tisdag, juni 01, 2010

Alla är olika utom jag



Under gårdagen följde jag med intresse twitterrapporteringen från de olika demonstrationer som hölls till stöd för Ship to Gazas verksamhet.

Något som slog mig under de där tidiga kvällstimmarna var hur ofta deltagarna gav uttryck för en viss obekvämlighet inför talkörer och skrikna slagord.

Nu är så klart de cirka 600 personer jag följer på Twitter knappast representativa för de som deltog i demonstrationerna, men jag tycker ändå att twitter-demonstranternas aversion mot kollektiva sammanhang är ganska intressant.

För de twittrande demonstranterna känns det jobbigt när folk skriker "Israel - mördare" i kör, men man syns inte ha något problem med den mer moderna formen av talkör; retweeten.

Retweetandet är i sin form en sorts digital ryggdunkning, där man skickar vidare någons 140 tecken till sina egna följare.

Har man skrivit något riktigt lustigt, snärtigt eller bra så retweetas det vidare tills de där 140 tecknen blir en onlinebaserad talkör. Ibland ger de ihärdiga återkvittringarna en närmast öronbedövande effekt.

Igår återkvittrandes det alltså en hel del från stöddemonstrationerna. En paradox i sammanhanget är att det som retweetades inte gällde vad talarna sade eller ens vilken kritik man förde fram mot Israel.

Istället handlade det uteslutande om hur jobbigt det var att vara en del av ett sammanhang där folk gemensamt visade ilska, hur grupper av människor gemensamt stämde upp i talkörer, hur folk buade ut talare.

Att göra saker tillsammans är svårt och jobbigt för oss twitterkids, om vi inte under tiden får berätta hur jobbigt och svårt det är att vara en del av ett sammanhang där vi själva inte valt ut vilka de andra deltagarna är.

Åh, tänk om verkligheten bara var lite mer som våra följarlistor.

1 kommentar:

carro sa...

Hej Daniel!