lördag, januari 02, 2010

Cyniskt att låtsas vara uteliggare



Aldrig är vi så givmilda som i juletid. Logiskt då att Sveriges Radio och Sveriges Television under en vecka i december drog igång Musikhjälpen, ett holländskt programformat som går ut på att under en vecka samla in pengar till människor i nöd.

Här erbjuds publiken möjligheten att maila och smsa in till programmet och önska en låt. För varje låtönskning betalar man 50 kronor som gick direkt till Radiohjälpens arbete mot malaria.

Inte mycket att anmärka på där. Men i dessa narcisstiska tider räcker det förstås inte med att vädja till människors godhet, så för att piffa till insamlingsgalan stoppade man in programledarna Jason "Timbuktu" Diakité, Christer Lundberg och Ametist Azordegan i en glasbur uppställd i Kungsparken i Göteborg.

"De får inte äta fast föda och de har ingen möjlighet att lämna glashuset och gå på stan och köpa julklappar", enligt SR:s programbeskrivning.

Men någon bra anledning till varför man spärrade in tre radioprofiler i ett glashus och lät dem hungra har SR ännu inte gett. Handlade det om solidaritet med de verkligt utsatta, de malariasjuka i världens tropiska områden, de som inte heller får gå på stan och köpa julklappar? Man får anta det.

Jag anar en trend här. Att skådespela syns ha blivit en allt viktigare ingrediens när den västerländska medelklassen ska ta sig an samhällsproblem. En god vilja eller en utvecklad analysförmåga räcker liksom inte längre.

Minns hur en kvällstidning i våras lät en av sina reportrar leva på socialbidrag i en månad och sedan blogga om livet som fattig, tryggt förvissad om att hon kunde gå tillbaka till sin månadslön efteråt.

Vi måste fråga oss vad det tjänar till att under en kortare period låtsas att man lever ett liv som man egentligen inte gör. Blir man en bättre korrespondent i Sudan om man under, säg en vecka, leker att man fått sina barn mördade, sina kvinnliga släktingar våldtagna och sina manliga släktingar sönderskjutna?

Måste vi som anser att Ang San Suu Kyi bör släppas fri först testa på hur det är att sitta i husarrest?

Svaret på de här frågorna är naturligtvis nej. Att solidarisera sig med utsatta grupper och människor behöver inte betyda att man måste leka att man delar livssituation med dem.

Att genomföra ett illa spelat skådespel där drivkrafterna är ens egna privatmoral och skuldkänslor sticker i ögonen, både på publiken och de vars talan man påstår sig föra.

Om du skänker pengar till Stadsmissionen behöver du inte lämna hus och hem en vecka och lägga upp Youtubeklipp på hur du sover under en gångbro i urindoft och iskyla.

Även om det säkert också skulle bli lika underhållande tv som när Timbuktu fick blodsockerfall i direktsänd radio.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 2 januari 2010.

Inga kommentarer: