måndag, juli 05, 2010

Drömmen om underklassens värdighet



Sverigedemokraterna får en svindlande mängd medieutrymme inför riksdagsvalet. Svenska opinionsbildare står i kö för att argumentera mot det kloka i att rösta på SD.

Argumenten mot SD, vare sig de kommer från höger eller vänster, ser i det närmaste likartade ut; SD är ett korkat rasistparti och varje anständig människa bör rösta på miljöpartiet, folkpartiet eller det parti man nu anser vara anständigast.

Sättet att klappa potentiella väljare på huvudet avskräcker nog ingen från att rösta på SD. Istället ger man partiet den legitimitet man är så mån om att inte ge dem.

Ytliga argument och beröringsskräck inför SD gör att partiet framstår som om de har något viktigt och unikt att säga, något som överheten inte vill att vi ska höra.

Det som varken svensk vänster och borgerlighet förstått är vad Sverigedemokraterna har att erbjuda sina väljare: något konkret. SD är ett rasistiskt parti, javisst. Men först och främst är det ett parti som håller drömmen om den svenska underklassens värdighet vid liv.

Utökad valfrihet, globalisering, förändrade moralkoder och brist på gemensam värdegrund har i ekonomisk kristid gjort att en stor grupp människor halkat efter eller alienerats. För dessa står SD berett att vara ett språkrör, särskilt när vänsterpartiernas traditionella väljare upplever att man förskjutits.

SD-väljaren känner ingen samhörighet med den grupp människor som alla andra partier inbillat sig att de måste vinna: valfrihetens vinnare som bor i stora villor, tjänar över 40 000 kronor i månaden, har städhjälp och är trygga i välfärdssystemen.

Enligt statsvetenskaplig forskning är SD:s väljare lågutbildade och saknar akademiska poäng. De bor sällan i bostadsrätter och partiet har en större andel väljare som ser sig som arbetare än något annat svenskt parti. SD-väljaren har varken status, makt eller pengar. Man saknar förtroende för samhällets institutioner och man tror inte längre på politiken.

Man känner sig orättvist behandlade av det ekonomiska och politiska system som försvaras och upprätthålls av riksdagsledamöter, näringslivsrepresentanter, opinionsbildare, mediefolk och den kulturella medelklassen. Sverigedemokraterna är kanske arga på invandrare, men det är ingenting om hur ursinniga de är på sådana som mig och de flesta som läser den här spalten.

Bristen på samhörighet har SD:s väljare gemensamt med de radikala islamisterna. Bägge grupperna ser det nuvarande samhällsbygget som förljuget, de känner sig exploaterade snarare än representerade. Så man slår tillbaka, utstuderat, på det sätt som orsakar mest förargelse i det liberala konsensussamhället.

Frågan är hur samhället ska möta det slaget. Fortsatt förskjutning och idiotförklaring kan komma att visa sig ödesdigert.

---
Krönika publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 3 juli 2010.

3 kommentarer:

Birdseed sa...

Jag är mycket, mycket tveksam. Till både analysen och forskningen den bygger på.

I alla fall i de städer jag har bott i här i Sverige - Umeå, Falun, Stockholm - har "underklassen" bestått av en etniskt mycket blandad och uppblandad grupp. Det är knappast i socialbidrags-arbetslöshetsområden som Husby, Tensta, Rinkeby, Östra Ersboda, Nedre Norslund etc. etc. som Sverigedemokraterna återfinns; de som dagligen lever bland "invandrare" är knappast huvudmålgruppen. Sverigedemokraternas styrka på landsbygden och i etablerade småorter i Skåne där färre fattiga finns tyder på en annan bild, vad än forskningen säger. Är det inte bara så att de är lägre utbildade i medeltal? Nazistpartier har alltid sökt näring hos småbrukare, lägre medelklass, traditionalister utanför modernistiska centra, osv osv, inte hos de riktigt fattiga.

Daniel sa...

Om man ska se till på riksdagsvalresultat (2006) så gjorde SD bra val i åtminstone både Ersboda och Norslund (för att inte tala om Herrhagen).

I Göteborg ser det likadant ut. SD är som starkast i tradtionella arbetarklassområden som idag skulle betecknas som segregerade och invandrartäta: Kvillebäcken, Länsmansgården och Backa-Brunnsbo.

Vad gäller Skåne tror jag att det är där vi har undantaget. På den icke-skånska landsbygd partiet är starkast på är ju gamla industriorter, avflyttningsbygder, fattiga och nedgångna orter med hög arbetslöshet.

Min poäng är inte att SD aktivt söker stöd hos de riktigt fattiga, men att det är hos dem som partiet har stöd att vinna.

citydweller sa...

Man kan ju fråga sig hur rättvisande den här statsvetenskapliga forskningens resultat är. Som respondent hade jag varit minst lite orolig för diskriminering om jag hade sympatier för Sverigedemokraternas politik och mitt sanningsenliga svar på t.ex. SOM-institutets frågor råkade få spridning bland "fel" mottagare.

Det ligger nära till hands att de som skulle vara minst oroliga för sådan diskriminering är lågutbildade utan akademiska poäng (och utan bostadsrätt).

Påståendet att dessa SD-sympatisörer skulle "slå tillbaka" mot de föraktade eliterna kan jag inte tro på, men i övrigt stämmer analysen utmärkt med hur snacket går på min arbetsplats - som domineras av arbetarklasskvinnor.