lördag, november 28, 2009

Min försvarslust för Grängesberg



Det finns människor som fortfarande tycker att musikfesten Peace & Love i Borlänge ska läggas ner. På fullaste allvar! Naturligtvis är de människorna fullkomligt marginaliserade i dag, men de finns kvar.

En annan typ av människa med ett mer komplext förhållande till popfestivalen är de som anser att om nu Peace & Love tvunget ska arrangeras i Borlänge så är det bara folk från bygden som ska få lösa biljett. Den här typen av människa blir defensiv och vill försvara sin hembygd från omvärldens kalla granskande blickar.

Om folk från Arvika, Hultsfred, Östersund eller Stockholm kommer till Dalarna och med sina utsocknesögon ser på Borlänge blir det jobbigt för lokalbefolkningen. Att se, och påtala, det fula och svaga i den där mellansvenska bruksorten som mest av allt blivit ett köpcentrum mellan Ludvika och Falun är en syssla vikt för folk från Borlänge.

Man måste ha gått trasig längs Allfarvägen i november eller varit full på Målargatan i mars för att någonsin få säga något negativt om Borlänge.

Tur då att besökarna på Peace & Love måste leta ordentligt för att se det där futtiga och smutsiga som lokalborna vet finns där.

Somriga festivalyror döljer ju krämporna på ett effektivt sätt. Då kan det vara bra att påminna om att det finns orter i Dalarna som är betydligt mer exponerade för illvilliga blickar. Grängesberg, till exempel.

På sin hemsida samlar Chalmersdocenten och författaren Jan Jörnmark foton från en rad orter vars glansdagar, milt sagt, är förbi. Här är Grängesberg något av juvelen i den betongtrista kronan.

På Jörnmarks foton från Grängesberg behöver man inte ens leta efter något fult, slitet och söndrigt. Det slår en rakt i ansiktet med kraften av ett skenande TGOJ-lok, och i mig vaknar försvarslusten.

Jag är född och uppvuxen bland de där mossiga industriruinerna. Min mormor bodde i en av de där bisarra tegellimporna på Öraberget. Som liten föreställde jag mig att jag skulle bo i en lägenhet på Hantverkargatan.

Det är min barndom, mina tonår som ligger uppfläkt för hela världens hån på Jörnmarks hemsida.

Visst, innerst inne förstår jag att fotograferandet är gjort av någon med genuint intresse för vad Grängesberg är och har varit - karlen är ju docent i ekonomisk historia! - och att man ska se bilderna som en allegori över hela Värlfärds-Sveriges fall.

Men det hjälps inte. Jag förstår helt och fullt de Borlängebor som känner sig hotade när deras stad varje sommar invaderas av övriga Sverige. Samtidigt kan de skatta sig lyckliga att de inte kommer från Grängesberg, orten vars monumentala förfall inte ens en popfestival skulle kunna dölja.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 28 november 2009.


1 kommentar:

Erik Gyll sa...

Bra skrivet (såklart).
Jag hade gärna sett att den handlat lite mindre om Borlänge och lite mer om Grängesberg.