onsdag, maj 05, 2010

Undantaget England



De europeiska erfarenheterna av vad som händer när de två stora politiska alternativen närmar sig varandra är många. I land efter land har vi kunnat se hur de högerextrema och populistiska växt sig starka när det stora vänsterpartiet och det stora högerpartiet lagt sig intill varandra i samförstånd.

När socialdemokratin slutar prata om välfärdssamhället och klassklyftorna, när de konservativa ger upp sin strikta hållning i rättspolitik och moralfrågor finns det ett utrymme för extremisterna på ytterkanterna.

I Europa har vi sett hur de stora partierna framställer sig som samhällsbärare och som representanter för folkflertalets åsikter. En konsekvens är att både socialdemokrater och konservativa över hela kontinenten kommit att bli allt mer luddiga i sin retorik. De är ju livrädda för att förlora potentiella medelklassväljare, även om luddigheten innebär att deras politik inte entusiasmerar någon.

Även om det finns faktiska skillnader i de politiska huvudalternativens program så framkommer det allt mer sällan i debatten. Socialdemokrater och konservativa partiledare vill ju inte längre vara ideologer, utan förvaltare och administratörer av en föreställd konsensuspolitik i mittfåran.

Entré de högerextrema populisterna, alltså. Deras hela affärsidé är att kapitalisera på ett folkligt missnöje och rikta det mot invandrare och mot det etablissemang som man påstår inte värnar vanliga och skötsamma löntagare.

I morgon går Storbritannien till parlamentsval och ganska mycket tyder på att detta blir det definitiva slutet på Tony Blairs New Labour-era. Samtidigt kan det ses som den oundvikliga slutpunkten på den europeiska socialdemokratins långa 1990-tal.

De två huvudsakliga premiärministerkandidaterna, röde Gordon Brown och blåe David Cameron, leder ett varsitt parti vars politiska framgångar helt hänger samman med att de närmat sig mitten. Bägge partierna kom till samma slutsatser efter många, långa, svåra år i opposition.

Tony Blair och Gordon Brown gjorde den brittiska socialdemokratin valbar genom att i ett politiskt polariserat Storbritannien ta sikte på medelklassens röster. David Cameron har gjort den brittiska konservatismen valbar genom att i socialt polariserat Storbritannien ta sikte på medelklassens röster.

Men tendensen är ändå att den brittiska valmanskåren är trötta på både Labour och Tories. Opinionsundersökningar gör gällande att David Cameron inte kommer att vinna en Tony Blair-liknande jordskredsseger och i valet till Europaparlamentet förlorade både Labour och Torypartiet mandat.

Bäddat och klart för det högextrema British National Party i morgon alltså? Nej. I stället är det Liberaldemokraterna, det så kallade "tredje partiet", som genom partiledaren Nick Cleggs medverkan i tv-debatter blivit antietablissemangets och missnöjets språkrör.

Vi har alltså att göra med ett parti i mitten av mitten som växer fram på grund av de stora partiernas konturlösa mittenorientering. Det är en i det närmaste unik utveckling. I stället för hårdare tag mot flyktingar och utlänningar står utmanarpartiet för en mjuk och EU-vänlig politik.

Hur Liberaldemokraternas framgångar kommer att påverka regeringsbildandet i Storbritannien är ännu oklart, även om allt tyder på att antingen Labour eller de konservativa kommer leda en regering med stöd av Liberaldemokraterna.

Som ett oromoln ligger Storbritanniens ekonomiska situation och stör valspurten. Krisen i statsfinanserna gör att hela det framtida politiska klimatet i landet kan komma att förändras efter valet. Alla partierna har utställt löften till väljarna som kommer bli svåra att infria med tanke på de närmast ofattbara nedskärningar man kommer tvingas till.

Bank of Englands chef Mervyn King ska ha sagt att det parti som vinner i morgon kommer att bli så impopulärt att det kommer bli politiskt omöjliga i en mansålder. Ett parti som får gå i opposition i en generation kommer ha både anledning och tid att förändra sig själva och sin politik.

Oavsett om det blir Labour eller de konservativa som hamnar där måste vi fråga oss hur man kommer hantera det. Har man en gång tagit sig ur evig opposition genom att bli ett mittenparti låter det sig nog inte göras igen.

Inga kommentarer: