torsdag, juli 03, 2008

Dom kallar mig sur



I veckans nummer av Arbetaren intervjuas filmregissören Stefan Jarl (i skrivande stund finns artikeln inte på nätet). Bland annat om Svenska filminstitutets nya "Stöd enligt Marknadsordningen".

Jarl menar att Svenska filminstitutet med det nya stödet, som kan sökas av en "huvudproducent för film som bedöms ha stark potential på den svenska biografmarknaden", har kollapsat inför marknadskrafterna.
- De filmare som har haft en stor publik får pengar, annars inte, säger den 67-årige regissören.

Det kan han ju ha rätt i. Vägledande för stödet till filmproduktioner borde ju vara att slutprodukten i sig bedöms bli bra, inte om regissören heter Pelle Seth eller Peter Flinth.

Men, aningen motsägelsefullt blir det när Stefan Jarl i Arbetaren berättar om sitt egna nya filmprojekt. Tydligen har han inte blivit beviljad något traditionellt konsulentstöd från Sfi och blivit ombedd att göra en provfilm. "Ett tufft krav efter 40 års filmande", enligt Jarl.

Jaha. Kommersiellt gångbara filmproduktioner ska alltså inte ha en gräddfil till filmstödet, men ett filmstöd baserat på lång och trogen tjänst är okej? Egenintresset ljuger inte, tydligen. Är Jarls filmidé ointressant bör den kanske inte förverkligas, även om hans första film kom 1968.

Inga kommentarer: