fredag, februari 15, 2008

Varg siktad i Sunne

Alex Schulman intervjuar sin bror Calle i Aftonbladet och de två ska tydligen börja blogga på Värmlands folkblads hemsida. Försökte ta mig in på vf.se, men döm av min förvåning när jag får det här meddelandet: "Server is too busy".

Ursäkta mig, men jag tror att det här med blogg kan bli hur stort som helst alltså. Blogg kommer bli den nya landsortstidning! Blogg är vår tids motsvarighet till nyheten om en häst som får nya skor!

fredag, februari 08, 2008

Ge mig arsenik!



Vi rör oss snabbt mot 10-talet, men fortfarande är vi inte färdiga med terapisessionerna rörande år 2000. Nyss släppte ett popband med det vulgära namnet Hästpojken en skiva där låttexternas litterära kvaliteter är närmast jämförbara med gårdagens inköpslista.

Hur det tas emot? Tja, orden "energisk", "sprudlande", "desperat", "skärande", "friskt", "vackert", "självklart" och "dramatiskt" har använts i recensionerna.

Eller vänta nu! Alla de där rockfarbrorklyschorna har faktiskt använts i en (1!) och samma recension. Om vi höjer blicken från annonsbladen så tycker tydligen recensenterna att det är "befriande" och "smärtsamt" också. Och glöm nu inte "manisk glöd".

Vad är det som har hänt?
"Inte sedan Håkans första skiva har vi hört en lika livsnödvändig debut", säger en recensent. Just det. I vår anala besatthet av att få ytterligare en "Känn ingen sorg för mig, Göteborg" att krama sönder har vi alltså kommit till det stadiet där man kan musiksätta telefonkatalogen, rabbla hållplatser i Göteborgs spårvagnsnät eller något annat lika begåvat och komma undan med det. Bara det låter Broder Daniel eller Håkan Hellström om gitarrerna.

Den folkpartistiska finansministern Anne Wibble sa en gång på 90-talet att vi hade passerat botten. Hon talade så klart om ekonomi, men Wibbles citat passar väldigt bra när vi pratar om svensk gitarrock av i dag. Mänskligheten har blivit åtta år äldre sedan "Känn ingen sorg för mig, Göteborg". Men smartare? Knappast.

torsdag, februari 07, 2008

Ingen idé att simma lugnt

Ja, gud finns och han har humor.

tisdag, februari 05, 2008

Glädjens värn



Ja, jag är oerhört förtjust i Lykke Lis "Youth novels" och det tänker jag inte hymla med.

Men jag är så oerhört trött på den person Lykke Li framställs som i medierna. Ni känner igen typen, en förment mystisk skogsrå-existens som rusar fram på livets snyggt asfalterade motorväg.

Hon har fått spelningar i New York genom att luras och har lurade till sig en praktik på Dagens Nyheter, men hoppade av för att det verkade trist. Hon har lekt med sköldpaddor och bott i Portugal.

I tidningarna berättas det att Lykke Li levt ett okomplicerat liv där framgången liksom kommit naturligt. Man föreställer sig att den spermie som var Lykke Li liksom bars in i livmodern av de andra spermierna för att hon kändes som en naturlig vinnare.

Ja, det är tröttsamt. Särskilt som om jag hade fått chansen att intervjua Lykke Li så skulle jag bara vilja prata om hennes fantastiska näsa.

Hör upp, blindstyre!



Jag är synskadad. Och på senare tid verkar det som att synproblem är det nya aids eller det nya fetma. Överallt kryllar det av glasögonormar och gud vet att jag skulle behövt se alla dessa töntar omkring mig när jag dömdes till att bära glasögon som nioåring.

Vad jag inte skulle ha behövt som nioåring är dock vetskapen om att lejonparten av alla med glasögon inte alls har några problem med synen. Det hade inte hjälpt mitt nioåriga jag att inse att alla de här clownerna i absurt överdimensionerade glasögon har perfekt fungerande ögon och att deras glasögon är av fönsterglas.

När - och nu pratar jag direkt till er! - blev det chict att låtsas ha ett handikapp man inte har? Varför valsar ni inte runt med plastben, tandproteser och hörapparat? Varför är det just synskadade ni väljer att låtsas vara?

Är det en solidaritetshandling? I sådana fall får jag be er sluta upp. Det känns inte genuint, det känns inte äkta. Smeta skokräm i ansiktet och gå med i Afrika-grupperna istället. Låt oss som faktiskt inte ser de nedersta raderna på optikernas tavlor lida vidare i ensamhet med vår nedsatta syn och riktiga glasögon.

Kul i dag också

Nej, jag läser aldrig Jonas Thentes blogg. Men karln är ofattbart rolig och gränslös i ett vansinnesutbrott riktat mot filminstitutets chef Cissi Elwin och nämner henne i samma andetag som Bert Karlsson och Jospeh Goebbels.