tisdag, december 23, 2008

Årets skivor 11-15

Okej, nu är det dags att sammanfatta det här året. Jag börjar med att summera årets skivutgivning. Tjugo stycken skivor har jag valt ut. Här kommer nummer 11 till 15 på min lista.

11. Parker Lewis - Parker Lewis

Det verkar så enkelt för vissa. De klarar att sno de finaste partierna från Kevin Rowlands inspelning av Springsteens "Thunder road" och bygga en synnerligen fantastisk symfoni av det. De kommer undan med att döpa en låt till "The only loving boy in New York" och en annan till "Heroes", som om de titlarna inte hade några rötter alls i gammal rockhistoria. De kan heta saker som Parker Lewis. Och de gör allt som oftast överromantiska popalbum, referenstyngda utan att det någonsin blir tungt.

12. Veronica Maggio - Och vinnaren är
Årets kanske ljuvligaste överraskning stod Veronica Maggio för, när hon tillsammans med producenten Oskar Linnros snickrade ihop en på alla sätt förtjusande popplatta där klassisk Motown fjäderlätt klängde sig kring 9o-talshiphop och modern soul. Maggios andra album kommer, om världen är rättvis, räknas som en av 00-talets finaste popstunder.



13. Joel Alme - A master of ceremonies

Innan "A master of ceremonies" landade i skivbutikerna hade Joel Alme gått ut i svensk poppress och sagt att han käkade bernaisesås en masse för att slippa se ut som den där arketypiske smale indiekillen. Well, well. Icke desto mindre kramades albumdebuten sönder av arketypiska indiekillar. Visst hittade skivan även fans bland rockfarbröderna, men det hade nog snarare med Dylan-vibbarna att göra än upphovsmannens rockfarbrordiet.

14. No age - Nouns

Jag såg aldrig Sonic youth på Way out west i somras. Mitt eventuella behov av gitarrmangel stillades istället av herrar Randy Randall och Dean Spunt och deras album "Nouns". Jag inbillar mig att jag gjorde ett ganska begåvat val ändå. Det är ju No age och inte Sonic youth som spelat in höjdarmelodierna "Eraser" och "Ripped knees".


15. Raphael Saadiq - The way I see it
Slicke r&b-mannen Saadiq begick i det närmaste en nekrofil handling när han släppte ifrån sig sitt "The way I see it"-album. Det låter praktiskt taget som vilket kommersiellt framgångsrikt album som helst släppt 1971, och spår som "100 yard dash", "Oh girl" och "Big easy" är tidlöst bra.

Inga kommentarer: