fredag, juli 16, 2010

Himlaspelet


Foto: Daniel Eriksson/DT.

Himlaspelet i Birgit Carlsténs händer är långt ifrån något pompöst pekoral. Istället har vi att göra med ett kompetent och avskalat drama som lyser allra starkast under sången.

"I vårt folks heroiska ögonblick har dalkarlen stigit oss till mötes med armborst för öga för att freda konungakronan". Orden är Rune Lindströms och är hämtade från företalet till hans Himlaspelet. Den där formuleringen luktar unket, känner ni det?

När Rune Lindström skrev Himlaspelet var han en 23-årig teologistudent som med avsky såg fascismen växa fram på kontinenten. Och Himlaspelet hade sin politiska sprängkraft. Tyskarna uppskattade inte att liknas vid häxbrännare, om man säger så.

Men hur står sig det politiska budskapet i dag? Personligen läser jag Himlaspelet som ett stockkonservativt och nationalromantiskt svar på den fascistoida reaktionen. Om brunskjortorna kommer så är det den tyste, stolte, blonde mannen från Dalarna som försvarar landet och folkdräktsjackorna.

Väldigt få verkar anse att det finns något problematiskt där. Myten om Dalarna och dess män - alltid män - som den homogena nationens försvarare har liksom blivit vardagsmat. Naiva myter om vilken sorts människor vi manliga masar är har ju till och med kommit att bli kommersiella försäljningsargument.

Ett lokalt elbolag visar just nu en reklamfilm där man sätter likhetstecken mellan sin verksamhet och rent ahistoriska missuppfattningar kring manliga uppror i Dalarna. Samtidigt sätter högerextrema organisationer i länet upp affischer och klistermärken där man påminner om Gustav Vasa, Engelbrekt och annat ärofyllt ur Dalarnas historia.

Himlaspelets politiska sprängkraft 2010 kunde alltså ha blivit en helt annan än på 1940-talet.

Så man får tacka gudarna för Birgit Carlsténs regi. Himlaspelet har ju alla möjligheter att bli ett pompöst nationalromantiskt pekoral, om man ser till originaltexten. Så blir det nu inte.

Istället serveras vi ett kompetent och avskalat drama, förvisso på vers och förvisso på mål, där kopplingarna till historiska spel om religiösa tvivel förtydligats. Samtidigt känns det modernt, inte minst hur man använder sig av ljus och skuggor för att bygga upp de suggestiva stämningarna.

Sveasalen är utsökt som spelplats. Aktörernas och musikernas omedelbara närhet till sin publik höjer upplevelsen och i vissa partier flyter skådespelet långt utanför scenkanten. När en mobb omringar scenen och vrålsjunger sin dom över den för häxeri misstänkta Marit ryser jag. Det är obehagligt, men väl genomförd musikteater.

Den tätheten finns inte i alla scener, tyvärr. Den inledande vandringsscenen och mötet med profeterna känns som en lång och grå transportsträcka. Dramat gör halt och får kämpa för att komma upp på benen igen.

Den som kämpar allra tapprast är Johan Wikström, i huvudrollen som Mats Erson. Han bär Himlaspelet på sina axlar, och han gör det bra. Han övertygar när han förvandlar Mats från naiv bondkanin till diktatorisk rikeman. Även i sina sångnummer visar han prov på stor skicklighet . Han litar till sin röst och kostar på sig att ta ut svängarna ordentligt.

Det samma ska sägas om Sofia Sandén i rollen som Marit. De gånger hon tillåts sjunga ut med sin sirenartade och jagande röst tillhör Himlaspelets allra vackraste stunder.

På skådespelarsidan ska även Pelle Lindström ha en eloge för sin sataniska och bluesiga tolkning av Gammel-Jerk.

Nästa år är det förresten tänkt att Himlaspelet ska återvända till Sammilsdalsgropen. Tills dess vore det intressent att se hur pass anarkistiska Carlstén och övriga i produktionen törs vara i sitt förhållningssätt till Lindströms versbundna monologer och tablåartade scener.

Jag ser framför mig hur de bryter sig fria, omtolkar, förändrar. Dödar traditionen och låter den återuppstå. Jag tror att berättelsen håller för det.

Frågan är om publiken skulle tolerera det.

Fakta| Regi: Birgit Carlstén
Manus: Rune Lindström
Musikarrangemang: Ingemar Ihlis
I rollerna: Sofia Sandén, Johan Wikström, Pelle Lindström, Magnus Hård af Segerstad, Peter Eriksson, Linus Lindman, Mats Ottesson med flera.
Plats: Sveasalen, Leksand, 14/7

- - -
Publicerad i Dalarnas Tidningar/Kultur 16 juli 2010.

Inga kommentarer: