.


04. Richard Hawley - Lady's bridge
Richard Hawley gör musik för sentimentala stadsvandrare. Sedan kan staden heta Sheffield, Borlänge eller vad som helst. Hawleys "Lady's Bridge" är en upptäcksfärd bland stråkar, pommes frites, ekande vemod, fimpar och fylla. Till slut hittar man fram till vår tids kanske mest begåvade sångare och låtförfattare. Och hos honom stannar man gärna.

05. Jens Lekman - Night falls over Kortedala
"Night falls over Kortedala" var arbetstiteln på den Todd Haynes-regisesserade Dylan-biografi som går upp på svenska biodukar i februari 2008. Men Göteborgs store popelegant hann norpa titeln. Det är logiskt. Jens Lekman är ständigt närvarande på ett sätt som man vant sig vid att endast Dylan och andra rockhistoriska runkobjekt är. Lekman är den enda nutida artist som man skulle kunna göra en film som "I'm not there" (som Haynes-filmen får heta) om.

tisdag, december 18, 2007

Årets skivor 06-10

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugo stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer 06 till 10 på min lista.

06. Babyshambles - Shotters nation

Nä, den var faktiskt inte bättre än debuten. Mer fokuserad, mer producerad kanske. Men bättre? Nej. Det var ju vansinnet och det oberäkneliga vi älskar med Pete Dohertys musik. Och vansinne och oberäknelighet var så gott som bortrensat från "Shotters nation". Men trots allt var Babyshambles andra skiva den mest vitala samling rocklåtar som gjordes i öriket under 2007.



07. The Coral - Roots and echoes
The Coral kom i år till samma insikt som jag: blues är djävulens musik. För mig resulterade insikten i att jag i år inte får några julklappar av Nils. För The Coral resulterade insikten i att de gjorde sin bästa skiva någonsin. De vann, tror jag.





08. Jack Peñate - Matinée
Jack Peñate dansar obehagligt och fånigt i sina videos. Men det där väger han upp genom att göra musik som låter som alla bra band som börjar på the: The Housemartins, The Beautiful south och The Lightning seeds. Smart indiepubrock för dans och sorg, alltså.





09. The Thrills - Teenager
Ett nytt album från ett band som vi glömde i höjd med förstasingeln från deras andra skiva, kan det vara nåt? Svaret är ja. "Teenager" är ett sådant där album där varenda låt är lika bra. Det är en helhet, ett konceptalbum. Visst, ingenting sticker ut och man kan förvisso se "Teenager" som en tjock gröt. Men jag vill gärna ha min gröt jämntjock och serverad av duktiga grötmakare. Det är The Thrills. Och för överraskningens skull glömmer de inte bittermandeln heller.


10. Rilo Kiley - Under the blacklight
Nu har vi börjat förstå hur bra softrocken är. Christopher Cross, Loggins & Messina, The Doobie Brothers, Steely Dan och Hall & Oates är våra nya The Smiths. Och Fleewood Macs albumtrilogi "Rumours", "Tusk" och "Mirage" har blivit lika viktiga som någonsin "The Queen is dead". Några som fattat det här är alt-rockarna Rilo Kiley som med sin "Under the blacklight" gjort karriärens bästa skiva. Här finns blue-eyed soul, folk och stelbent disco. Det är så softrockigt och snyggt att man tar sig för pannan i ren chock.

måndag, december 17, 2007

Han är fan göteborgare också



Joel slaktar våra favoritlåtar borta i sin blogg, och har hittills sparkat in öppna dörrar och sågat Bowie och Dylan. Och Stevie Wonder!

Det kanske också är en öppen dörr, men jag har aldrig förstått mig på Stevie Wonder och hans oantastliga status. Är han en legend? Okej, men jag ser bara en Michael Jackson-figur utan roliga intressen. En tokflinande pajas som spelar munspel på Burt Bacharachs sämsta låt någonsin.

Förresten - hur ni hur han sjunger? Jag skulle hellre bli påkörd av en buss och en spårvagn samtidigt än blir tilltalad av en man med Stevie Wonders röst. Men ni gillar förstås Stevies röst? Den enda rimliga förklaringen måste vara att alla som gillar Stevie Wonder är gravt hörselskadade och gillar en blind kille bara för att vara solidariska.

Senast jag såg Lasse Kronér-orgien "Doobidoo" så sa Lasse något i stil med att Stevie Wonder VAR musik, att musiken föddes med Stevie Wonder. Herregud, det är 2007 och man blir fortfarande kränkt av sin fredagsunderhållning.

lördag, december 15, 2007

Årets skivor 11-15

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugo stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer 11 till 15 på min lista.

11. Säkert! - Säkert!

Redan med "Det här är vad dom säger", den första låten på Annika Norlins svenskspråkiga debutskiva, vann Säkert! en promenadseger. Det här är vildvuxen, rättfram och okonstlad popmusik, omöjlig att värja sig emot. Hör bara hur Norlin sjunger "bräcklig" på tjock jämtländska i ovan nämnda låt och känn hur ditt hjärta lägger ner vapnen.



12. Sahara hotnights - What if leaving is a loving thing
Det har varit gitarrernas år i år. Vi har hittat tillbaks till det där instrumentet som vi efter några år på Embassy-diet lärde oss att hata. Men nu är gitarren tillbaka! Och det är väldigt logiskt att det är just Sahara hotnights, ett förbisett rockband som gjorde en too much, too soon-karriär, som hjälpt oss hitta hem. På "What if leaving is a loving thing" gör de den snyggaste gitarrpopen vi hört på länge.


13. The Concretes - Hey trouble
Jag kommer inte undan känslan av att "Hey trouble" är den logiska uppföljaren till Brainpools gravt underskattade "You are here". Precis som Brainpool för snart tio år sedan är den nya versionen av The Concretes ute på samma martatonlopp mellan organisk luftighet och gitarrer som marscherar i iskall maskintakt. Det sprakar i högteknologiskt ljusblått utan att någonsin vara något annat än klassisk rockmusik.


14. The Tough alliance - A new chance
Efter fjolårets inoficiella soundtrack till "Brideshead revisited" kom landets mest otippade Ultima Thule-fans tillbaka till popmusiken. Och som de gjorde det! "A new chance" var ju sympatiskt befriad från spelad arrogans och gapiga hits. Den var allt det som överskattade debuten "The new school" inte var.



15. Justice - †
Låt oss vara ärliga för en stund. Det här är verkligen inte årets femtonde bästa skiva. Mycket på "
†" är olidlig terrortechno, omöjlig att ta till sig om man inte är drogad på en båt i Rosenlundskanalen. Men låtar som "D.A.N.C.E.", "Waters of Nazareth", "Gensis" och framför allt Uffie-samarbetet "The party" väger upp allt det där. Om vi låtsas att " †" bara var de låtarna - årets femtonde bästa skiva!

tisdag, december 11, 2007

Årets skivor 16-20

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugo stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer 16 till 20 på min lista.

16. Rufus Wainwright - Release the stars
Rufus Wainwright tänkte göra en skiva som skulle göra honom var mans egendom, till en artist bland andra. Nu skulle de yviga gesterna bort och den raka popmusiken skulle bli hans grej. I stället, fast i sina teatraliska uttryck, gjorde han en monumentalt pompös smörgåstårta till skiva. Det vilar något väldigt vackert över det här kapitala misslyckandet att hålla tillbaka storhetsvansinnet. Inledningsspåret heter "Do I dissapoint you?" och är så pampigt orkestrerat att man nästan ramlar av stolen. Svaret på den frågan är förresten nej.

17. Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård
I somras, i det fundementala vakuum Håkan Hellström lämnat efter sig kunde vem som helst kommit dragandes med snygga The Clash- och Dexys midnight runners-pastischer och blivit popidol. Vi hade en himla tur att det var Love Antell som kom. "Pokerkväll i Vårby gård" är en sådan där skiva man är glad släpptes under ens livsstid. Den är en svensk "Born to run", "Ziggy Stardust" eller "Easter", en sådan där skiva där artisten eller bandet satsat allt på ett kort. På
"Pokerkväll i Vårby gård" finns allt man kan begära av just en sådan skiva: svajiga politiska statements, blåsförstärkt 77-punk och bitterljuva onliners om att det enda som växer är räkningshögarna och kyrkogården.

18. Andrew Bird - Armchair apocrypha
En av de tristaste konserterna jag sett i år var när Andrew Bird spelade på Pusterviksbaren i mars. Hur en artist som ännu inte lyckats göra en dålig skiva under en hyfsat lång karriär lyckades med ett sådant magplask är fortfarande ett mysterium. Kanske ville jag bara supa. "Armchair apocrycha" är Birds åttonde studioalbum och överskuggar inte på långa vägar hans magnum opus, "The mysterious production of eggs". Men, och jag tror att det här är viktigt, det är skivan jag anser vara snäppet bättre än Jamie T:s "Panic prevention". Bara det.


19. Jamie T. - Panic prevention
När "Panic prevention" kom i våras pratades det mest om hur enormt komplex och vild Jamie T:s genreblandning på "Panic prevention" var. Ska, reggae, punkrock, britpop och light-grime var tydligen den mest otippade häxblandningen 2007. Trots Jamie T:s mix faktiskt bara lät så fantastiskt självklar. Opolerat, vilt och spattigt, javisst. Men samtidigt så strängt sammanhållen i en vision om totalt avväpnande popmusik.



20. Montt Mardié - Clocks/Pretender
David Pagmars debutalbum som Montt Mardié var bland det bästa vi hade hört. Kroppsvarm och fluffig soul
i det osannolika gränslandet mellan Bacharach och The Beautiful South. Sedan kom den här överambitiösa uppföljaren där "Clocks" förvisso är den logiska uppföljaren till "Drama", men där duettskivan "Pretender" lämnar djupast avtryck. Tillsammans med Vapnet, Annika Norlin, Andreas Mattsson och Jens Lekman avslöjade David Pagmar hur bra all svensk popmusik kunde ha låtit, om bara David Pagmar alltid fick ha ett fingret med i spelet.

torsdag, december 06, 2007

Embryonic journey



Hippien är på väg tillbaka! Men har en "modeexpert" någonsin sett lika ansträngd och obekväm ut? Jag vet inte.