lördag, april 19, 2008

JL rides again!

Dagens absolut roligaste läsning står GP:s Johan Lindqvist för. På sin helsida skriver han först om E-Street Bands avlidne pianist Danny Federici och om Bruce Springsteen och hånleendet sprider sig.
Världens mest berättade historia, den om hur några sköna vita killar under 60-talet bildar ett rockband någonstans mellan tredje starkölsrundan och en grillfest på stranden, berättas igen.

Man skulle kunna kalla det Uncut-journalistik, men skillnaden är att Uncut-skribenterna åtminstone i var tredje nummer berättar de uttjatade sagorna om Bossen, Dylan, Beatles, Led Zeppelin, Stones, blablabla med någon sorts engagemang.

Uncut vet ju att om man är gubbrockens överstepräst kräver ibland församlingen att man laddar Rockbibelns kanoniserade berättelser med någon sorts engagemang. Sådant har herr Lindqvist saknat ett bra tag nu.

För att understryka sin egen poäng - att han inte har något mer att säga - använder sig Lindqvist av rockjournalistikens tröttaste grepp hela två gånger i sin tipsspalt. Smaka på det här bara:

"Tänk alla highschool-filmer du någonsin sett nerkokta i indiefierad popvideo. Som Juno på fast forward" (om M83:s Graveyard girl) och "som om Lloyd Cole tillbringat maj månad på en filt i Slottsskogen" (om Pintos Wherever did she go?).

Man tar sig för pannan. Eller för att parafrasera mannen själv, Johan Lindqvists journalistik är som en snubbe från Dressmann-reklamen dragit i sig lika delar Prozac och Stilnoct och försöker sparka in den vidöppna entrédörren till Rock & Roll Hall of Fame.

Inga kommentarer: