torsdag, mars 06, 2008

Neonskyltarna är söta

I år är det tio år sedan Frank Sinatra dog. Märkligt nog talas det väldigt lite om Frank Sinatras kläder, när alla möjliga avlidna herrar (Harry Schein, Herman Göring, Kristian von Sydow) plötsligt upphöjs till stilikoner.

Förhoppningsvis beror det på att Sinatras artistiska gärning fortfarande är så oomtvistad att man inte behöver se hans feodorahattar och Baracuta-jackor för att kredda honom.

Mitt huvudsakliga problem med Frank Sinatra ligger i hans insats som popsångare. Jag vet att många tycker att Sinatra börjar och slutar med popsånger från "My way"- och "Strangers in the night"-eran, och tycker att han faktiskt gör fina insatser när han tolkar Lennon/McCartney, Ray Charles och Lee Hazelwood.

Men i min värld är det högst mediokert och känns i det närmaste desperat. Hur som helst, den roligaste popsången Sinatra gjorde en cover på var "Downtown", en megahit som sjöngs in av Petula Clark 1964. Två år senare skulle Sinatra göra sin tolkning av den och Ol' Blue Eyes hade nog aldrig känt sig så malplacé.

Men plötsligt verkar han minnas den sanning deklarerade flera år tidigare:
"Rock 'n' roll smells phony and false. It is sung, played and written, for the most part, by cretinous goons. And, by means of its almost imbecilic reiteration, and sly, lewd and in plain fact, dirty lyrics ... it manages to be the martial music of every side-burned delinquent on the face of the earth."

Så för att makera sitt missnöje med det popträsk skivbolag, arrangörer och managers kört ner honom i bestämde sig Sinatra för att avsluta varenda textrad i "Downtown" med ett avsmaksosande "ouuwh".

Sinatras tagning av "Downtown" är sensationell i all sin uselhet. Men någonstans bidrar den till min övertygelse att det bästa sättet att ta sig förbi tråkigheter är att genomföra dem, fast motvilligt och på sämsta tänkbara vis. Om inte annat kan eftervärlden ha roligt åt det.

Inga kommentarer: