lördag, mars 13, 2010

Klassförakt i tv-soffan



Svensk tv:s senaste favoritgrepp syns vara att göra programserier där man aldrig kan vara tillräckligt tydlig med att markera att de människor som skildras i programmet absolut inte är programmets målgrupp.

Oavsett om programmet heter Ullared eller Färjan så bygger det på samma idé: ett gäng iskalla produktionsbolagskillar från huvudstaden sticker i väg till någon för dem okänd avkrok.
På platser som Ålands hav eller Halland låter man kameran gå när kvinnor och män hänger sig åt vulgonöjen som lågprisshopping eller taxfree-supande.

I redigeringen blir det snabba klipp, ett ymnigt användande av vidvinkel, musik från Wes Andersons och Jim Jarmuschs tokroligaste filmer och en genomironisk berättarröst som pedagogiskt lotsar oss mellan alla de förment sköna totalsvennar som viker industrisemestern åt att handla på Gekås.

Men det är alltså inte totalsvennarna som ska titta. Program som Ullared är skapat för dem som absolut inte är totalsvennar, de som vill kunna peka på tv:n och skrika: "Det där är i alla fall inte jag! Jag kanske är på botten, men jag handlar inte plastpåsar för 30000 kronor i månaden! ".

Vilka är dessa människor? Det handlar om en förment kultiverad medelklass som har sina rötter i arbetarklassen och som i krönikor och bloggar gärna tjuter ut sitt förakt för deltagarna i program som Ullared.

De tävlar i att forumlera den mest cyniska onelinern kring det shoppande patraskets kläder, skor, frisyrer och musiksmak.

Det kan verka häpnadsväckande att tv-program kan genera så mycket avsky, men det hela är logiskt. Den förgrymmade medelklassen ser sig själva i människorna som är med i tv-programmen.

Morgan, Kjell och Rose-Marie från Ullared är sådana som de själva kunde ha blivit. Och tv-programmen blir de föraktandes motsvarighet till den där träfiguren i Tomas Alfredssons film Fyra nyanser av brunt.

I filmen värjer sig en hotellägare, spelad av Henrik Schyffert, mot den lilla kitschiga träfigur hans föräldrar envisats med att ha släpat med sig till hans perfekta designerhotell.

Schyfferts klassklättrare har inte en chans mot träfiguren och inte ens när han försökt såga sönder den lämnas han någon ro. När nederlaget står klart utbrister han: "Jag åker ner i division fem igen. Jag åker ner i den där tingeltangel-världen som jag kommer ifrån, med all den dåliga smaken som finns där!"

Precis så är det med Ullared. När de glada shopparna rusar emot oss genom tv-rutan vet en del inte vart de ska ta vägen.

De nervösa klassresenärerna projicerar alla sina rädslor på programmet, ser hur tingeltangel-världen de kommer ifrån rycker närmare. Enda sättet att försvara den nya klassidentiteten är med förakt.

- - -
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 13 mars 2010.

2 kommentarer:

Fredrik Wass sa...

Jag vet inte, men jag tycker att upprördheten kring just dessa två program är ganska mild, för att inte säga obefintlig.

Jag köper att det finns lyteskomiska inslag i båda serierna, men just närheten mellan en produktionsbolagsmedarbetare och de personer de är satta att bevaka tror jag bidrar till framgången. DVCAM-släparna är inte direkt på topp i kulturelitens maktkedja och jag tror din von oben-applicering på dessa personer inom mediebranschens sämst avlönande avkrok säger mer om din syn på programinnehållet än deras.

Jag tror inte att merparten av svenska folket tittar på dessa serier med förakt och upprördhet i blicken, snarare värme och igenkänning. Men det är ju bara vad jag tror. Och jag är ju en sån därn medelklass-mediemänniska. Så jag kan ha fel. Det har hänt förr.

30+ sa...

Själv tror jag mer på Daniels vinkel än din Fredrik. Men jag kom att tänka på ett relativt nytt program som sänds just nu. Ladies på Östermalm. Det följer ju nästan samma dokumentära dramaturgi som Ullared m.fl.

Men där handlar det om överklass. Eller skiljer sig programmen i sin uppbyggnad?

Eller är det så att medelklassen får peka finger både uppåt och nedåt? Bara vi inte pekar på oss själva med samma postironiska finger?