fredag, februari 26, 2010

Magnussons påhopp saknar poäng

En av SvD-tecknarna Jan och Maria Berglins fyndigaste serierutor kunde vi ta del av i somras. Den handlade om svenskars förhållande till kunskap om litteratur.

Normalt sett litar vi på att utbildade människor kan mer om sitt ämne än icke utbildade. Men inte när det gäller litteratur. Där möts expertisen ofta av förakt. Det visade Berglins med sedvanlig träffsäkerhet.

En tydlig illustration av detta förakt dök upp på en blogg i dag. Debattören Lisa Magnsson går till våldsamt angrepp på kritikern Hanna Hellgren sedan denna publicerat en intressant men inte särskilt provokativ recension av den enligt henne stilistiskt ointressanta Susanna Alakoski-romanen "Håpas du trifs bra i fengelset" (Aftonbladet 12/2).

Magnussons kritik av artikeln är i sig helt poänglös, dess aningslösa yvighet bekräftar egentligen bara Hanna Hellgrens teser. Mer intressant är däremot det illustrativa sätt hon ger sig på Hanna Hellgren i egenskap av intellektuell med litteratur som specialitet. Så här låter det, till exempel:

”Den förment djuuupa fiiina kulturen premierar form framför innehåll: Stapla svåra snygga ord ovanpå varandra och kulturmänniskorna blir extatiska, vad som faktiskt sägs är underordnat. [...] Med detta säger hon ju också samtidigt att alla som inte har läst tiotusen obskyra universitetspoäng är uteslutna från kulturen.”

Bildningsföraktet som träder fram här hör snarare hemma i kinesiska kulturrevolutioner än i svensk kulturdebatt 2010. I Magnussons värld är det fult att studera på universitet och det är fult använda ett språk som inte omedelbart bekräftar sin läsare.

Visst, man kan med gott samvete strunta i Magnussons, precis som man struntar i en annan bloggstolle, Nikolaus Gautfalk, men ska man tro Berglins, och det ska man nog, så har Magnussons hållning en bred förankring hos det svenska folket. Detta förhållande är förstås en av de grundläggande orsakerna till att kritikerlistor och försäljningslistor ofta inte ens tillhör samma solsystem.

Här är det som yrkeskritiker lätt att förfalla till självömkan och dystopi. Den utveckling som har gjort att högkulturen numera är en subkultur gör att vi, med all rätt, kan hysa tvivel inför vår genomslagskraft. Vi vet att våra läsare är engagerade, men hur många är de egentligen?

Berglins menade också i sin serieruta att de som sysslar med litteratur har en överdriven respekt för de fåkunniga på området och illustrerade det med en interiör från en bilverkstad. Bilmekanikern säger till kunden att ”... inte vill jag skriva dig på näsan... tycker du att det är topplocket som skramlar, så är det så... för dig”.

Ja, kanske felet finns hos oss kritiker själva, som alltför ofta, av missriktad hänsyn, inte vågar skilja på bra och dålig litteratur – och därmed lämnar hela spelplanen öppen för populister som Lisa Magnusson.

- - -
Detta är en cover på den här texten, och åsikterna jag ger uttryck ovan är bara på skoj.

Inga kommentarer: