onsdag, mars 25, 2009

Fattigbloggens socialpolitiska rollspel

Vi fortsätter där vi slutade, med Aftonbladets fattigblogg, som tagits i försvar av kulturskribenten Martin Aagård. De som kritiserar bloggen - där en reporter bestämt sig för att leva på socialbidrag i en månad och blogga om det - föraktar dialog, menar Aagård.

Dialog? Javisst publicerar den bloggande reportern mail från socialbidragstagare som berättar om sina liv. Och varje sådant publicerat mail fyller, såklart, sin funktion. Berättelserna från klassamhället kan aldrig bli för många, oavsett var på klasstegen berättaren står.

Men den "journalistik som ger sig in i dialog med dem hon skildrar", det "forum" reportern skapat... Hade det omöjligt kunnat existera om inte reportern själv bestämt sig för att, som i någon sort masochistisk pose,
leva som de hon skildrar?

Vi måste fråga oss vad det faktiskt tjänar till att under en månad låtsas att man lever ett liv som man egentligen inte gör. Ska vi börja kräva av våra utrikeskorrespondeter att de lever samma liv som människorna på de platser där de är stationerade? Blir man en bättre journalist om man för en kort period leker att man fått sina barn mördade, sina kvinnliga släktingar våldtagna och sina manliga släktingar sönderskjutna?

Günter Wallraffs namn har redan dykt upp i diskussionen kring Fattigbloggen. Men skillnaderna mellan Wallraff och hans svenska kollega är många. När Wallraff "wallraffade" under falsk identitet och bakom lösmustasch gjorde han det för att komma in i miljöer där han vanligtvis inte skulle släppas in. Vill man som svensk journalist ha socialbidrag är det bara att lämna in sin avskedsansökan och inte höra av sig till a-kassan.

Wallraff ägnade månader, år, åt sina projekt. Aftonbladets bloggare ska leka fattig i en månad och kan, till skillnad från de som mailar in till bloggen, gå tillbaka till sin månadslön på 30 000 om ett par veckor. Den fattigdom reportern bloggar om fortsätter i värsta fall för de 390 000 svenskar som lever på socialbidrag i dag, även när rollspelet på bloggen tagit slut.

Kommer då fortfarande få höra deras röster, deras berättelser? Kommer vi få höra om den ekonomiska panik som tillslut bara passiviserar, om att bli misstrodd, granskad och ifrågasatt av Arbetsförmedling och socialkontor?

Jag hoppas det. Och jag vill tro att de berättelserna är tillräckligt starka, har tillräcklig bärkraft, utan att att de behöver kryddas av en välbetald reporters socialpolitiska bloggdokusåpa.

Inga kommentarer: